8.

-JAG-

"Jag känner inte igen dig." Hans ord slog bort leendet från mina läppar. Jag stod där och tittade upp på honom i misstro. Jag tog ett steg närmare innan jag försökte igen, "Chefren..." Min röst brast denna gång när jag försökte tvinga fram ett annat leende innan jag fortsatte, "Jag är Arsinoe." Mina ord hade ingen effekt på honom.

Jag sökte i hans ansikte efter något... vad som helst, men det var tomt på känslor. Han verkade inte särskilt glad att se mig igen. Det fanns inget i hans ansikte. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar när jag försökte nå honom, men han tog ett steg tillbaka.

Han var på väg att stänga dörren i ansiktet på mig, men jag höll den innan jag bad honom, "Chefren, jag har rest hela natten. Kan du släppa in mig?" Hans ansikte var fortfarande uttryckslöst. Hans ögon var hårda mot mig innan han talade, "Jag släpper inte in främlingar i mitt hus."

"Vem är det, Chefren?" En röst frågade bakom honom. Det var en kvinna. I nästa ögonblick såg jag en kvinna vid Chefrens sida, som tittade på mig med förvåning. Chefren såg på kvinnan och för några ögonblick mjuknade hans ögon. Jag kände en liten svartsjuka i bröstet när möjligheten att hon var hans fru gick upp för mig.

"Det är en tiggare," sa Chefren till henne innan dörren plötsligt stängdes i ansiktet på mig. Jag snubblade bakåt av effekten. Jag blev stående vid dörren i några ögonblick för att acceptera situationen. Han nekade att känna igen mig och lät mig inte ens stanna i hans hus. Jag hade förväntat mig lite gästfrihet från honom men återigen, jag borde inte bli förvånad.

Han hade alltid varit så kall mot mig. Jag måste ha glömt det genom åren. Nu, när jag möter honom igen, börjar jag långsamt känna vad jag gjorde förr. Det har gått år och jag vet inte om han någonsin väntade på mig. Kvinnan jag såg vid hans sida måste troligen vara hans fru. Det gör ont i mitt hjärta att ens tänka att han kunde överväga någon annan än mig efter allt jag gjort för honom.

Jag stirrade på hans dörr i några ögonblick. En del av mig ville storma in i hans hus och döda kvinnan. Sedan igår har jag dödat många människor. Att döda en till skulle inte göra någon större skada. Men jag ville prata med Chefren. Jag hade längtat efter att se honom. Jag saknade honom varje dag i exil och jag förväntade mig samma sak från hans sida också men, jag måste ha glömt hans natur under den långa tiden.

När jag äntligen kom överens med vad som hade hänt, bestämde jag mig för att lämna. Min huvudbekymmer för dagen var att träffa Cleopatra utan att bli fångad eller dödad. Jag kunde hantera honom senare. Kanske, det skulle ta honom lite tid att inse att jag nu har vuxit upp till en kvinna och jag är inte längre en flicka. Kanske, han skulle överväga mig då? Jag hade fortfarande höga förhoppningar för honom.

Det var eftermiddag och jag visste att jag var tvungen att vänta till kvällen för att kunna komma in i hovet. Cleopatra träffade folket då. Det var min enda chans att träffa och prata med henne. Jag kunde inte bara storma in eftersom säkerheten var mycket sträng och eftersom jag hade varit borta länge, var jag ganska säker på att vakternas mönster hade ändrats många gånger. Det skulle vara svårt för mig att gissa det och ta mig igenom. Så, för resten av tiden, vandrade jag genom staden. Solen hängde nu precis ovanför stadens huvud. Det var hett och torrt som en stad belägen i öknen borde vara.

Alexandria hade inte förändrats ett dugg sedan jag lämnade. När jag gick nerför marknaden, lade jag märke till samma fruktstånd där jag brukade stjäla äpplen när jag var liten. Samma gamla dam som brukade anmäla mig varje gång för stöld satt vid ståndet. Hennes ögon dröjde kvar på mig i några ögonblick innan hon tittade bort. Hon måste inte ha känt igen mig. Jag hade täckt mitt flammande röda hår med en huvudduk medan min klänning gjorde väldigt lite för att göra detsamma för min ljusa hy. Det fick några människor att stanna och titta på mig som om jag vore någon elit. Jag var ganska van vid att människor öppet stirrade på mig så jag ignorerade dem mestadels medan jag fortsatte att gå genom marknaden.

Jag lade märke till några vakter från hovet. De måste ha patrullerat marknaden. Deras ögon dröjde kvar på mig i några ögonblick innan jag såg dem prata med varandra. Något med sättet de fortsatte att titta tillbaka på mig fick mig att förstå att de pratade om mig. De måste ha känt sig misstänksamma över att se mig där. Jag stack lätt ut från resten av befolkningen även med mitt hår täckt. Precis när de var på väg att närma sig mig, vände jag på klacken och försvann in i en folkmassa av kvinnor som väntade utanför Isis tempel för att be.

Jag stod bland folkmassan med huvudet nedböjt tills vakterna letade efter mig men misslyckades med att hitta mig bland människorna. De försvann snart därefter. Jag fick flera misstänksamma blickar från kvinnorna runt omkring mig. Jag log försiktigt mot dem innan jag steg bort från folkmassan och fortsatte att vandra på gatorna.

Eftermiddagen var äntligen över och luften hade börjat svalna när solen närmade sig horisonten. Jag såg några av människorna från närliggande städer och byar på väg mot domstolen. Jag fick en andra blick från folk så snart jag hade anslutit mig till folkmassan. Min hudfärg stack fortfarande ut. Ingen var lika ljus som jag, och utifrån blickarna jag fick kunde jag förstå att de började lägga ihop alla bitar.

"Hon måste vara från eliten," hörde jag några av kvinnorna viska bakom mig. Jag visste att de pratade om mig. Min bleka vita hud var en skarp kontrast till deras mahognyfärgade. Ändå kunde jag inte låta bli att undra hur de skulle reagera om de någonsin såg mitt hår.

Jag höll huvudet lågt och rörde mig mot domstolen med folkmassan. Jag försökte mitt bästa för att verka omedveten om alla viskningar runt omkring mig. Även om det inte var första gången, störde det mig fortfarande. Viskningarna och pratet om mig påverkade mig varje gång. Det som gjorde det värre var att vad de än spekulerade om mig; allt var sant.

Jag önskade så innerligt att de hade fel. Jag önskade så innerligt att ha någon som skulle bevisa att de hade fel och bara... acceptera mig oavsett mörkret jag alltid förde med mig. Det var en av anledningarna till att Chefren aldrig ville ha mig men jag försöker ignorera detta faktum även om det var ganska uppenbart.

Folkmassan fick vänta utanför domstolen en stund innan den stora dörren öppnades av några vakter och alla släpptes in. Jag höll huvudet nere för det mesta. Jag hörde några av vakterna fråga folk om deras identitet på avstånd. Jag stelnade till innan jag rörde mig bakom en grupp köpmän. Det tog mig inte lång tid att känna igen dem som samma köpmän som rapporterade att de hittat Sylvius stympade kropp i öknen. De var så upptagna med att prata med varandra att de inte märkte mig. Jag hade huvudet hängande så lågt jag kunde och mina händer placerade bakom ryggen för att ge illusionen av att vara bunden. Vakterna svepte sin blick över köpmännen och ifrågasatte inte mig, de antog att jag borde vara en av deras slavar. Köpmännen var fortfarande mycket upptagna med sig själva för att ha märkt mig.

Vi gick långsamt in i den långa korridoren som var öppen på båda sidor och dess tak stöddes av enorma pelare. På pelarna var Ri och Ra inristade med andra gudar. Ptolemaiosrikets emblem var perfekt synligt på de stora röda tapeterna som hängde från taken ovanför våra huvuden.

"Ställ upp!" En av vakterna ropade åt oss så snart vi kom närmare ingången till den stora salen där Kleopatra satt. Jag gick in tyst och såg att vi blev tillsagda att sitta i rader. Jag valde en plats någonstans i bakre hörnet av salen innan jag satte mig där. Salen fylldes snabbt.

Några tjänare bar in en tung tron av guld i rummet från den motsatta dörren. De placerade den längst fram i rummet på ett upphöjt golv. Två slavar kom in strax efter med kuddar och stora fläktar gjorda av palmblad. Den röda mattan rullades genast ut från palatsets ingång till tronen. Fler slavar kom in under tiden med stora guldfat fulla med frukt och gyllene kannor med vatten. Jag himlade med ögonen åt alla förberedelser som gjordes för endast en person. Kleopatra var fortfarande extra.

Allt var perfekt upplagt och arrangerat medan folket väntade på farao. En grupp vakter steg in med vita snäckor innan de tryckte dem mot sina läppar och blåste högt. Alla reste sig vid ljudet. Det var en indikation på att drottningen gick in i salen.

Jag reste mig som alla andra innan jag sänkte mitt huvud. Jag hörde vakterna ropa några slagord för faraon innan jag höjde mitt huvud lite för att titta på Kleopatra. Jag fick kika över folks axlar som stod framför mig. Mitt andetag fastnade i halsen när jag såg en bekant lång och slank gestalt klädd i vita linnekläder stiga in i rummet med regal stil.

Det var min halvsyster och Egyptens farao.