Kapitel 6

Louisa vände sig hastigt om och log. ”Det verkar som att vi inte kan äta den här fisken ändå. Men det gör inget – vi ber restaurangen ordna en ny.

”Fast jag har hört att all fisk som restaurangen fått in i dag är rätt stor. Jag är rädd att det här fatet inte kommer räcka till. Och restaurangen har nog inga större fiskfat.”

Det hon antydde var kristallklart: även om Capulet-koncernen kanske inte var Taylor-koncernens drömval, var Taylor-koncernens krav helt enkelt för omfattande. Och förutom Capulet-koncernen fanns det inget annat bolag som hade kapacitet att ta hela projektet.

Det var just därför Taylor-koncernen hade valt Capulet-koncernen från början.

Louisas budskap gick inte att ta miste på – hon hade gjort sin hemläxa om Taylor-koncernen. Capulet-koncernen var deras enda realistiska alternativ, så de borde inte försöka utnyttja läget.

George slappnade äntligen av. Hon visste vad hon höll på med, trots allt.

Davids min stelnade till, och han pressade fram genom sammanbitna tänder: ”Det ser ut som att du har läst på ordentligt.”

Louisa log tillbaka och höjde glaset. ”Mr Foster, du smickrar mig. Skål!”

Efter det fortsatte mötet utan fler komplikationer, och kontraktet skrevs på utan problem.

Louisa kände hur hon försämrades i rasande fart. Det brann i magen, som om den stod i lågor, så våldsamt att hon blev likblek. Synen flöt ihop gång på gång, och svetten pärlade i pannan medan blusen blev genomdränkt.

En drink till skulle förmodligen ta livet av henne.

Men David fortsatte att fylla på hennes glas. Hans avsikter var nu smärtsamt tydliga.

Eftersom han inte kunde pressa fram bättre villkor ur Capulet-koncernen skulle han låta Louisa betala med sin kropp.

Vivian såg det också.

Hon lade märke till Louisas plågade ansiktsuttryck och log kallt, med en elak glimt i blicken. Hon ville se hur Louisa skulle ta sig ur det här utan Georges beskydd.

Med den tanken vände hon sig mot George och förvandlades på ett ögonblick till en oskyldig, ömkansvärd ung kvinna. ”George, jag är trött. Lukten av alkohol gör mig illamående. Kan du köra hem mig först?”

”Tja…” George tvekade och kastade en instinktiv blick mot Louisa.

Vivian grep genast tag i hans hand och såg på honom vädjande, rösten len och kokett. ”George.”

George vägde situationen. Louisa skulle troligen behöva ytterligare tjugo minuter för att avsluta det hela – precis lagom för att han skulle hinna köra hem Vivian.

David, som anade sin chans, sa till George: ”Mr Capulet, ta du din assistent hem. Ms Forbes kan stanna och ta några drinkar till med mig.”

George nickade behärskat och sa till Louisa: ”Jag lämnar det här till dig. Jag kör hem henne först.”

Utan att invänta Louisas svar tog han sin rock och gick ut med Vivian.

Han missade helt den triumferande blicken Vivian kastade mot Louisa när han inte såg – en uppenbar provokation: ’Louisa, jag kan knappt vänta på att se hur du dör!’

Louisa knöt nävarna hårt. När dörren slog igen bakom dem kände hon hur blodet frös till is.

Kunde George inte se att David hade bjudit henne på drink efter drink för att kunna utnyttja henne?

Helvete! Helvete också, George!

För Vivians skull brydde han sig egentligen inte om hon saboterade hans projekt.

Om det var så, vad hade hon ens kvar att vara rädd för?

Hennes kropp hade nått sin gräns. All kraft verkade ha runnit ur henne, och en metallisk sötma steg från magen upp i halsen.

Hon tvingade sig att svälja tillbaka blodet.

Tiden höll på att rinna ut. Hon behövde rädda sig själv, och det snabbt.

Men nu var det bara hon och David kvar i det privata rummet. I en direkt konfrontation hade hon ingen chans att ta sig därifrån.

När ingen annan var där slutade David att dölja sina avsikter.

Han gick fram mot Louisa, hans små ögon gled över henne medan han slickade över baktänderna och log. ”Herr Capulet ser ung ut, men han kan spelet. Han såg att jag var intresserad av dig, så i praktiken erbjuder han dig till mig.”

Louisa höll sig utåt sett lugn när David kom närmare. Hennes hand sjönk ner mot handväskan och knep hårt om remmen medan hon diskret ögnade igenom rummet och letade efter en möjlig flyktväg.

Ändå höll hon minen samlad och lyckades till och med le mot David. ”Ja, herr Capulet gick, men fru Foster är fortfarande här.”

”Vad menar du?” David förstod inte.

Louisas leende blev ljusare. ”Pratar du och din fru aldrig med varandra? Visste du inte att hon skulle träffa sina närmaste vänner på Dreamscape Club och äta middag i kväll? Jag kollade åt dig – fru Foster är på den här våningen, i rum D. Borde du inte gå och säga hej?”

Louisa hade valt Dreamscape Club just för att Davids fru skulle vara där – för att ge sig själv en utväg.

David hade gift sig till pengar och hade tillbringat större delen av sitt liv under sin frus kontroll och uppsikt.

Men den här gången vägrade han låta sig skrämmas. Han blängde på Louisa. ”Även om den där gamla kärringen är här i dag så ska jag ändå ha dig. Du kommer inte undan!”

Han sträckte ut handen för att ta tag i henne.

Louisa vek snabbt undan och ropade plötsligt mot dörren. ”Fru Foster!”

David, präglad av åratal i äktenskapet, vände instinktivt huvudet mot dörren.

I samma ögonblick tog Louisa till varenda uns av sin sista kraft och rusade mot utgången.

David insåg att han blivit lurad och svor, och satte genast efter henne.

Vid det här laget kunde Louisa knappt stå, än mindre springa. Hon bad desperat att hon skulle stöta på någon i personalen som kunde rädda henne.

Men till hennes otur syntes inte en människa till när hon kom ut. Strax efter hann David ikapp henne.

Han lät blicken glida över hennes kropp med ett rovdjursleende och slickade sig om läpparna. ”Din satmara, vi får väl se hur du tänker komma undan den här gången.”

Innan han hann säga klart grep han hennes handled och släpade henne tillbaka mot rummet.

Hon tog instinktivt den andra handen och klamrade sig desperat fast vid kanten på en fönsterbräda.

Men hon hade redan druckit alldeles för mycket i kväll, och när magen slog bakut kändes det som om hon brann på insidan.

Den lilla styrka som fanns kvar i kroppen försvann snabbt.

Hon hade ingen kraft kvar att göra motstånd. En våg av förtvivlan sköljde över henne.

Hennes fingrar släppte gradvis taget om fönsterbrädan, och David, med ett illvilligt grin, släpade henne tillbaka mot rummet.