Kapitel 6
"Inget gråt. Det här går också över", skrattade Lisbeth genom tårarna.
Hon hade lärt sig sanningen den hårda vägen – oavsett hur bittert, smärtsamt eller svårt det är så suddar tiden till slut ut allting. Till och med de djupaste såren blir till obetydliga ärr som en dag inte gör ont när man rör vid dem.
Hennes assistent kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. ”Fröken Whitaker… du behöver inte vara så stark. Jag hatar att se dig så här. Det gör ont i mig.”
”Om du förlorade något du en gång höll kärt, skulle du bli ledsen?” frågade Lisbeth mjukt.
”Såklart!” Assistenten torkade ögonen. ”Jag skulle storgråta.”
Lisbeth gav ifrån sig ett ihåligt skratt och strök bort de sista fuktspåren från kinderna. ”Men livet går vidare. Det är inte världens undergång, eller hur?” Assistenten tystnade. Det var sant.
Jorden fortsätter snurra, solen går upp igen. I det stora hela – hur betydelsefull kan en enda människas hjärtesorg egentligen vara?
”Kom igen, inga fler tårar”, sa Lisbeth, och i samma ögonblick var tårarna borta och ersattes av ett mjukt leende. Bara hennes lätt rödsprängda ögon avslöjade vad som hade hänt.
”Tur att herr York inte var här. Det hade varit pinsamt om vi båda stod och grät så här.” Hon suckade. ”I dag skulle ju handla om att få dem att ta tillbaka sina ord.”
Hon oroade sig för att Sebastian skulle bli besviken på henne. Hon kände sig inte segerrik – bara ledsen.
Assistenten snörvlade. ”Det skulle han inte. Herr York är en bra man. Han skulle aldrig håna dig.”
Lisbeth hade stått ut med så mycket – offentlig förnedring, att bli lämnad av den där skurken Leopold, tyngden av sitt barns sjukvårdskostnader och att förlora roller på grund av sina ärr.
Assistenten hann nästan undra om Lisbeth ens skulle kunna betala hennes lön.
Tack och lov hade Sebastian dykt upp när han gjorde.
På sjukhuset hade Elora inte lämnat Leopolds sida sedan han föll ihop.
När läkaren kom fram frågade hon panikslaget: ”Hur är det med honom? Kommer han att klara sig? Kommer han att minnas sitt förflutna?”
”Oroa dig inte, han kommer att bli bra. När det gäller minnet… det är osannolikt.”
Elora drog en lättnadens suck. ”Det är underbara nyheter, tack doktorn.”
Läkaren gick ut, fortfarande förbryllad – ville hon verkligen inte att hennes partner skulle få tillbaka minnet?
Leopold sov ända till kvällen. När han till slut vaknade stirrade han tomt upp i taket, som i trance.
Elora iakttog honom nervöst. ”Leopold, vad är det?”
Hade minnena kommit tillbaka?
Leopold vände långsamt blicken mot henne. ”Vem är du?”
När Sebastian kom tillbaka till villan fann han Ava stående och sucka djupt.
”Vad är det som bekymrar dig?” frågade han.
Ava kastade en blick uppför trappan. ”Fröken Whitaker har inte kommit ner sedan hon kom tillbaka. Hon har varit där uppe hela tiden och inte ens ätit middag… Jag undrar om någon sårade henne.”
Hon följde inte sociala medier och visste ingenting om skandalen på nätet. Hon visste bara att Lisbeth hade gått hemifrån och sett strålande ut och kommit tillbaka som om hon hade gråtit.
Sebastian var tyst en stund. ”Gör i ordning något lätt för magen åt henne. Jag går upp och hämtar henne.”
Han gick upp och knackade på dörren till hennes sovrum. ”Lisbeth, middagen är klar.”
Efter en lång, spänd väntan – så lång att han hann överväga att öppna dörren själv – hörde han det svaga tassandet av tofflor. Dörren svängde upp.
Lisbeth stod där, avsminkad och klädd i lediga hemmakläder. ”Förlåt, jag somnade”, sa hon.
”Du har gråtit.”
Sebastian hörde att hennes röst var tydligt nasal.
”Jag är allergisk.”
Även om han visste att det var en ursäkt pressade Sebastian henne inte. ”Ava säger att du inte har ätit. Hon är orolig.”
”Jag var bara helt slut”, svarade Lisbeth och gav honom ett urskuldande leende. ”Jag kommer ner nu.”
Hon var på väg att gå, men insåg hur rufsig hon såg ut. Med ännu ett generat leende gick hon tillbaka för att byta om innan hon gick ner.
När hon satte sig vid bordet såg hon två hårdkokta ägg framför sig. När hon sträckte sig efter ett för att äta stoppade Sebastian henne.
”De där är inte till för att äta.”
”Inte?”
”De är för dina ögon.”
Då förstod Lisbeth till slut. Hon ville säga något men hittade inga ord.
Hon sänkte huvudet och pressade i tystnad äggen mot sina svullna ögon.
Sebastian suckade för sig själv. Hennes ögon var så uppsvällda, och ändå påstod hon att hon inte hade gråtit.
Han sköt en skål gröt mot henne. ”Jag kommer precis från sjukhuset. Dennis är vaken.”
Lisbeth lade ner äggen, men efter en menande blick från Sebastian började hon använda dem igen.
”Jag åker till sjukhuset direkt. Jag har haft så mycket på sistone att jag inte har varit med Dennis tillräckligt…” Hon kände sig som en misslyckad mamma.
Sebastian nickade. ”Jag kör dig.” Just nu behövde hon sin sons närhet mer än något annat.
Efter middagen körde Sebastian själv Lisbeth till sjukhuset. Dennis låg i sin sjukhussäng, synbart uttråkad och för svag för att göra annat än att vila.
När han fick syn på sin mamma lyste ansiktet upp. ”Mamma.”
Lisbeth strök honom mjukt över den lilla kinden. ”Mamma är här och hälsar på dig. Jag stannar hos dig i natt.”
Treårige Dennis förstod inte mycket av världen. Men det här förstod han. ”Jippie, mamma stannar.”
Lisbeths hjärta smälte helt.
Sebastian hade räknat med det. ”Jag har ordnat så att Dennis flyttas till ett bättre rum. Det finns en extrasäng åt dig.”
”Tack.” Lisbeth visste inte hur hon skulle få fram sin tacksamhet på rätt sätt.
Sebastian sa mjukt: ”Om du verkligen vill tacka mig, så vila. Jag vill inte att min mamma ska tro att jag har behandlat dig illa när hon träffar dig.”
Lisbeth rätade genast på sig. ”Jag ska se till att se så bra ut som möjligt så fort jag kan.”
Sebastian skrattade till och vände på huvudet – bara för att möta Dennis nyfikna blick. Barnet granskade honom noga från topp till tå, som om han försökte lista ut något.
Rummet blev så tyst att de kunde höra varandras andetag.
”Pappa.”
Ordet föll som en sten och krossade tystnaden.
Sebastian stelnade till, leendet dog bort.
Rädd att han skulle bli arg skyndade Lisbeth sig att förklara för sin son: ”Dennis, han är inte din pappa. Du kan inte kalla honom så.”
”Vem säger att jag inte är det?”
Lisbeth stirrade chockat på Sebastian. Förstod han tyngden i det han sa? Om sanningen kom fram senare skulle det kännas som en lögn för barnet. Hon visste inte hur hon skulle förklara det.
Men Sebastian fortsatte: ”Glöm inte vår nuvarande relation. Du är min fru, vilket gör ditt barn till mitt barn, eller hur?”
Lisbeth blev svarslös.
Hon såg hur han satte sig bredvid sängen och frågade den nyfikne Dennis: ”Är pappa stilig?”
Lisbeth höll på att tappa balansen av förvåning.
Dennis nickade. ”Ja.”
Han visste förmodligen inte ens vad ”stilig” betydde. Sedan födseln hade han varit sjuk, och även om Lisbeth kände både skuld och kärlek för honom hade hon aldrig pressat honom för hårt.
Hon hade alltid velat att hennes lille pojke skulle vara så lycklig som möjligt.
Sebastian log. ”Fortsätt bara att titta på mig, okej? En dag kommer du att vara lika stilig som jag.”
Dennis blinkade, och även om han inte förstod vad ”stilig” betydde kände han instinktivt att det var något bra, så han stirrade ännu intensivare.
Sebastian kunde inte låta bli att skratta. Han lade mjukt handen över Dennis ögon. ”Om du stirrar sådär blir du trött i ögonen. Ta det lugnt – vi har gott om tid framför oss.”
Lisbeth såg tyst på dem tillsammans.
Sedan Dennis föddes hade Leopold inte hållit honom en enda gång. Nu när Dennis äntligen var vaken ville Leopold inte ens komma och träffa honom.
Dennis visste fortfarande inte att hans pappa var indragen i en het affär med en annan kvinna.
Hon skakade på huvudet för att jaga bort tankarna, och vände sig – bara för att få syn på Leopold i dörröppningen, med Elora precis bakom honom.
