4.

Arsinoe såg på modern. Det fanns desperation och hjälplöshet i hennes ögon. Hon tvekade inte en sekund innan hon släppte fatet och sprang mot det närmaste stallet för att hämta en häst.

"HEY! VAD GÖR DU!" hörde hon stallpojken skrika när hon bröt sig in i stallet. Hon ignorerade honom medvetet medan hon gick rakt in och valde en häst. Det var en vit och bara genom att se den i ögonen visste Arsinoe att han skulle klara uppgiften.

Arsinoe tog fram en av knivarna från under sin klänning och bröt låset med den innan hon närmade sig den vita hästen.

"KVINNA! UT DÄRIFRÅN!" hörde hon någon vråla bakom sig. Hon tittade över axeln och såg stallägaren med ett par stallpojkar stå vid dörren med en pil riktad mot henne.

Arsinoe höjde utmanande ett ögonbryn mot dem innan hon vände sig om för att möta dem. Hon gav dem ett oskyldigt leende innan hon talade med sin milda, andlösa röst, "Snälla, kan jag få den här hästen. Han är så vacker."

Stallägaren blängde på henne. Hon gillade det inte, inte alls. Hon bet ihop tänderna innan hon kände sina krafter komma till ytan.

"Jag sa att jag vill ha hästen!" röt hon ilsket innan violett ljus strömmade ut från henne och knockade alla. För ett ögonblick stod hon stilla och såg ner på deras kroppar med ett självsäkert uttryck i ansiktet, "Jag sa snälla men ni lyssnade inte," hon ryckte på axlarna innan hon vände sig till hästen som var upptagen med att tugga lite hö.

"Jag ska kalla dig Sylvius. Låt oss gå," mumlade hon till hästen som var likgiltig inför hennes ord. Ändå gnäggade Sylvius när den rödhåriga klättrade upp på hans rygg utan sadel. Hon lugnade hästen genom att stryka handen genom hans man innan hon ledde honom ut ur stallet.

När de var ute ur stallet styrde Arsinoe Sylvius mot skogen. Sylvius galopperade genom den mörka skogen. Hennes hjärta bultade i bröstet medan hon kände en adrenalinkick i blodet. Det dröjde inte länge innan hon insåg att hon njöt av det. Hon njöt av äventyret. Det var mycket mer intressant än att låtsas vara prästinna i ett övergivet tempel.

Det hade gått så många år sedan hon senast kände den kyliga nattvinden medan hon red genom skogen. Det påminde henne om hur fri hon brukade vara. Det påminde henne om vem hon verkligen var. Alla minnen från Alexandria kom tillbaka till henne i blixtar. På senare tid hade hon känt ett behov av att återvända dit. För att inte tala om att hennes situationer gjorde det svårare för henne att inte tänka på att åka dit hela tiden. Hon suckade medan hon koncentrerade sig på nuet.

Hon behövde inte rida särskilt djupt in i skogen innan hon hittade platsen där deras stam bodde. Hon kunde se dem på långt håll eftersom elden de tände runt sina hus var synlig genom träden. Det låga surrandet av deras stamvisor målade skogens luft.

Arsinoe spände greppet runt Sylvius' hals när han ökade farten. Hon styrde honom rakt in på den öppna platsen där stammen bodde. De verkade vara mitt uppe i en fest när de plötsligt möttes av den rödhåriga kvinnans närvaro på en vit häst.

Alla stannade upp och tittade på prästinnan. Arsinoe stannade Sylvius innan hon klättrade ner och gick mot stamfolket.

"Åh, vildmarkens folk, återlämna barnet ni stal från mitt folk," talade Arsinoe till dem på deras språk.

"Nej, det där barnet är för vår heliga offer!" talade stamledaren när han steg fram ur folkmassan och ställde sig framför Arsinoe. Han var lång och muskulös, med ett hårt utseende och olika tatueringar och piercingar som prydde hans hud och ansikte. Arsinoe höjde hakan mot honom medan hon stirrade honom i ögonen.

"Det där barnet är inte för ert offer. Lämna över barnet till mig," sa Arsinoe med en bestämd röst när hon klev närmare hövdingen och såg honom rakt i ögonen. Hon visste att han inte var särskilt nöjd med att hon såg honom direkt i ögonen. Det betydde att hon utmanade hans position.

"Vi är ingen som lyssnar på dig," fräste hövdingen åt Arsinoe. Hon kände hur ilskan sakta steg inom henne. Hövdingen visste inte vem hon var och hon tvivlade på om han skulle våga tala till henne så om han visste vem hon verkligen var. Arsinoes läppar kröktes när hon märkte hur hövdingen studerade hennes utseende. Hon missade inte hur hans ögon dröjde kvar vid hennes röda hår.

"Ser du inte vad jag är?" mumlade Arsinoe medan hon cirklade runt hövdingen innan hon gick genom folkmassan och såg på stammedlemmarna som bara stirrade på henne med skräck. Hon hade ett slugt leende på läpparna när hon fick syn på en mor som höll ett barn. Långsamt närmade hon sig modern och såg ner på barnet.

"Stopp!" röt hövdingen åt Arsinoe, men hon fnittrade. Modern kramade sitt barn medan hon stirrade på den rödhåriga med skräck.

"Säg till er hövding att ge mig barnet de stal från mitt folk, annars kommer ert barn att offras," sa Arsinoe sött. Moderns ögon vidgades av skräck så fort den rödhårigas ord sjönk in. Samtidigt hörde Arsinoe hövdingen beordra sina män att attackera henne.

Hon undvek den första angriparen med bara några centimeters marginal, som kom mot henne med ett vasst spjut. Hennes plötsliga rörelse fick hennes hår att lossna från knuten och falla ner i sin fulla längd. Hon hörde flera flämtningar runt sig när de alla såg hennes hår ordentligt. De visste genast vad hon var.

"Ni har dragit döden över er själva," förklarade hon innan hon klev ur sin prästinneidentitet och visade alla varför hon sades vara dödens förkroppsligande. Hon dödade alla som stod i hennes väg. Efter tio tappade hon räkningen på hur många män hon dödade. Det krävde inte mycket av henne att döda dem. De var blott dödliga, långt underlägsna henne i alla avseenden.

"Snälla, lämna mig!" grät hövdingen när hon till slut hade en kniv tryckt mot hans hals medan hon höll honom mot marken. De återstående stammedlemmarna såg på den rödhåriga med skräck när hon skoningslöst skar halsen av deras hövding.

"Nu, lämna över barnet till mig eller jag offrar resten av er också," sa Arsinoe likgiltigt medan hon nonchalant torkade blodet från sina knivar och satte upp håret i en knut igen. Omedelbart såg hon en av stammedlemmarna komma med barnet och överlämna det till Arsinoe.

"Tack så mycket," sa Arsinoe med samma milda och andlösa röst när hon tog barnet i sina armar och såg ner på det. Det var en flicka. Hon var ett litet barn som nyfiket såg sig omkring på alla människor, utan att veta att de för bara några ögonblick sedan var på väg att offra henne. Arsinoe log mot barnet när hon vände sig om och gick till Sylvius.

"Låt oss ta dig till din mamma," kuttrade Arsinoe till barnet efter att hon klättrat upp på hästen. Hon kastade en sista blick på stammedlemmarna som återhämtade sig från chocken över att ha fått hälften av sina män dödade av en enda kvinna, som råkade vara en prästinna.

Arsinoe missade inte kvinnorna som grät över förlusten av sina män. Hon höjde hakan mot dem, utan att känna någon sorg eller ånger för dem innan hon sparkade Sylvius i sidan, som rusade in i skogen med ett gnägg.