Kapitel 5

”Självklart.” Louisa tömde glaset i en klunk, hällde sedan upp två till åt sig själv och svepte båda. ”Räcker det här, herr Foster?” Hon pressade fram ett leende.

I närheten lade Vivian märke till att hon blev fullständigt ignorerad, samtidigt som hon såg Louisa skickligt navigera bland de här slipade affärsmännen.

För att inte bli överglänst lyfte hon sitt eget glas med ett stelt leende. ”Herr Foster, jag hade fel förut. Jag var för impulsiv. Den här skålen är för dig – se det som min ursäkt.”

Även om orden lät ångerfulla var hennes attityd fortfarande nedlåtande.

Som en skyddad arvtagerska utan erfarenhet av affärsmiddagar trodde hon naivt att det skulle räcka att säga ifrån för att vinna hans respekt.

Men hon hade glömt att David var någon hon hade gjort sig ovän med.

Under försöket att få till en underskrift, när David hade försökt göra närgångna inviter, hade hon förödmjukat honom grundligt.

Så nu kastade David inte ens en blick åt henne, än mindre erkände hennes gest.

Hon kände sig obekväm, men när hon väl hade öppnat munnen var hon tvungen att fullfölja.

Hon drack för snabbt – spriten brände, och hon satte i halsen och började hosta.

George, som satt bredvid henne, klappade henne på ryggen.

Han tog glaset ur hennes hand och vände sig svalt till David. ”Min assistent tog precis examen och tål inte alkohol. Herr Foster, jag dricker åt henne. Var inte hård mot en ung kvinna.”

Med det svepte han resten av alkoholen i Vivians glas i en klunk.

Den gesten gjorde det tydligt att Vivian stod under hans beskydd. Vem som helst med social fingertoppskänsla skulle låta Vivians tidigare misstag passera av respekt för honom.

Men han hade glömt att Louisa fortfarande satt vid bordet.

När Louisa såg scenen kände hon plötsligt hur de tre glasen hon druckit brände i magen, och illamåendet vällde upp.

Som om det inte räckte fortsatte David att fylla på hennes glas, uppenbart fast besluten att få henne berusad.

När George såg det visade han till sist viss oro och lade handen över hennes glas. ”Jag dricker även fröken Forbes del.”

”Herr Capulet, ni är verkligen ridderlig,” sa David med ett leende.

”Ja, herr Capulet, ni dricker både för er assistent och er sekreterare. Är inte det lite väl?” fyllde en annan kollega i.

Även om deras ställning låg långt under Georges representerade de Taylor Group och kunde inte låta företagets värdighet trampas på.

Dessutom visade Georges beteende, vid en affärsmiddag, en stor respektlöshet mot Taylor Group.

De hade rätten på sin sida – det fanns inget att vara rädd för.

Den tredje kollegan lade till: ”Precis. Om ni dricker för alla, hur ska vi kunna fortsätta? Så här – välj en person att dricka för, inte båda. Vad säger ni?”

Innan mannen ens hann prata klart hade Georges ansiktsuttryck redan blivit skrämmande kallt.

Hela avskilda rummet föll i dödstystnad.

Louisa förblev tyst. Hon visste att om George insisterade på att skydda henne från att dricka skulle representanterna från Taylor Group inte pressa för hårt. Det värsta som kunde hända var att kontraktet inte blev undertecknat.

Men hon ville vara tyst och se vilket val George skulle göra.

I samma stund såg Vivian på honom med hoppfulla ögon. ”George, jag vill inte dricka.”

Medan hon sa det hakade hon fast sin hand i hans under bordet.

Han kramade hennes hand och gav henne en blick som sa: Ställ inte till det.

För alla andra som såg på verkade deras lilla utbyte intimt.

Männen vid bordet log allihop menande. ”Det verkar som att ditt val redan är glasklart.”

Och visst—George tänkte att Vivian, som blivit bortskämd hela livet, inte klarade sådant här.

Louisa var annorlunda—hon var van att hantera alla sorters kunder. Oavsett hur besvärliga de var hittade hon alltid en lösning.

I dag fick hon ta det.

Han skulle gottgöra henne senare.

Han hade ingen aning om att Louisa hade en allvarlig magsjukdom. Alkohol skulle kunna få hennes mage att börja blöda, med potentiellt förödande följder.

Hon bet sig hårt i läppen och sa ingenting, med ett bittert leende i mungipan.

Tydligen vägde hennes lidande mindre än Vivians enkla ”George”.

Det skärande skrattet runt henne fick huvudet att surra och synen att flimra.

Då sträckte David sig fram för att fylla på hennes glas. ”Fröken Forbes, då fortsätter vi!”

Louisa blundade ett ögonblick och kämpade för att behålla fattningen. Hon log mot David. ”Vill ni dricka håller jag er gärna sällskap. Men innan vi dricker—borde vi inte prata igenom projektet först?”

David struntade i hennes förslag. När han fyllt glaset lutade han sig tillbaka och log. ”Varför så bråttom, fröken Forbes? Ni har ju inte ätit något än. Jag tänkte just att fisken smakar lite tamt. Ni borde prova den.”

Alla som var där var tillräckligt skarpa för att förstå vad han menade: om de ville ha affären behövde Capulet Group erbjuda bättre villkor.

Kontraktet var redan spikat—det här plötsliga kravet var rena utpressningen.

Georges min mörknade.

Han kunde gå med på en lägre vinstmarginal, men om han gjorde det skulle Capulet Group hamna i ett utsatt läge.

Hur skulle företaget kunna behålla sin ställning efter en sådan eftergift?

Han gav Louisa en tydlig blick—även om de inte kunde skriva på i dag fick de absolut inte ge med sig om villkoren.

Louisa mötte hans blick ett kort ögonblick och log sedan lugnt mot David. ”Så, herr Foster—hur mycket mer ’salt’ tycker ni är lagom? Kanske en exakt procentsats?”

Hon spelade med i Davids bildspråk och kände efter var hans gräns gick.

Den enda vid bordet som inte förstod deras kodade samtal var Vivian.

Hon lutade sig närmare George och viskade: ”George, är fröken Forbes dum? Hur kan man mäta salt i procent?”

George svarade inte, utan kastade bara en mörk blick på Louisa.

Louisa ignorerade honom.

David, som hörde frågan, log brett. ”Tjugo procent till borde räcka.”

Louisa nickade med ett leende. ”Tjugo procent är absolut görbart.”

Så fort hon sa det förändrades allas ansikten.

George gav henne en hård blick. Han hade gjort sin ståndpunkt kristallklar—vad höll hon på med?