Kapitel 2

IZZY

Jag har en bror som verkar vara i samma ålder som jag. Han slösade ingen tid.

"Du måste vara Kat's systerdotter Izzy, jag heter Dale. Jag är Betan i Shadow Pack och det här är Paul, han är Gammam. Vi ville komma och presentera oss för dig," säger Dale.

Jag tittar på honom, inte imponerad av honom och hans Alfa, som antingen måste vara upptagen eller inte bryr sig om att ta reda på vem jag är.

"Ja, det är jag, kan du flytta din bil så vi kan åka," säger jag med sammanbitna tänder.

Kat ser ut som om hon vill slå mig men behärskar sig. "IZZY," säger hon.

"Jag är ledsen, vi visste inte att det var din bil," säger han och tittar på Hondan, klart ljugande eftersom Kat har bott i stan i några månader. "Jake, kan du flytta bilen till en parkeringsplats, tack?"

Jake, som måste ha varit föraren, nickade och gick tillbaka till bilen, satte sig och körde bilen rakt in i en plats som var på motsatt sida av Kat's bil.

"Är det bättre?" säger han med ett leende.

"Ja, antar jag," säger jag med en antydan av irritation. "Kat, kan vi åka nu? Jag är trött. Jag har varit vaken i tjugofyra timmar," säger jag medan jag ger en fejkad gäspning. Kat ler, vetande att detta inte är vad jag behöver hantera.

"Ja visst Izzy, är det något annat ni behöver, Beta och Gamma?" säger hon medan hon placerar min väska i baksätet och tar min resväska till bagageutrymmet på sin bil.

De båda tittade på mig, Gamma Paul ser ut som om han tankelänkar någon.

"Han tankelänkar Alfan," säger Puna som har varit lugn i bakhuvudet.atchar med ett roat uttryck, hon har tittat genom mina ögon men till den grad att de inte förändras.

Efter några sekunder vänder sig Dale till mig och Kat, ler. "Nej, inget mer. Åh, faktiskt en sak, vi kommer förbi kaféet senare i kväll för tårtorna vi beställt till ceremonin."

"Inga problem, de kommer att vara klara när ni kommer för att hämta dem. Jag hoppas att den nya alfan får en bra välkomstfest," säger hon.

"Åh, det kommer han," säger han med ett självsäkert leende. Jag ryste vid tanken på alla grova saker han kunde mena men han överraskade mig genom att fråga, "Ni borde båda komma."

Kat tittar tillbaka på dem. "Jag tror inte det, jag menar, Izzy behöver vila efter den långa resan hon har varit på," säger hon. Jag tror jag vet varför hon beter sig så här, mitt blod kokar eftersom jag vet vem som kommer att vara där.

"Nåväl, inbjudan finns där," säger Dale.

Paul ser försiktigt på mig. "Du borde komma till flockhuset..." men innan han hinner avsluta meningen säger jag: "Jag tror inte det, ni båda vet att min far är en del av er flock. Jag kommer inte, eller snarare aldrig, att komma till ert flockhus, så varför inte ni båda går och gör vad ni behöver göra innan jag spyr över era fina skor," säger jag medan jag går mot bilen för att öppna bildörren, men jag vänder mig mot gamman, "Förresten, hälsa min pappa från mig, jag slår vad om att han inte kommer visa sitt ansikte snart, särskilt eftersom det har gått tio år sedan han såg mig sist. Så, jag hoppas ni får en trevlig fest men kom aldrig nära mig igen."

Jag kliver in i bilen och smäller igen dörren. "Dumma vargar," muttrar jag för mig själv.

Nu sitter jag i bilen och väntar på att Kat ska komma in. Jag tittar på de tre som jag lämnade där, mållösa på grund av mitt utbrott.

Jag hatar mannen. Jag vill inte se mannen som övergav mig.

"Förlåt för Izzy," säger Kat när hon går mot bilen och öppnar dörren. "Jag hoppas att hon ändrar sig," säger Dale som verkar ha återhämtat sig från mitt utbrott och ler mot mig. "Vi vill inte ha några problem," säger han.

Alla tre vänder sig om och går i riktning mot varifrån vi kom.

Kat och jag stirrar tillbaka på dem när de går iväg. "Dumma vargar," muttrar jag igen för mig själv.

"Izzy, du måste bete dig och också vara försiktig med vad du säger," säger Kat och startar motorn. Vi svänger ut från parkeringen och in på en rak väg. Vi kör i tystnad.

"Kat, varför ville du att jag skulle komma hit?" frågar jag när tystnaden i bilen blev öronbedövande och för mycket att hantera.

Hon suckar. "Jag ville träffa dig, du är min systerdotter." Jag tittar tillbaka på henne, jag tror henne men det finns mer bakom det. "Och vad mer?" säger jag.

Hon säger inget på några ögonblick. "Din far kom in på kaféet när jag flyttade hit för några veckor sedan. En av hans flockmedlemmar berättade för honom att jag var där. Han ville veta hur du hade det och om du skulle komma tillbaka för att bo här," säger hon och tittar på mig några gånger. "Han vill lära känna dig, Izzy."

Jag skrattar lätt. "Ja, visst, han har inte brytt sig på tio år, varför nu?" frågar jag.

Hon rycker på axlarna. "Jag vet inte, jag vet att du hatar honom för vad han gjorde mot din mamma och allt annat som kom med det. Jag vet att han övergav dig. Det finns ingen ursäkt för vad han gjorde. Jag hatar honom också för vad han gjorde mot dig och din mamma men han verkade riven och sårad när jag berättade för honom att du aldrig vill se honom igen."

Jag säger inget. Jag vet att hon kommer låta mig bestämma vad jag vill göra men mannen övergav mig, som om jag skulle vilja träffa honom.

"Izzy, du känner inte till hela historien om varför han lämnade," säger hon.

Jag tittar tillbaka på henne utan uttryck i ansiktet. Problemet med det uttalandet är att jag vet varför han lämnade och vad som fick honom att göra det. Hon vet antingen inte att jag vet eller så tror hon på de lögner han har berättat för henne.

"Vem är den nya Alfan egentligen? Varför har de en välkomstfest för honom?" frågar jag, i ett försök att byta ämne.

Hon tittar kort på mig innan hon vänder blicken tillbaka mot vägen. "Han heter Blake, han är Alfans son. Han har varit borta de senaste månaderna och tränat grannflockar," säger hon. "Han kom in på kaféet varje dag innan han åkte, du kanske ser honom snart igen."

Jag vill inte träffa någon, särskilt inte någon Alfa, än mindre andra vargar. De gör mig arg.

Jag låter samtalet stanna där och stirrar ut genom fönstret. Den här lilla staden är omgiven av en stor skog, men alla hus ligger tätt ihop. Efter några minuter svänger vi in på en uppfart som leder till ett litet radhus. Det ser ut som ett vanligt radhus. Alla hus ligger vid skogsbrynet, perfekt för folk som vill förvandlas och springa ut i skogen.

"Vi behöver en löprunda senare, jag behöver en löprunda," säger Puna. Vi har inte förvandlats på länge eftersom vi har rest runt på sistone.

När Kat parkerar på sin uppfart ser huset trevligt ut. Samma som det jag hade tidigare med min mamma. Jag ryser vid minnet. Jag måste stänga ute allt det där.

Vi kliver båda ur bilen, jag går mot bakluckan för att hämta min resväska medan Kat tar min väska från baksätet. Jag stannar plötsligt och inser att någon tittar på mig.

"Puna, kan du känna om någon är bakom oss?" frågar jag henne utan att titta bakåt. Vem det än är, gör det min katt rastlös.

"Jag vet inte, men jag gillar det redan inte här," säger hon. "Alla verkar vara på helspänn, jag vet inte om det är på grund av oss eller för att den här Alfan kommer tillbaka, men något är fel."

Jag håller med henne, något är fel men det är svårt att sätta fingret på det.

Jag ser upp och märker att Kat stirrar bakom mig, hennes ansiktsuttryck är omöjligt att tyda. "Vi måste få dig uppackad, jag måste till kaféet för att stänga," säger hon och tar tag i min arm för att dra mig mot ytterdörren.

"Okej, Kat," säger jag och följer henne. Hon leder mig in.

När jag är inne, ser jag mig omkring. Det finns ett litet vardagsrum, ett öppet rum med köket längst bak. När man kommer in är trappan rakt framför oss. Hon stänger dörren bakom oss men inte innan jag märker att hon tittar en gång till utanför innan hon stänger och låser dörren.

"Allt okej, Kat?" frågar jag, något är på gång, jag kan känna det.

"Allt är bra, låt mig visa dig ditt rum. Du kan duscha och vila. Jag måste till kaféet och se till att Alice har gjort klart tårtorna till ceremonin," säger hon.

Hon tar mig uppför trappan, visar mig sitt rum och badrummet. Hon visar mig till mitt rum som har ett eget badrum. "Jag fixade det här förra veckan eftersom jag visste att du skulle komma på besök när som helst, men nu när du stannar, blir det praktiskt," säger hon. Rummet ser ut att ha precis rätt storlek, jag har alltid haft små rum när jag reste eller bara sov på marken, under bar himmel eller i ett träd, men det här rummet är fint.

"Jag har köpt allt du kan behöva, om du behöver något annat kan vi plocka upp det imorgon när vi går till kaféet. Vill du jobba några pass på kaféet?" frågar hon när hon är på väg mot sovrumsdörren.

Jag nickar, jag vet att hon kommer betala mig för att jobba där. "Ja, visst," säger jag precis när min mage kurrar högt.

Hon tittar på mig med ett litet skratt. "Jag fixar några smörgåsar till dig, jag tar upp dem. Du kanske vill sova efter maten och en dusch ändå eftersom det har varit en lång dag."

Jag låter en gäspning smita ut när hon nämner sömn, hon ler. "Jag tar upp din mat när du är i duschen."

Jag ler och kramar henne. "Okej, tack. När ska du till kaféet?" frågar jag.

"Jag åker så fort maten är klar. Jag blir inte borta länge." Säger hon och vänder sig om men stannar plötsligt. "Jag kommer låsa in dig, bara som en försiktighetsåtgärd, jag vill inte att någon ska komma in medan du sover."

Jag tittar tillbaka på henne, hon måste skämta, eller hur?

Vem skulle vilja komma in här?

"Okej," säger jag, och känner hur obehaget kommer tillbaka med kraft.

Puna gäspar men känner sig också på helspänn. "Är du okej, Izzy?" frågar hon, jag vet att hon kan känna osäkerheten i min röst.

"Ja, något är på gång med Kat, hörde du vad hon just sa?" säger jag men en annan gäspning slinker ur mina läppar.

Hon nickar medan hon säger, "Hon vill nog bara skydda oss, även om vi är starka nog att slåss. Hon vill se till att ingen kommer in. Izzy, du går på ångor. Du behöver vila. Vi tar en löprunda när du vaknar men jag måste erkänna, jag känner mig också ganska sömnig."

Jag kan känna hennes tyngd sjunka in i mig, jag gäspar igen. Jag tittar tillbaka på Kat som har stirrat på mig. "Vi ses senare Izzy," säger hon och går.

Jag packar upp några av mina kläder men den energi jag har kvar efter resan har gjort mig helt sömnig. Jag tar ett par pyjamas och går mot duschen. Jag tror jag tog den kortaste duschen i historien eftersom jag kan känna tröttheten komma över mig. Jag kliver ut, torkar mig och går snabbt in i mitt rum. Det ligger redan några smörgåsar på sidobordet. Kat måste ha kommit in när jag var i duschen. Jag tar på mig pyjamasen, flyttar resväskan till golvet och lägger mig på sängen.

Inom några sekunder efter att mitt huvud träffar kudden, sjunker jag in i sömnens mörker.