14.

-JAG-

Jag stirrade på fönstret högt upp på väggen i min lilla cell. Solljuset som lyckades sippra in genom det fönstret var den enda ljuskällan i denna lilla cell. Jag var försjunken i mina tankar.

Jag hade gett mitt ord inför rätten. Jag var tvungen att göra detta. Jag måste bevisa mig själv. Jag hade äntligen fått en chans att kräva det som var mitt men... kunde jag göra detta? Borde jag göra detta? Om något gick fel skulle priset jag måste betala vara mitt liv.

Jag hade tänkt på detta ända sedan jag blev tillbaka i cellen efter rättegången. Nu visste alla att jag var här och Kleopatra hade sett till att låta mig veta att jag var minst önskad här. Jag måste dock erkänna att hon hade hittat ett utmärkt sätt att bli av med mig utan att få blod på sina händer.

Hon hade gett mig en uppgift som var nästan omöjlig. Hur skulle jag ens kunna döda Nefret? Även om jag lyckades stjäla hennes själ och ta hennes huvud, fanns det ingen chans att jag skulle överleva den mörka portalen. Jag hade aldrig varit i underjorden och jag ville aldrig gå dit.

Och hur skulle jag ta mig in i Zaeris? Det var i en helt annan värld. Dessutom är det vargarnas land. Dessa vilda varelser... jag vågade inte ens föreställa mig vad de skulle göra om de någonsin fångade mig. Jag är tänkt att döda deras drottning, Nefret. Hon är den mäktigaste drottningen där ute och hon är Arles’ partner, vilket är ytterligare en stark anledning till att man inte borde tänka på att skada henne, ändå var jag här och planerade att mörda henne.

Ju mer jag tänkte på vargarna, desto mer insåg jag att chanserna för att bli fångad av dem var väldigt höga. Kleopatra spelade sina kort riktigt bra i detta spel. Hon såg till att även om jag blev fångad, skulle de inte kunna se att jag var från Ptolemaierna. Jag ser fysiskt mycket annorlunda ut än människorna i Alexandria. Ingen skulle någonsin ana att jag var associerad med Ptolemaierna. Ingen skulle heller tro på mina ord om jag berättade för dem. Jag skulle avrättas direkt för att ha försökt mörda deras drottning.

På detta sätt skulle Kleopatra inte bara bli av med mig, utan hon skulle också lyckas undvika krig eller konflikter med de mäktiga vargarna. Min syster var verkligen mycket smart.

Jag suckade djupt och insåg att jag, hur som helst, skulle förlora mitt liv i denna process. Det fanns ingen chans att jag kunde göra detta framgångsrikt och även om jag lyckades, skulle Kleopatra aldrig ta tillbaka mig eftersom vargarna skulle jaga mig för att hämnas för att jag dödade deras drottning. Konsekvenserna skulle bli ännu värre.

Vad hade jag gett mig in på?

Jag sjönk djupare och djupare in i mina tankars pool innan jag nådde den djupaste delen där hoppets strålar inte når. Där blev jag omfamnad av medvetslöshet och dränkte världen omkring mig i glömska...

"Jag är redo!" kvittrade jag, ett stort leende prydde mina läppar. Chefren tittade på mig utan minsta uttryck innan han vände sig till sina män. Jag suckade och lät leendet glida av mina läppar. Just nu var jag och en trupp soldater ledda av Chefren på väg för att hantera några rånare som påstås ha plundrat byborna.

De sades vara fullt beväpnade och mycket farliga. Jag hade höga förhoppningar eftersom Chefren hade valt mig att vara en del av denna mission. Kanske börjar han sakta få intresse för mig? Om jag lyckades imponera på honom med mina färdigheter kanske han skulle ge mig en chans? Jag var mycket positiv denna gång.

Det hade också gått flera dagar sedan jag senast såg honom. Senast jag såg honom var han i min hydda, hade sin väg med mig... dock tvivlar jag på att han kommer ihåg att ha gjort något med mig. Han var berusad den natten och... det både smärtar och skrämmer mig när jag tänker på den natten men han måste verkligen älska mig för att komma till mig, eller hur?

Jag undrar om han kommer ihåg något. Jag skulle bli glad om han gjorde det. Han är min första... jag hade gett mig själv till honom och jag var redo att ge mig själv till honom igen om han visade mig ens den minsta känsla. Jag ville ha honom och jag skulle bli glad om han ville ha mig tillbaka. Det skulle betyda världen för mig om han bara log mot mig en gång.

"Du!" Chefren tilltalade mig och ryckte mig ur mina tankar. Mina ögon lyste upp när han tittade på mig. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände fjärilar i magen. Dock var hans ansikte bistert och uttryckslöst. Hans ögon blev snarare hårda varje gång de föll på mig.

"Ja?" kvittrade jag hoppfullt.

"Du kommer att vara den som går in i deras gömställe först. Du täcker mig," beordrade han mig och jag nickade glatt, exalterad över att få en så viktig uppgift. Detta kunde vara en möjlighet när jag bevisade mig för honom!

"Så jag är vald för det här för att du anser att jag är bra på det, eller hur?" frågade jag honom när vi äntligen gav oss av genom öknen för att nå den lilla byn. Soldaterna följde oss medan Chefren ledde plutonen och jag gick bredvid honom. Han tittade inte på mig när han svarade, "Du är vald för det här för att ingen skulle bry sig om du dör."

Jag satte mig upp, dränkt i svett. Hjärtat dunkade i bröstet och min mun var torr. Jag drömde igen. Cellen var nu mörk och vakten som hade blivit tilldelad att vakta mig snarkade högt utanför min cell. Jag tog flera djupa andetag för att lugna mitt rusande hjärta.

Under tiden mindes jag drömmen. Den var inte lika skrämmande som andra, men den hade Chefren i sig. Hans ord hemsökte mig fortfarande. Mitt hjärta värkte varje gång jag tänkte på det. Jag hade fortfarande svårt att tro att han kunde göra detta mot mig efter allt jag gjort för honom. Allt jag ville ha i gengäld var hans kärlek, även om den var halvhjärtad.

Är det för mycket begärt att bli älskad?

Bakom mitt fläckade rykte och dåliga anseende fanns en flicka som ingen någonsin brydde sig om att se. Jag var gjord av samma kött och ben som alla andra dödliga på denna jord. Jag hade samma känslor och behov som en levande varelse med varmt blod hade, men varför var jag så olyckligt lottad? Vad hade jag gjort i mitt tidigare liv för att födas in i detta?

Jag försökte gråta men inga tårar kom. Jag var uttorkad och hungrig. Drömmen hade skakat om mig fullständigt. Jag kunde inte tvinga mig själv att sova även om jag försökte väldigt hårt. Jag försökte kika ut genom fönstret för att se om det var nära morgonen.

Ljudet av fotsteg utanför min cell fångade min uppmärksamhet. Jag frös till när en välbekant lång och muskulös man stod på andra sidan gallret. Hans bruna ögon var hårda mot mig. Min andedräkt fastnade i halsen när han låste upp celldörren. Minnena av att han tog min oskuld kom snabbt över mig.

"Chefren," viskade jag knappt hörbart. Min törst förblev otillfredsställd medan mina ögon drack in hans uppenbarelse. Han var i sin stridsutrustning med alla sina vapen. Det fanns inte ett uns ånger eller mjukhet i hans ögon medan mina aldrig slutade beundra honom.

Han närmade sig mig, hårt greppande sitt vapen, redo att döda mig när som helst. Jag fick återblickar av tiden då han tvingade sig på mig. Jag insåg inte hur jag sakta backade mot hörnet. Jag hade en ny känsla för honom som jag aldrig haft tidigare: rädsla. Jag svalde hårt när han stannade framför mig. Hans hårda bruna ögon skalade min hud och nådde mina inre delar.

"Vad vill du?" frågade jag försiktigt. Jag skakade. Gåshud prydde min hud och rädsla sköljde bort alla känslor jag hade för honom. Jag skulle inte kunna rädda mig själv om han gjorde något mot mig. Mina händer var fjättrade medan hans hand höll ett vapen vasst nog att avsluta mitt liv med bara ett snabbt slag.

"Det är dags för dig att gå," mumlade han, när han steg närmare mig. Jag såg hjälplöst på när han tog fram sitt spjut och satte det mellan kedjorna som band mina händer tillsammans. Sedan fäste han spjutet ovanför mina händer, vilket fick dem att hänga ovanför mitt huvud.

Mina ögon vidgades i skräck när han trängde in i mitt personliga utrymme. Hans heta andedräkt blåste på mitt ansikte innan hans grova, kolossala hand grep tag i min haka och ryckte mitt huvud uppåt. Hans läppar kraschade mot mina, vilket fick mig att svälja mina skrik och plågor som alltid förblev ohörda.

~

Jag stönade när jag landade på den sandiga ökenmarken med ett högt duns. Jag tittade upp på Chefren som satt på en kamel. Han drog fram en påse ur fickan innan han kastade den i ansiktet på mig. "Aj," mumlade jag i smärta när påsen träffade mig. Det var något metalliskt inuti som gjorde träffen ännu mer smärtsam.

"Åtminstone, öppna mina händer," bad jag när han var på väg att lämna. Han höjde ett ögonbryn mot mig innan han styrde sin kamel mot mig. Jag flämtade innan jag rullade undan. Kamelens fot landade precis där jag hade legat för bara några ögonblick sedan.

Han såg inte tillbaka när han red iväg på sin kamel. Sanddynerna slukade honom snart och lämnade mig ensam med min skugga. Solen strålade rakt ovanför mitt huvud och värmen steg från sanden under mig. Jag sträckte mig efter påsen, inuti vilken det fanns en dolk och en liten träask. Det fanns sand inuti den. Jag visste genast att det inte var vanlig sand. Det var resesand.

Jag tittade på dolken. Den var rostig och slö, men det speciella emblemet som var ingraverat på dess handtag kompenserade för dess ineffektivitet att skära igenom något. Jag såg mig omkring. Så långt mina ögon nådde såg jag bara sand.

Jag tog en handfull resesand innan jag föreställde mig snön och kylan som stod i kontrast till min omgivning.