Kapitel 4

”Det behövs inte!” vägrade Louisa utan att tveka.

George var just på väg att säga något när Vivian avbröt från passagerarsätet. ”Fröken Forbes, jag är ledsen. Det här är mitt fel, och nu måste du städa upp efter mig.

”Jag mår fruktansvärt över det, så jag ville komma och be om ursäkt personligen. George blev orolig och insisterade på att följa med.

”Snälla, hoppa in. Vi åker tillsammans. Med George som skyddar oss är det ingen som vågar utnyttja oss.”

Orden lät oskyldiga nog.

Men Louisa såg det självgoda leendet som lekte i mungiporna på Vivian – en tydlig maktdemonstration, helt olik det tårfyllda skådespelet på kontoret tidigare.

Uppenbarligen hade George tröstat henne rätt effektivt.

Louisa log också, utan att ens bemöda sig om att svara när hon gick mot sin egen bil.

Ändå fångade Vivian upp den där blixten av förakt i leendet.

Som bortskämd arvtagerska som alltid lutat sig mot familjens inflytande var Vivian inte van vid att bli sedd ner på.

Hon tappade genast fattningen. ”Louisa, vad är det för fel på dig? Jag ber uppriktigt om ursäkt, och det är så här du svarar?”

”Det räcker. Sluta gräla.”

George tillrättavisade dem båda och gav sedan Vivian en lugnande blick.

Han vände sig mot Louisa. ”Hon är bara en oerfaren ung kvinna. Det är inte konstigt att hon sabbade projektet. Är du inte lite för hård? Be henne bara om ursäkt så går vi vidare.”

Ett ögonblick trodde Louisa att hon hade hört fel. Skämtade han, på något sjukt sätt?

Hon vände sig om och mötte George där han satt i bilen. ”Jag ska be henne om ursäkt? För att hon är familjen Prices lilla gulleflicka? Eller för att hon stal mitt projekt? Eller kanske för att hon förstörde mitt projekt och jag måste städa upp efter henne?”

Efter de tre spetsiga frågorna hade Georges ansikte blivit skrämmande mörkt. Han kämpade för att hålla ilskan i schack. ”Hur många gånger har jag sagt det? Hon är bara en bortskämd ung kvinna som är van att handla på impuls. Varför gör du en så stor sak av det här?”

Så enligt honom, oavsett hur illa Vivian betedde sig, var det bara att hon ”handlade på impuls”.

Medan Louisa, som inte hade gjort något fel, framställdes som småaktig och orimlig. Louisa fnös. Insåg han ens hur partisk han hade blivit?

Bredvid honom var Vivian uppenbart nöjd och såg på Louisa med en överlägsen min.

Louisa gav ifrån sig ett kyligt skratt. ”Herr Capulet, jag tror inte att jag har sagt något förolämpande. Din lilla flicka får vara hur impulsiv hon vill – bara inte i min närhet.”

Georges blick mörknade ytterligare.

Louisa orkade inte fortsätta den här meningslösa ordväxlingen. Hon kastade en blick på klockan och höll rösten medvetet lätt. ”Vi har femton minuter innan Taylor Groups middag. Herr Capulet, är du säker på att du vill att jag ska be din lilla flicka om ursäkt?”

George sa inget mer, bara borrade blicken i henne – kall och hård – som om temperaturen runt dem sjönk flera grader.

Louisa ignorerade honom fullständigt och satte sig i sin bil.

Under färden pressade hon ihop sina röda läppar, och i blicken låg lager av frost.

Hon försökte desperat att inte känna den vassa smärtan i bröstet.

Hon ville inte tänka på hur George hade försvarat Vivian.

Hon ville inte minnas avsmaken i hans blick.

Inget av det spelade någon roll längre. Inget.

Till slut återstod det ju bara 29 dagar.

Hon körde ovanligt fort till parkeringen vid Dreamscape Club – lite fortare, och hon hade åkt dit av trafikpolisen.

När hon hade parkerat lutade hon sig tillbaka i sätet och blundade.

Efter en kort stunds tystnad tryckte hon undan alla känslor, samlade sig, tog fram sminkväskan och bättrade på ansiktet, och klev sedan ur bilen.

Vid det laget hade George och Vivian också kommit. Deras bil ställde sig återigen precis bredvid Louisas.

Louisa ägnade dem inte ens en blick.

Georges min mörknade ännu mer.

Även om ingen av dem sade något var spänningen mellan dem uppenbar för vem som helst som såg på.

Vivian fortsatte att hälla bensin på elden och sade till George: ”George, du är hennes närmaste chef. Hon är bara en personlig sekreterare – hon står inte ens högre i rang än Jared. Vad ger henne rätten att behandla dig så här?”

Louisa gick ett tiotal meter före och hörde tydligt orden, men hon vände sig inte om.

George gav Vivian en varningsblick, vilket till slut tystade henne, om än motvilligt.

De tre gick till det reserverade avskilda rummet på Dreamscape Club.

Louisa gick in först.

Taylor Groups representant och två kollegor hade redan kommit.

Representanten hette David Foster, avdelningschef på Taylor Group och svåger till bolagets vd – en korpulent man i fyrtioårsåldern.

David, med sin putande mage, lät blicken glida över Louisa från topp till tå; blicken var hungrig, men orden vassa. ”Fröken Forbes, äntligen! Jag trodde du tänkte låta mig sitta och vänta igen i dag!”

Louisa hade räknat med det. Hon visste att det sena bytet till Vivian hade förolämpat David, och att han skulle låta henne stå till svars.

I stället för att försvara sig log Louisa. ”Jag ber verkligen om ursäkt, herr Foster. Håll det inte emot mig – låt mig gottgöra det.”

När hon tog initiativet och bad om ursäkt, och dessutom var kvinna, kunde han egentligen inte driva saken mycket längre.

David vände sig till sina kollegor. ”Vad var det jag sa? Fröken Forbes är rak och enkel.”

Han klappade på stolen bredvid sig. ”Fröken Forbes, kom, sitt här.”

Hans avsikt var uppenbar.

Louisa visste att David inte bara tyckte om att dricka – han var också ökänd för att inte kunna hålla händerna i styr.

Om hon satte sig bredvid honom skulle han garanterat försöka ta på henne på ett olämpligt sätt.

Så hon låtsades inte se gesten och satte sig med en stol emellan dem.

Davids ansikte mörknade genast. Han var på väg att säga något när George och Vivian klev in.

David blev först lite överraskad, men hämtade sig snabbt, klev fram och sträckte fram handen mot George, med en ton som blev märkbart försiktigare och inställsam. ”Herr Capulet! Vilken överraskning! David Foster. Det är en ära att få träffa er.”

George skulle förstås inte sänka sig.

Han ignorerade Davids entusiastiska hälsning och svarade bara med en kall blick.

David kände sig obekväm, men repade sig snabbt och drog fram en stol. ”Herr Capulet, varsågod och sitt.”

George satte sig, och hans kyliga blick svepte över alla i rummet.

Louisa uppförde sig som om han inte fanns, hälsade på de andra och höll en livlig konversation med David.

David hällde personligen upp en drink åt henne med ett slugt flin. ”Fröken Forbes, du lovade ju nyss att gottgöra det, eller hur? Vi börjar med en skål.”