Kapitel 9 En liten demonstration

Mitt i allt skvaller verkade Winona inte alls besvärad. Hon började prata långsamt, "Tja, den här imitationen är ganska grov. Pieter Bruegel den äldres 'Jägarna i snön' är en sällsynt pärla. Den har alla dessa intrikata detaljer, ett smart perspektiv, svala toner, levande karaktärer och en lagerkomposition som verkligen får dig att känna att du är i den där vinterscenen."

Hon lade till, "Men den här målningen? Den har grova detaljer, felaktiga färger, dåligt perspektiv, ingen textur i penseldragen, ingen kreativitet, och en tråkig komposition. Alla dessa brister gör att den saknar originalets finess och unika charm. Från penseldragen skulle jag säga att det är en konstentusiasts imitation, och den är förmodligen mindre än 20 år gammal."

Sorlet i rummet dog ut, och herr Baker tittade på henne med gillande. "Inte illa. Vad säger ni andra, Windy? Några tankar?"

Winona skakade på huvudet. "Nej, den här målningen har en annan hemlighet. Även om imitationen är grov och inte värd mycket, är duken ganska speciell."

Hon kastade en blick runt och log sedan mot Alex, "Hej, kan jag låna verktygen på ditt skrivbord?"

Alex rodnade och vände bort blicken, undvek hennes ögon. "Självklart, varsågod."

Winona plockade upp en liten träkloss och en hammare från skrivbordet och knackade försiktigt på insidan av ramen. Duken föll av, och hon undersökte den noggrant. "Japp, det här är brabantsk damast från 1500-talet. Den är känd för sin utsökta textur, delikata mönster och ädla utseende. Att använda brabantsk damast i en målning ger den en unik visuell effekt och en känsla av lyx, vilket höjer dess konstnärliga kvalitet. Denna damast borde ha varit supervärdefull, men denna grova målning har verkligen förstört den, vilket sänker dess värde rejält."

Hon log medan hon satte tillbaka duken. "Jag slår vad om att någon nyrik fick tag på denna brabantska damast och trodde att de kunde tjäna snabba pengar genom att förfalska 'Jägarna i snön.' Men Pieter Bruegel den äldres skicklighet är så toppklass att personen de anlitade inte ens kom i närheten. Ångrade sig, ville de att herr Baker skulle göra sig av med imitationen. Har jag rätt?"

Efter att hon avslutat blev rummet tyst. Herr Baker applåderade och skrattade. "Bra gjort, Windy. Din skarpa blick får mig att skämmas. Jag missade nästan hemligheten med den här målningen vid första anblicken. Och de andra i studion har fortfarande inte listat ut det. Om du inte hade kommit idag, kunde de ha blivit lurade länge."

De som hade tvivlat på Winona tidigare sänkte skamset sina huvuden. De förstod aldrig varför herr Baker tog sig an detta jobb. De trodde att han bara gjorde någon en tjänst, men nu, tack vare Winona, förstod de.

Winona, medveten om att hon klarat testet, visade ingen stolthet. Hennes smala fingrar strök över föremålen på bordet, medan hon förklarade deras ålder, egenskaper, pris och de delar som behövde restaureras. Alla lyssnade uppmärksamt.

Herr Baker tittade på Winona med växande förvåning. Inte ens han kunde identifiera så många artefakter så snabbt, än mindre de andra i studion.

Mr. Baker kallade över Alex och bad honom att ta med en falsk cameo-glas. "Fröken Sullivan, din teoretiska kunskap är imponerande. Jag har inte träffat många med en så rik kunskapsbas som din. Men i vårt arbete räcker inte teori ensam. Vi behöver praktisk erfarenhet eftersom dessa artefakter är oersättliga."

Winona log, tog det falska cameo-glaset och nickade. "Mr. Baker, jag förstår. Jag är säker på att jag kan restaurera detta cameo-glas."

Utan att slösa någon tid började Winona arbeta med Alex verktyg. Hennes kollegor, redan imponerade av henne tidigare, samlades runt för att titta.

Winona visste att hennes rykte inte matchade hennes ålder. För att vinna allas förtroende behövde hon mer än grundläggande restaureringstekniker, så hon valde en speciell metod.

Först använde hon ett rep för att säkra det trasiga cameo-glaset. Efter att ha mätt dess dimensioner markerade hon två punkter på glaset och började borra. Åskådarna flämtade, och Alex försökte instinktivt stoppa henne. "Du kan inte borra där..."

Men innan han hann avsluta var han förbluffad. Cameo-glaset, som han trodde skulle gå sönder, förblev intakt!

Nästa steg tog Winona en guldtacka från verktygslådan, hamrade den till platta, vågiga spikar och skar ändarna till lövformer.

Sedan hamrade hon försiktigt in spikarna i hålen, vilket fick dem att smälta samman sömlöst med cameo-glaset. Slutligen använde hon en blandning av kalk och äggvita som ett lim, och applicerade det på sprickorna.

När hon var klar började det bli mörkt. Hon andades ut mjukt och överlämnade det restaurerade cameo-glaset till Mr. Baker. "Mr. Baker, jag är klar. Var så god och ta en titt."

Åskådarna flämtade av beundran. "Det är så vackert!"

"Jag trodde att borrningen där skulle vara ett problem, men wow, hon är fantastisk."

Winona ignorerade kommentarerna. Hon hade verkligen tagit en djärv approach, valt en ovanlig borrningspunkt. De lövformade spikarna blev en del av cameo-glasets mönster, och kompletterade den ursprungliga pil-designen, vilket fick det att se ut som om det aldrig varit trasigt.

Hon vågade göra detta eftersom hon hade absolut förtroende för sina färdigheter.

Mr. Baker tog det restaurerade cameo-glaset med skakande händer, och undersökte det länge med en komplex uttryck. Åskådarnas beundrande röster tystnade gradvis.

Efter en stund lyfte Mr. Baker blicken, hans ögon reflekterade en blandning av känslor. "Känner du till Harper?"

Winona förblev lugn. "Nej, men denna person är mycket känd."

Inombords var hon dock i tumult. Harper var en gång den mest kända figuren inom artefaktrestaurering, känd för att kunna restaurera vilken artefakt som helst med mycket personliga och innovativa tekniker. Artefakter restaurerade av Harper kunde öka i värde flera gånger om.

Men en sådan talang hade försvunnit spårlöst.

När Mr. Baker såg Winonas lugna uppträdande kände han en känsla av förlust. Han suckade djupt och slutade fråga, istället introducerade han Winona för alla. "Okej, allihop, låt oss välkomna vår nya kollega, Windy."

Kollegorna, som trodde att inget kunde överraska dem längre, blev återigen chockade. "Vad? Windy? Den berömda Windy? Är inte Windy en rufsig gammal man? Hur kan hon vara en så vacker ung dam?"

"Rufsig gammal man" Winona var mållös. "Hej allihopa. Jag är Windy, inte den gamla man ni föreställt er."