Kapitel 5

Priyas perspektiv

De fick mig att sitta bredvid Rahul. Jag blev väldigt medveten om vad som hade hänt i rummet, så jag drog min stol lite bort från honom. Han tittade på mig men jag tittade inte mot honom. Jag ville inte att han skulle tro att jag försökte påtvinga mig själv på honom.

Maten serverades och jag började äta långsamt eftersom jag vanligtvis äter väldigt lite och då blir jag klar tidigare än de andra. Min mamma skäller mycket på mig för att jag äter för lite. Tant märkte att jag inte åt. Hon frågade, "vad är det som har hänt Priya? Varför äter du inte? Är du inte frisk? Gillade du det inte? Ska jag hämta något annat till dig?"

"Åh nej, tant, allt är väldigt gott, jag är mätt. Seriöst, jag kan inte äta mer." Jag visste vad som var på väg att börja.

Min mamma var precis på väg att säga sina vanliga rader när tant plötsligt började säga de sakerna, "Vad!!! Du är mätt... Jag tror inte på det, du har ätit mindre än ett tioårigt barn. Nej, det går inte..." Jag tittade försiktigt på mamma och bad henne tyst att hjälpa mig men hon började också.

Fantastiskt!!!!! Nu har jag två mammor som tjatar om mitt ätande.

Hon började personligen mata mig men jag kunde inte äta mer, då sa hon, "Rahul nu är det ditt ansvar att se till att hon äter ordentligt. Kom igen, mata henne." Jag blev väldigt nervös över hur han skulle reagera.

Han plockade upp en sked med Poha och förde den nära min mun men jag kunde inte äta den. Han höll kvar skeden där och alla började reta oss. För att få ett slut på allt detta öppnade jag munnen lite och åt det.

De bad mig sedan att mata honom. Jag blev rädd, att han inte skulle gilla det, men han sa att han redan hade ätit vad han ville och ursäktade sig eftersom han hade några telefonsamtal att göra.

Pappa och farbror gick till arbetsrummet och mamma och tant planerade att gå och shoppa på kvällen. De ville handla åt mig så vi bestämde oss för att gå efter Moonh Dikhayi.

Gästerna började trilla in och mamma bad mig och Rahul att komma till vardagsrummet. Alla gav presenter och massor av välsignelser.

De flesta av kvinnorna retade Rahul och mig. Jag rodnade kraftigt. Mitt ansikte var lika rött som en tomat. Så fort ritualen var över reste sig Rahul och lämnade rummet. Jag kände mig dålig över att han inte kunde stå ut med mig ens i några minuter.

Efter att gästerna hade gått sa tant att jag skulle vila och ta på mig något bekvämt. Jag öppnade väskan med kläder som min mamma hade med sig. Jag ville ta på mig mina shorts men kunde inte. Det fanns inga, bara några lättare festkläder, smarta vardagskläder, nattkläder. Jag tog fram en citrongul Anarkali-dräkt. Den var väldigt elegant.

Jag bytte om till den och vi gick och shoppade.

Mamma och tant köpte massor av färgglada och traditionella kläder till mig som sarees, dräkter, lehenga choli till mig. Min mamma sa åt mig att ge mått så att kläderna kunde ändras och blusar kunde sys. Sedan gick vi och handlade väskor och skor.

Efter 2 timmar kom vi ut från köpcentret med två bilar fulla av shopping.

Tant smekte min kind och sa, "Priya, beta du måste vara väldigt trött, gå bara hem. Vi behöver shoppa mer."

Mamma blev förvirrad, "vart vill du gå, Sunita? Vi gör det senare eller om en dag eller två."

Tant sa, "Nej, jag vill att du ska komma och shoppa med mig just nu, kom igen. Försök förstå, Pooja." Hon blinkade åt min mamma.

De utbytte blickar och blev väldigt exalterade som om de planerade något, de var så exalterade, precis som tonåringar.

Jag förstod ingenting så jag åkte tillbaka till Kapoor Mansion.

Rohit drack sitt kaffe, han bad mig att göra honom sällskap. Jag var väldigt trött så jag tyckte att det var en bra idé. Vi njöt av vårt kaffe och pratade. Han frågade mig, "När måste du gå till din högskola?"

"Jag måste börja på högskolan från och med måndag. Jag kan inte missa mina praktiska moment. De är väldigt viktiga. Mina tentor närmar sig och de börjar nästa månad. Sedan måste jag göra min praktik." Jag läste min magisterexamen i kläder och textil.

"Priya, har du berättat för dina vänner om det här bröllopet?" frågade han avslappnat.

"Nej, det har jag inte och jag vet inte ens hur jag ska berätta för dem. De kommer att skälla på mig för att jag inte ens ringde dem," sa jag.

"Det är okej, de kommer att förstå."

"Ha, lättare sagt än gjort... det är inte så lätt, Rohit. Hur skulle jag förklara den här situationen för dem? De skulle tro att jag skämtar... eller att jag döljer saker för dem." Jag tog djupa andetag.

"Ja, självklart, jag tror att du har rätt, det är verkligen svårt att få dem att förstå. De kommer att tro att du har tappat det. Ett så dåligt val. De kommer att fråga varför du gifte dig med den där khadoos (arroganta) mannen när du kunde gifta dig med någon med gladare natur, som mig??"

Han blinkade åt mig. Jag log åt hans kommentar och sedan sa han, "Jag tror att du borde kolla dina ögon."

"Men varför? Mina ögon är perfekta."

"Jag vet älskling, dina ögon är vackra. Jag pratar om din syn, vänligen kolla din syn. Jag tror att du inte ser ordentligt." Han skrattade.

"Men hallå! varför säger du så, min syn är perfekt."

"Nåväl, i så fall, boka en tid hos en psykiater för jag tror att du verkligen behöver behandling eftersom du har valt att gifta dig med min bror. Hahaha." Nu skrattade han som en galning.

"Åh, håll tyst" Jag himlade med ögonen och sa, men han fortsatte att reta mig.

Jag kastade en kudde på honom, men han duckade, sedan kastade han en kudde på mig och den träffade mig. Han sa, "Se, du kan inte ens kasta en kudde på mig, din syn är inte perfekt, vänligen kolla dem."

"Det räcker nu, Rohit, jag kommer att döda dig." Jag blängde på honom.

"För det måste du fånga mig. Kom igen, fånga mig om du kan." Han utmanade mig.

Jag sprang efter honom och plötsligt öppnades dörren till rummet och Rahul kom in. Han stod mellan Rohit och mig. Jag försökte stanna men eftersom vi sprang väldigt fort kunde jag inte stanna och krockade hårt med honom.

Han fångade mig men på grund av stöten föll vi båda på mattan. Jag låg ovanpå honom, min hand tryckt mot hans hårda bröst. Jag var för chockad för att reagera. Jag borde ha rört mig omedelbart men det verkade som om min kropp var förlamad. Han höll mig och tittade på mig med chock. Ingen av oss rörde sig.

Just då kom mamma och moster in genom dörren och såg oss i den positionen. Men vi var omedvetna om det.

Rohit hostade och sa, "Vad håller ni två på med. Kom igen, vi förstår att ni gifte er bara igår, men snälla kontrollera era känslor. Ni har ett stort bekvämt rum. Gå dit, förstör inte en oskyldig själ som mig." Mamma och moster brast ut i skratt.

Jag blev mycket generad, jag försökte ta mig upp från honom och började säga, "Nej nej... det är inte vad ni tror... det är inte vad det ser ut som... jag är ledsen." Jag visste bara inte vad jag skulle säga. Jag rodnade kraftigt.

Rahul blängde ilsket på Rohit och han skrattade som en besatt.

Moster sa, "Det är okej... Han bara retar dig."

Färgen på mitt ansikte måste ha varit röd som en rödbeta. Jag sprang bara upp till vårt rum. Alla tre skrattade högt och Rahul gick till studierummet och kastade förbannelser över Rohit.

Jag gick bara ut på balkongen.

Moster ropade på mig för middag. Jag gick ner men kunde inte titta på någon. Mitt huvud var böjt och jag åt väldigt tyst. Farbror frågade mig om jag mådde bra och jag nickade bara. Sedan tittade han på de andra. Rahul såg irriterad ut och Rohit och moster var roade. Det påminde mig om det lilla mysiga ögonblicket och jag rodnade som aldrig förr. Så snart middagen var över sa jag god natt till alla och ursäktade mig.

När jag gick uppför trappan hörde jag Rohit berätta incidenten för farbror. Sedan hördes ett vrål av skratt.