Kapitel 2
IZZY
Jag har en bror som verkar vara i samma ålder som jag. Han slösade ingen tid.
"Du måste vara Kats systerdotter, Izzy, jag heter Dale. Jag är Beta i Shadow Pack, och här är Paul; han är Gamma. Vi ville komma och presentera oss för dig," säger Dale.
Jag tittar på honom, inte imponerad av honom och hans Alfa, som antingen måste vara upptagen eller inte bryr sig om att ta reda på vem jag är.
"Ja, det är jag. Kan ni flytta er bil så vi kan åka?" säger jag genom sammanbitna tänder.
Kat ser ut som om hon vill slå mig, men kontrollerar sig. "IZZY," säger hon.
"Jag är ledsen, vi visste inte att det var er bil," säger han och tittar på Hondan, tydligt ljugande, eftersom Kat har bott i stan i några månader. "Jake, kan du flytta bilen till en parkeringsplats, tack?"
Jake, som måste ha varit föraren, nickade och gick tillbaka till bilen, klättrade in och körde bilen direkt in i en plats som var på motsatt sida av Kats bil.
"Är det bättre?" säger han med ett leende.
"Ja, antar jag," säger jag med en antydan till irritation. "Kat, kan vi åka, tack? Jag är trött. Jag har varit vaken i tjugofyra timmar," säger jag medan jag ger en fejkad gäspning. Kat ler, vetande att detta inte är vad jag behöver hantera.
"Ja, visst Izzy, är det något annat ni behöver, Beta och Gamma?" säger hon medan hon placerar min väska på baksätet och tar min resväska till bagageutrymmet på sin bil.
De båda tittade på mig, Gamma Paul ser ut som om han tankelänkar någon.
"Han tankelänkar Alfan," säger Puna som har varit bosatt längst bak i mitt sinne. Med en road blick har hon tittat genom mina ögon men till den punkt där de inte ändras.
Efter några sekunder vänder sig Dale till mig och Kat, ler "Nej, inget annat. Åh, faktiskt en sak, Vi kommer till kaféet senare ikväll för de kakor vi beställde till ceremonin."
"Inga problem, de kommer vara färdiga när ni kommer för att hämta dem. Jag hoppas att den nya alfan får en bra välkomstfest," säger hon.
"Åh, det kommer han," säger han med ett självsäkert leende. Jag ryser och tänker på alla de grova saker han kunde mena, men han tar mig med överraskning genom att fråga "Ni borde komma båda två."
Kat tittar tillbaka på dem "Jag tror inte det, jag menar, Izzy behöver vila efter den långa resa hon har varit på," säger hon, jag tror jag vet varför hon agerar så här, mitt blod kokar eftersom jag vet vem som kommer vara där.
"Nåväl, inbjudan finns där," säger Dale.
Paul tittar försiktigt på mig. "Du borde komma till packhuset..." men innan han hinner avsluta meningen... "Det tror jag inte, ni båda måste veta att min pappa är en del av ert pack. Jag kommer inte, eller snarare aldrig, att komma till ert packhus, så hur vore det om ni båda går och gör vad ni behöver göra innan jag spyr på era fina skor," säger jag medan jag går mot bilen och öppnar bildörren. Men jag vänder mig mot gamma, "Förresten, hälsa min pappa från mig eftersom jag slår vad om att han inte kommer visa sitt ansikte på länge, speciellt eftersom det har gått tio år sedan han såg mig sist. Så jag hoppas att ni har en trevlig fest men kom aldrig nära mig igen."
Jag kliver in i bilen och slår igen dörren. "Dumma vargar," muttrar jag under andan.
Nu sitter jag i bilen och väntar på att Kat ska komma in, jag tittar på de tre som jag lämnade där mållösa, på grund av mitt utbrott.
Jag hatar mannen. Jag vill inte se mannen som övergav mig.
"Jag är ledsen för Izzy," säger Kat, går mot bilen och öppnar bildörren. "Jag hoppas att hon ändrar sig," säger Dale som verkar ha återhämtat sig från mitt utbrott och ler mot mig. "Vi vill inte ha några problem," säger han.
Alla tre vänder sig om och går i riktning där vi kom ifrån.
Kat och jag stirrar tillbaka på dem när de går iväg. "Dumma vargar," muttrar jag igen under andan.
"Izzy, du måste bete dig och också vara försiktig med vad du säger," säger Kat och startar motorn. Vi vänder och kör ut från parkeringen och vidare på en rak väg. Vi kör i tystnad.
"Kat, varför ville du ha mig här ute?" frågar jag då tystnaden i bilen var öronbedövande och för mycket att ta.
Hon suckar. "Jag ville se dig, du är min systerdotter." Jag tittar tillbaka på henne, jag tror henne men det finns mer till detta. "Och vad mer?" säger jag.
Hon säger inget på några ögonblick. "Din pappa kom in på kaféet när jag flyttade hit för några veckor sedan. En av hans packmedlemmar berättade för honom att jag var där. Han ville veta hur du mådde och om du skulle komma tillbaka för att bo här," säger hon, hon tittar på mig några gånger. "Han vill lära känna dig, Izzy."
Jag skrattar lite. "Ja, vad som helst, han har inte brytt sig på tio år, varför nu?" frågar jag.
Hon rycker på axlarna. "Jag vet inte, jag vet att du hatar honom för vad han gjorde mot din mamma och allt annat som följde med det. Jag vet att han övergav dig. Det finns ingen ursäkt för vad han gjorde. Jag hatar honom också för vad han gjorde mot dig och din mamma men han verkade söndersliten och sårad när jag sa till honom att du aldrig skulle vilja se honom igen."
Jag säger ingenting. Jag vet att hon kommer låta mig bestämma vad jag vill göra men mannen övergav mig, som fan att jag inte vill se honom.
"Izzy, du vet inte hela historien om varför han lämnade," säger hon.
Jag tittar tillbaka på henne utan uttryck i ansiktet. Problemet med det uttalandet är, jag vet varför han lämnade och vad som fick honom att göra det. Hon vet antingen inte att jag vet eller så tror hon på vilka lögner han har berättat för henne.
"Vem är den här nya Alfan egentligen? Varför har de en välkomstfest för honom?" frågar jag och försöker byta ämne.
Hon tittar kort på mig innan hon vänder huvudet för att se vart hon går. "Han heter Blake, han är Alfans son. Han har varit borta de senaste månaderna och tränat närliggande flockar," säger hon. "Han kom till kaféet varje dag innan han åkte, du kanske ser honom snart nog."
Jag vill inte se någon, särskilt inte någon Alfa, än mindre några andra vargar. De gör mig arg.
Jag lämnar samtalet där och stirrar ut genom fönstret. Den här lilla staden har en stor skog runt sig, men alla hus ligger nära varandra. Efter några minuter till kör vi upp på en uppfart som leder till ett litet radhus. Det ser ut som ett vanligt radhus. Alla hus ligger vid skogens kant, bäst för folk att skifta och springa in i skogen.
"Vi behöver en löprunda senare, jag behöver en löprunda," säger Puna. Vi har inte skiftat på länge eftersom vi har rest runt på sistone.
När Kat kör upp på sin uppfart ser huset trevligt ut. Samma som det jag hade innan med min mamma. Jag ryser vid minnet. Jag måste blockera allt det där.
Vi kliver båda ur bilen, jag går mot bagageluckan för att hämta min resväska medan Kat tar min väska från baksätet. Jag stannar plötsligt och inser att någon tittar på mig.
"Puna, kan du känna någon bakom oss?" frågar jag henne utan att titta bakom mig. Vem det än är får min katt att bli rastlös.
"Jag vet inte, men jag gillar det redan inte här," säger hon. "Alla verkar vara på helspänn, jag vet inte om det är på grund av oss eller den här Alfan som kommer tillbaka, men något är fel."
Jag håller med henne, något är fel men det är svårt att sätta fingret på det.
Jag tittar upp och ser Kat stirra bakom mig, hennes ansikte är outgrundligt. "Vi måste få dig uppackad, jag måste till kaféet för att stänga," säger hon och drar mig mot ytterdörren.
"Okej, Kat," säger jag och följer henne. Hon leder mig in.
När jag är inne tittar jag runt. Det finns ett litet vardagsrum, öppen planlösning med köket längst bak. När man kommer in är trappan framför en. Hon stänger dörren bakom oss, men inte innan jag märker att hon tittar runt en gång till utanför innan hon stänger och låser dörren.
"Är allt okej, Kat?" frågar jag, något är på gång, jag kan känna det.
"Allt är bra, låt mig visa dig till ditt rum. Du kan duscha och vila. Jag måste till kaféet för att se till att Alice har gjort klart tårtorna till ceremonin," säger hon.
Hon tar mig uppför trappan, visar mig sitt rum och badrummet. Hon för mig till mitt rum som har ett eget badrum. "Jag lät installera det här förra veckan eftersom jag visste att du skulle komma på besök när som helst, men nu när du stannar, kommer det att vara praktiskt," säger hon. Rummet ser ut att vara precis lagom stort, jag har alltid haft små rum när jag reste eller bara sov på marken, under bar himmel eller i ett träd, men det här rummet är trevligt.
"Jag har köpt allt du kan behöva. Om du behöver något annat kan vi hämta det imorgon när vi går till kaféet. Vill du jobba några pass på kaféet?" frågar hon när hon går mot sovrumsdörren.
Jag nickar, eftersom jag vet att hon kommer att betala mig för att jobba där. "Ja, visst." Precis när jag skulle avsluta meningen, kurrar min mage högt.
Hon tittar på mig med ett litet skratt. "Jag gör några smörgåsar åt dig, jag kommer upp med dem. Du kanske vill sova efter maten och en dusch ändå, eftersom det har varit en lång dag."
Jag låter en gäspning smita ut när hon nämner sömn, hon ler. "Jag kommer upp med maten när du är i duschen."
Jag ler och kramar henne. "Okej, tack. När ska du till kaféet?" frågar jag.
"Jag går så snart maten är klar. Det tar inte lång tid." Hon vänder sig om men stannar plötsligt. "Jag kommer att låsa dörren, bara som en försiktighetsåtgärd, jag vill inte att någon ska komma in medan du sover."
Jag tittar tillbaka på henne, hon måste skoja, eller hur?
Vem skulle vilja komma in här?
"Okej," säger jag och känner hur obehaget kommer tillbaka med kraft.
Puna gäspar men känner sig också på helspänn. "Är du okej, Izzy?" frågar hon, jag vet att hon kan känna osäkerheten i min röst.
"Ja, något är fel med Kat, hörde du vad hon just sa?" säger jag, men en annan gäspning smiter ut.
Hon nickar medan hon säger, "Hon vill förmodligen bara skydda oss, även om vi är starka nog att slåss. Hon vill se till att ingen kommer in. Izzy, du går på ångor. Du behöver vila. Vi tar en löprunda när du vaknar, men jag måste erkänna att jag också känner mig ganska sömnig."
Jag kan känna hennes trötthet sjunka in i mig, jag gäspar igen. Jag tittar tillbaka på Kat som har stirrat på mig. "Vi ses senare, Izzy," säger hon och går.
Jag packar upp några av mina kläder, men den energi jag har kvar efter resan har gjort mig sömnig. Jag tar ett par pyjamas och går mot duschen. Jag tror att jag hade den kortaste duschen i historien eftersom jag kan känna tröttheten komma över mig. Jag går ut, torkar mig och skyndar mig in i mitt rum. Det ligger redan några smörgåsar på nattduksbordet. Kat måste ha kommit in när jag var i duschen. Jag tar på mig pyjamasen, flyttar resväskan till golvet och lägger mig på sängen.
Inom några sekunder efter att mitt huvud träffar kudden, försänks jag i sömnens mörker.
