173

Tystnad.

Den omslöt henne som sammet. Varken varm eller kall, varken vänlig eller grym—bara stilla.

Avynna svävade i en oändlig natt. Det fanns inget golv under hennes fötter, ingen horisont i fjärran, inga väggar som begränsade henne. Bara stjärnor—urgamla och pulserande mjukt som de sista andeta...

Logga in och fortsätt läsa