Kapitel 6: Försöker fly
-Serena-
Det var ren tur att en sjuksköterska kom in för att se till mig. Hon försökte låtsas som om jag inte fanns så gott hon kunde, men när jag började klaga på smärtan och spelade min roll övertygande nog kom hon nära nog för att jag skulle kunna skallla henne. När hon lutade sig över mig låste jag benen runt halsen på henne. De hade bara spänt fast mina händer, och det var ett stort misstag. Jag fortsatte strypa den lilla sjuksköterskan.
”Släpp mig”, beordrade jag och pressade hennes smala hals mellan låren.
Hon grävde naglarna i huden på mig så att jag började blöda, men hon reagerade för sent. Hennes kamp gjorde henne bara mer desperat efter luft. Jag var tränad att hantera smärta – mycket smärta, faktiskt.
”Få mig inte att säga det igen!” sa jag och klämde hårdare. ”Släpp mig!”
Även med hennes vassa klor som skar in i mitt lår släppte jag inte. Till slut orkade hon inte mer. Hon fumlade efter mina spännen och lossade till sist den ena handen. Resten kunde jag fixa själv. Så fort jag var fri släppte jag henne, kastade mig snabbt upp från sängen. Sedan drog jag upp sjuksköterskan från sängen, där hon låg och flämtade efter luft, och slängde henne in i väggen så att hon däckade.
”Jag sa ju att du inte skulle få mig att upprepa mig”, sa jag.
Jag lät blicken svepa över rummet och letade efter bästa vägen ut. Förutom dörren ut i korridoren där jag hade sett alfa över alla alfahannar, Rogan, försvinna, fick jag syn på ett fönster. Jag ville inte riskera att gå ut i samma korridor som han hade tagit, så jag gick fram till fönstret.
Som tur var var det inte låst, och det gled upp lätt. Jag svingade ut ena benet och sedan det andra. Vi var på bottenvåningen, och jag kunde nästan nudda marken med fötterna. Jag sköt ifrån från fönsterkarmen och landade bakom några låga buskar. Jag såg mig omkring men såg varken vakter eller spanare. Jag kunde springa, så det gjorde jag.
Smärtan från såren tilltog ju längre jag sprang, men jag hade inget val. Jag behövde komma undan. Solen sjönk långsamt, och jag hoppades kunna använda det till min fördel. Men snart kände jag den där förnimmelsen av att vara förföljd. Den påminde mig om natten då mina föräldrar hade blivit dödade. Ögonen… Nej, det måste jag ha inbillat mig.
Jag stannade, såg mig omkring och försökte andas så tyst jag kunde, trots att lungorna skrek efter luft. Varulvar hade en otroligt känslig hörsel, och jag visste att jag var tvungen att tänka smart. Jag såg ingenting runt mig, men jag visste att de fanns där ute och ringade in mig. Jag hade ingen aning om var jag var eller hur långt jag behövde ta mig för att komma tillbaka, men jag var tvungen att skaka av mig den som jagade mig.
Jag fick syn på ett träd bredvid mig och klättrade upp tills jag kom högt nog för att löven skulle dölja mig. Sedan väntade jag… och väntade… och väntade. Snart hörde jag någon komma närmare. Jag höll andan och försökte lugna mitt bultande hjärta när jag till sist fick syn på en gestalt. Det var svårt att se i den allt mörkare skogen, men på den kraftiga kroppsbyggnaden kunde jag avgöra att det definitivt var en man. Var det Rogan? Jag kunde inte vara säker, men kanske var det här min chans.
”Jag vet att du är här”, sa han.
Ja, det där är hans röst. Det är Rogan.
”Jag kan känna din lukt.”
Fan… De hade inte bara känslig hörsel. De hade också ett skarpt luktsinne. Jag pressade handen mot det blödande såret på låret och väntade på att Rogan skulle komma närmare. Jag visste att jag inte skulle kunna springa ifrån honom.
”Du kan inte gömma dig”, sa han och ställde sig till slut precis under mig. ”Jag kommer att få tag på dig.”
”Eller så får jag tag på dig”, viskade jag, precis innan jag lät mig falla.
Han hann precis titta upp och se mig störta ner över honom. Vi slog i marken båda två, och jag slet mig snabbt upp på fötter just som han tittade upp på mig. Jag slog honom rakt i ansiktet, men även om jag hade gått närstrid mot andra vargar hade jag aldrig slagits mot en alfa. De var byggda annorlunda.
”Fan!” skrek jag när smärtan sköt genom handen.
Rogan verkade knappt märka min knytnäve. Han skakade en gång på huvudet och kastade sig sedan mot mig. Jag försökte ta mig upp på fötter, men han tacklade ner mig på marken. Jag siktade in mig på ett slag till, men han fångade min näve och dundrade ner den. Jag sparkade för att komma loss, men han använde snabbt sin stora kropp för att pressa fast mig mot marken.
”Nej!” skrek jag och försökte skallra honom, men han vek undan.
”Det räcker!” vrålade han.
”Dra åt helvete!”
”Slår du mig en gång till kommer du att bryta handen.”
”Jaha, nu är du plötsligt orolig. Det var nytt,” hånade jag och trodde inte för en sekund att han faktiskt brydde sig om mig.
Jag kämpade för att få bort honom, men han rörde sig inte en millimeter – och det gjorde inte jag heller, med tanke på hur han höll mig nere.
”Sluta nu, annars kommer du att skada dig ordentligt.”
”Som om jag inte kommer att skada mig ordentligt senare,” morrade jag.
Han såg nästan chockad ut över mitt svar, men det var ju han som hade hotat mig med tortyr – varför skulle han bli förvånad?
”Ligg still,” befallde han.
”Tvinga mig då, för fan!” Jag rörde mig knappt, men det var uppenbart att det irriterade honom att jag fortsatte att vrida mig.
”Du skadar bara dig själv.”
”Det är du som ska skada mig! Så kör! Nu är perfekt – pressa ur mig lite information,” sa jag.
Han skakade bara på huvudet.
”Vadå, vill du dela med dig av mig?” frågade jag. ”Blir det publik också?”
”Du går mig på nerverna,” sa han med en mörk, låg röst.
”Bra. Då kan vi tortera varandra.”
”Du är skadad och du läker långsamt. Fortsätter du att hålla på så här kommer du att riva upp stygnen.”
”Bra, då kanske jag bara blöder ihjäl.”
Det verkade han inte uppskatta. Han smalnade med ögonen. Jag såg hans min tydligare nu när vi var så nära.
”Nå?” utmanade jag. ”Vad väntar du på?”
”Jag skadar dig inte här ute.”
”Inte? Varför inte?” pressade jag.
”Jag sa ju att jag ville att du skulle vara vid god hälsa innan jag började.”
Jag gav honom en ilsket blick, och han svarade med ett grymt leende.
”Och om du försöker springa igen ska jag se till att du blir straffad,” varnade han.
”Som om du inte redan gör det.”
Han svarade inte. I stället vände han runt mig och tvingade mina händer bakom ryggen.
”Vad i helvete…” hörde jag honom viska.
Jag kastade en blick över axeln och såg att sjukhusskjortan jag hade på mig hade hasat upp och blottat såret på låret.
”Din sjuksköterska fick mig att börja blöda,” sa jag med ett snett leende. ”Hon behövde väl mer blod av mig.”
Han studerade mig, med ett mörkt uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde tyda. ”Försök ingenting,” varnade han.
”Vi vet båda att jag kommer att göra det…”
Han drog upp mig från marken och höll mig framför sig medan han höll mina armar bakom ryggen. ”Du skulle kunna göra det här så mycket enklare för oss båda,” sa han och började fösa mig framåt.
Jag pressade hälarna i marken, trots att det gjorde ont i mina bara fötter. ”Tja, jag har aldrig gillat enkelt.”
”Gå.”
Jag försökte fortsätta hålla emot, men han sköt mig framåt utan ansträngning. ”Du vinner inte mot mig. Det måste du ha fattat vid det här laget.”
”Det är bara veklingar som ger upp,” fräste jag.
”Är det vad de lär dig?” undrade han. ”Det är inget fel med att veta när man är besegrad.”
”Jag vet att jag är besegrad, men riktiga kämpar slåss till slutet.”
”En smart kämpe vet när hon ska använda sin styrka,” föreläste han.
Jag tittade över axeln och blängde på honom. ”Precis. Och hon vet att hon inte får en chans till att använda sin styrka innan du torterar och dödar henne,” snäste jag tillbaka.
Våra blickar låste sig en kort stund, men Rogan svarade inte. Han fortsatte bara att pressa mig framåt, hela vägen tillbaka till sjukhuset.
