2. May Wilders kidnappning del två
Ember
"Let's kill this love! Rum, pum, pum, pum, pum."
Jag blängde på Ian. "Hur förklarar det att jag vaknar i ett sovrum som jag inte minns att jag har somnat i?"
Ian lade en hand på min axel, hans blonda hår föll över hans hasselnötsfärgade ögon när han lutade sig framåt. "Hur ser det här stället ut?" frågade han.
Jag såg mig omkring, tog in den stora sängen med konstiga horn hängande från sängstolpen, byrån med en kolsvart spegel (jag förväntade mig hela tiden att något monster skulle hoppa ut ur den med klorna höjda), ljuskronorna som hade glödande döda blommor istället för glödlampor och mest störande av allt, de enorma dubbeldörrarna som utan tvekan ledde ut härifrån men som också såg ut som om de kunde leda direkt till helvetet. De brann.
Jag tittade tillbaka på Ian. "Är vi vid ingången till helvetet? Har vi dött och blivit sända hit för våra synder?"
Ian höjde ett ögonbryn. "Vilka synder? Jag vet inte vad du har gjort medan ingen såg men jag är ren som ett helgon."
"Vad sägs om den gången du förvandlade den där kvinnans väska till en orm för att hon sa att du var en galen dåre?" frågade jag.
"Jag fixade hennes föråldrade modesinne, läder var trendigt då."
Jag borstade av hans hand. "Japp, vi är i helvetet. Var är Satan? Jag vill att han sätter oss i olika celler."
Dörren svängde upp. "Det finns ingen Satan och det här är inte helvetet."
Jag såg Asters bror gå in i rummet, hans solbrända hud och mörka axellånga lockiga hår stod ut mot hans helt vita klädsel. Vilket var en skjorta, byxor och ett pannband som höll luggen ur hans ögon. "Hej, duva," hälsade han mig med ett litet leende.
"Vad gör jag här?" frågade jag. "Samlar du in din skuld? Kunde du inte ha väntat till imorgon?"
Han gav mig en granskande blick. "Vad hade du planerat?"
"Förmodligen träffa mig," sa Ian och satte sig i en närliggande fåtölj som jag var förvånad inte hade metallspikar som stack ut ur den.
Jag himlade med ögonen. "Jag skulle läsa en bok av Ann Rule."
Ian fnös. "True crime igen? Du borde ha letat efter mig, jag är mer intressant än Ted Bundy."
"Han låter försummad," observerade Arius. "Jag förstår att du har undvikit honom på sistone?"
Ian sköt upp ur stolen, gick över till Arius i snabba steg, ögonen stora. "Inte coolt, dude! Vilken del av det-här-är-bara-mellan-oss-killar förstod du inte när jag pratade med dig?"
Arius blinkade. "Allt?"
Ian slog sig för pannan. "Jag kommer aldrig att berätta något för dig igen."
Jag skiftade på fötterna, plötsligt obekväm. "Känner du att jag har försummat dig?"
Ian gav Arius en annan blick innan han vände sig till mig. "Inte känner. Du har ignorerat mig. Först visste jag inte varför, tills jag hörde några varulvar skvallra om att Kane en dag skulle fria till dig och sedan kunde jag inte ringa, sms:a eller ens se dig på två hela veckor och jag vet inte varför-"
"Kanske har hon vuxit ifrån dig?" avbröt Arius.
Ians sidoblick såg ut som om han övervägde mord, men lyckligtvis agerade han inte på det, fortsatte som om han inte hade hört Arius. "Jag vet att det har något att göra med den där idioten. Vad- sa han åt dig att hålla dig borta från mig?"
Mina ögonbryn nådde nästan hårfästet. "Varför skulle Kane säga något sådant?"
Ian drog en hand genom håret, poserade med en suck. "Han känner sig hotad av min charm- jag menar, vem skulle inte göra det?"
Jag blåste ut en andedräkt. "Jag undvek alla- inklusive Kane- för att jag fortfarande var ledsen över Aster och var trött på att låtsas att jag inte var det. Jag ville ha lite tid för att samla mig."
"Åh."
Chocken i hans ansikte var nästan komisk eftersom jag nästan aldrig har sett Ian förbryllad förut, han var den som alltid hade svaren redan innan frågan övervägdes.
"Självtvivel är mänsklighetens undergång," sa Arius.
"Vad som helst," sa Ian och grep mig i handen. "Nu när jag är säker på att jag inte blir bortkastad för Wilder, är det dags att utforska älvlandet."
Han hade börjat dra mig mot dörren, ignorerade mitt protesterande- dörren hade inte bränt Arius men det kanske inte var samma för oss- när den flög upp och en bekant figur dök upp.
"För sent att backa ur min plan nu, Ian," sa hon.
May Wilder.
"Säg inte att det här är en annan kidnappning?" frågade jag torrt.
"Älvlandet är bättre än Paris," sa Ian. "En av tjänsteflickorna berättade för mig att det finns en sjö med vatten som smakar som tårta i bakgården."
Älvlandet? De hade tagit mig till Faerie? Platsen ingen varulv hade besökt och återvänt levande för att berätta historier om? Jag ryckte till, sist vi vågade oss dit vi inte hörde hemma slutade det med en rasande troll, ryssar som sköt överallt och en Ian på sjukhus. Jag ville inte ha en repris av det.
"Drick inte vattnet från den sjön om du fortfarande vill ha barn i framtiden," sa Arius till Ian, båda till synes omedvetna om min inre oro.
Ian log. "Hemskt. Nu måste jag definitivt se den sjön."
Jag stönade. "Fru Wilder-"
"May," rättade hon, medan hon försökte lirka Ians fingrar från mina. Han höll fast hårt men jag är säker på att om hon verkligen försökte skulle det vara enkelt. Hon var bara för snäll för att handskas hårdhänt med Ian. "Kalla mig May, tack."
"May," sa jag försiktigt. "Jag trodde du sa att du inte skulle ta mig bort igen?"
"Det var innan jag hörde ryktena om att Kane tänkte fria. Jag ville få dig bort från flocken innan du gjorde några förhastade beslut."
"Du ville få mig bort från honom? Hörde du inte vad som hände?" frågade jag henne.
Hon nickade, och gav slutligen upp försöken att lossa våra händer. "Kane var inte stark nog att hantera fienden så han gjorde som Alpha ville istället för att få hjälp från någon av oss."
"Kunde du ha stoppat Alpha?" frågade jag tyst.
"Kanske inte utan förluster, men Aster hade inte behövt dö. Han hade inte behövt mobba dig som ett trotsigt barn. Kane må vara min son och jag älskar honom, men jag tror inte att han har mognat tillräckligt. Jag tycker att du borde få chansen att träffa andra män innan du väljer evigheten med honom."
Ian höll upp en hand. "Jag tycker vi ska gå och hitta den där magiska sjön."
May rynkade pannan åt honom. "Senast jag kollade var du med på detta."
"Det var när jag trodde att Kane stal min bästa vän från mig," ryckte Ian på axlarna.
"Du tänkte inte fråga mig om detta innan du släpade mig hela vägen hit?" frågade jag stelt.
Bestörtning skuggade Mays ansikte, vilket genast smälte bort en del av min kyla. "Förbindelsen med en partner bildas baserat på en varulvs instinkter," sa hon. "Vi är omedvetna om det men vårt sjätte sinne är vad som väljer våra själsfränder. Valet görs baserat på vem vår varg tror kommer att skydda och älska oss mest, det är en av de mest primala instinkterna en varulv har. Men det betyder inte att vi inte kan ha en annan själsfrände."
"Det låter som en fantastisk plottwist," sa Ian.
"Kalla det vad du vill," sa May med en avfärdande gest. "Allt jag vill är att du ska ha en chans att dejta andra människor innan du binder dig till en man. Jag kanske inte är din alfa-hona längre men jag älskar dig fortfarande."
Jag hostade, återigen obekväm.
"Så gå ut och festa, träffa några killar. Och berätta allt för mig när du kommer tillbaka." Hon sträckte sig runt Ian, gav mig en kyss på kinden och gick ut.
Det verkade som om jag ständigt blev kidnappad av en eller annan person. Den här gången kanske May Wilder hade menat väl men det var fortfarande något jag inte kunde sätta fingret på med allt detta…
Ian drog i en av mina flätor. "Ember, magisk sjö? Som nu, tack?"
Jag satte ett finger på Ians läppar och tittade misstänksamt på Arius.
May Wilder påstod att hon hade tagit mig hit för att jag skulle vara fri och umgås med andra killar istället för att rusa in i ett förhållande med Kane, men om hon ville få mig bort från sin son, skulle inte Paris ha varit ett enklare val? Jag menar, varför skulle hon gå igenom allt besvär med att be Arius om tjänster när han kanske skulle be om något i gengäld? Förutom Kane och Aster var jag inte medveten om några band vår flock hade till någon av feerna. För att inte nämna den exklusiva naturen av denna plats, det var som den övernaturliga versionen av Fight Club.
"Vad gav fru Wild- vad gav May dig i utbyte mot att ta mig hit?" frågade jag Arius.
"Ingenting," svarade han. "Jag planerade redan att ta dig hit men Ian föreslog att vi skulle låta May vara med på planen."
"Vilken plan?" frågade jag, sakta sänkte mitt finger.
Ian började skruva på sig, gnuggade nervöst nacken men Arius var lika cool som en gurka. Eller snarare var han lika uttryckslös som en staty, det var en mer exakt beskrivning. "Jag kallar in tjänsten jag förtjänade genom att rädda din döende partner. Det är därför jag tog dig hit."
Jag tog ett djupt andetag och ignorerade impulsen att springa ut genom dörren – brinnande eller inte. "Och vad vill du att jag ska göra?"
Han gick över till garderoben som jag inte hade märkt under min tidigare skräckfyllda inspektion av rummet, öppnade den. Inuti fanns klänningar i regnbågens alla färger, olika längder och designer. Likaså var en rad skor uppradade på hyllan bredvid kläderna. Några av kläderna och skorna hade ädelstenar på sig, glittrade så starkt att jag nästan höjde handen för att skugga ögonen från dem.
"Vad jag vill är att du ska vara min lojala följeslagare i två månader," sa Arius. "Nu välj en klänning, vi har en fest att gå på. Och du kommer inte att dansa med någon annan än mig."
