Kapitel 7: Smärta av förräderi

Rhys perspektiv:

Jag vet inte hur länge det har gått, men det kändes som en evighet sedan jag blev lämnad blödande och fastkedjad vid fängelsehålets väggar. Zyane hade försökt småprata med mig, men jag gjorde det mycket klart att det var på grund av hans partner som vi ens är i den här helveteshålan.

Jag har inte berättat för honom att kvinnan med det vita håret var min potentiella partner. Jag har inte bekräftat det med henne än, så jag var inte ens säker på om hon kände bandet alls. Det kändes så ironiskt att tänka att inte ens för en vecka sedan var det jag som fick en föreläsning om att hitta min potentiella partner och slå mig ner för flockens stabilitet. Och nu har Karma, den satans häxan, bitit mig i baken med all sin kraft och min partner visade sig vara den potentiellt våldsamma Alfan som Aiden och Devon var ute efter.

Som utlovat hade ingen mat eller vatten kommit och jag var ganska säker på att jag var redo att dricka mitt eget blod som en förbannad vampyr för att släcka min törst...om jag bara kunde nå någon del av min kropp.

Silverkulorna i min axel hindrade såret från att läka och det gjorde ont som fan. Varje gång jag försökte röra mig eller ens spänna mina armar, började såret göra förbannat ont. Det gjorde alldeles för ont, men sveket sved ännu mer. Men mest av allt, det gör ont att tänka på varför jag ens kände mig sviken från början.

Mikalyas perspektiv:

Jag väcktes ur min korta slummer av ett krasch utanför min dörr.

Suckande kastade jag av mig filten och reste mig från sängen iförd en långärmad grön tröja och svarta cargobyxor. Jag visste redan vad som hände utanför dörren, det fanns ingen anledning att skynda sig.

Efter att ha dragit mitt långa silverhår i en rufsig knut öppnade jag dörren till mitt rum precis i tid för att se Aya slå sin näve i en manlig vargs ansikte och bryta hans näsa. Han, Tushaar, föll bakåt på golvet och höll för sin näsa i ett fåfängt försök att stoppa blodflödet. Hans läppar var dragna tillbaka från tänderna i ett morr och Aya morrade tillbaka mot Tushaar, uppmanande honom att resa sig upp och slåss. Jag var imponerad; Tushaar hade bra färdigheter för att kunna hålla jämna steg med Aya. Pojken var trots allt fyra år yngre än henne och lika rastlös som vilken ung varg som helst borde vara i hans ålder.

"Få inte blod på mattan," varnade jag barnen.

Aya tittade upp på mig med ett flin. "För sent," indikerade hon mot en mörk fläck som bildades på den röda mattan i hallen när blodet forsade ur pojkens brutna näsa. Jag suckade.

"Du," pekade jag på Tushaar. "Gå till sjukstugan och få det undersökt omedelbart. Och du," vände jag mig till Aya. "Städa upp ditt stök."

"Vad!" skrek Aya i skräck medan Tushaar gav ifrån sig ett halvt fnys, vilket bara gav honom en ilsken blick och en spark i baken. "Varför måste jag städa upp? Det var hans fel." gnällde Aya efter att pojken tagit tillfället i akt att fly.

"Du bröt hans näsa." påpekade jag sakligt.

"Nåväl, han borde inte ha utmanat mig!" fräste Aya.

"Han är tretton." sa jag till henne. "Och pojkar i den åldern är ofta dumdristiga. Du är sjutton. Du borde veta bättre vid det här laget."

"Jag kan inte hjälpa det," muttrade Aya med armarna i kors över bröstet. "Jag var på dåligt humör."

"Vad är det som gör dig så irriterad?" frågade jag när jag gick tillbaka in för att sätta mig på sängen och Aya följde efter mig in i rummet och satte sig på sängkanten.

"Den där killen med Alfan!” väste Aya. “Jag vet inte varför men min varg har varit på helspänn sedan jag såg honom.”

"Ah!" Jag nickade förstående. Aya hade hittat sin partner. Och det störde mig att hon hade gjort det. Aya var för ung, knappt sjutton år gammal; hon behövde inte hantera de problem som kom med en partner, inte än. Och om jag hade något att säga till om det, skulle hon inte behöva hantera det på länge.

Jag funderade på om jag skulle berätta sanningen för henne men bestämde mig emot det. Aya var för ung, så pass att hon inte ens hade förvandlats till sin varg än. Det fanns fortfarande tid. Men min varg var inte särskilt nöjd heller. Den hade känt av parningsbandet mellan mig och den där Alfan och jag kunde inte bli mer bedrövad.

Det kändes som ett svek mot allt jag stod för. Allt jag hade gått igenom hade lärt mig att aldrig lita på en manlig Alfa igen. Själva existensen av bandet kändes som ett svek mot mig och min varg. Och svek gör ont som fan. Men existensen av detta nya band betydde också något hemskt... en bekräftelse. En bekräftelse jag inte ville ha.

Men när jag mindes Alfan insåg jag plötsligt, till min förvåning, att den så kallade Alfan och hans följeslagare fortfarande satt i fängelsehålorna och jag hade glömt att släppa ut dem i tid. Tre dagar hade gått sedan jag kastade in dem utan mat eller vatten. Vargar kunde överleva mycket längre än vanliga människor men deras isoleringsmaterial hade tagits bort så kylan måste vara dödlig där nere.

"Kom igen," sa jag till Aya när jag reste mig upp från sängen igen. "Det är dags."

"Va?" Hon såg förvirrat på mig. "Dags för vad?"

"Att släppa fångarna från fängelsehålorna."

"Åh fan!"

"Precis."