Kapitel 5 Kan inte komma igenom telefonen

Michaels frustration nådde kokpunkten när den kalla, avlägsna rösten i andra änden av linjen bara gjorde saker värre. Han kunde inte hålla tillbaka längre och kastade sin telefon tvärs över rummet.

"Det här är galet! Jag vill bara prata med henne, men jag kan inte ens komma fram!" muttrade han, med knutna nävar. Ilska och sårade känslor blandades inom honom, och Olivias ansikte dök upp i hans sinne igen. Allt kändes som om det höll på att falla isär.

Samtidigt, mil bort, levde Isabella sitt bästa liv. Hon satt i vardagsrummet, ögonen glittrade av spänning när hon läste igenom ett dokument om Stellar Innovations Groups framtidsplaner.

Eric Harris, den stora chefen för Stellar Innovations Group, kunde inte dölja sin glädje, även om han försökte hålla ett allvarligt ansikte. Han hade inte sett sin dotter Isabella på flera år. Sedan han skaffade sin tredje älskarinna, hade Isabellas blick blivit kallare för varje dag. Till slut tog hon av till ett främmande land för att arbeta som läkare utan gränser och hjälpa behövande patienter.

Eric var också frustrerad och försökte hålla ett strängt ansikte. Han saknade Isabella när hon var borta, men när hon var där, ville han bara att hon skulle åka igen.

Isabella kände sig skyldig. De senaste tre åren hade hon ljugit om att fortsätta sitt arbete utomlands. I verkligheten hade hon i hemlighet gift sig med Michael och lekt hemmafru i tre år.

Det var ett dumt drag, och inte undra på att Eric var arg. Men nu var Isabella tillbaka och planerade inte att lämna igen. Hon ville stanna hos familjen Harris och ta över Stellar Innovations Group.

"Pappa, jag vill ta över Stellar Innovations Group. Det är inte bara ett ansvar för mig; det är en chans att bevisa mig själv," sa Isabella självsäkert till Eric, som satt mittemot henne.

"Isabella, du var fantastisk i skolan, men att driva ett företag handlar inte bara om passion. Jag är orolig att du inte är redo," sa Eric, osäker. "Och du är så envis, springer iväg och försvinner i tre år. Vet du hur orolig jag var? Hur orolig din bror var? Jag trodde att du kanske hade blivit sprängd av en bomb vid gränsen!"

"Men jag är tillbaka hel och hållen, eller hur?" sa Isabella med ett ljust leende, snurrande runt. "Inte en skråma på mig."

Samuel rufsade försiktigt Isabellas hår och inflikade, "Jag lovade bara att sköta saker i tre år. Nu när min tid är ute vill jag tillbaka till kyrkan. Du vet, min kallelse är att vara pastor."

"Om du inte gör det, så får Daniel göra det!" Eric, som kände sig fast, var tvungen att gå med nästa alternativ.

"Inte en chans, jag är en offentlig tjänsteman. Jag kan inte ha några affärsband; jag skulle bli avstängd och undersökt!" invände Daniel snabbt.

Eric var vid sitt vits ände. Han hade så många söner, men ingen steg fram. En gjorde skillnad någon annanstans, och de andra vägrade alla.

För sin egen del blev hans hälsa sämre för varje år, och han hade länge planerat att gå i pension. Men när han såg sig omkring i familjen, fanns det ingen som kunde ta över hans företag.

Isabella spred ut händerna och sa glatt, "Ser du, bara jag bryr mig om dig. Oroa dig inte, pappa, jag vet att jag kan göra det. Ge mig bara en chans!"

"Pappa, Isabella vet lika mycket som jag," sa Samuel och sippade på sitt vatten. "Minns du Stellar Innovations kris för fyra år sedan? Isabella föreslog flera effektiva åtgärder. Och Miller Groups förvärv för två år sedan? Isabella stannade uppe flera nätter för att slutföra det."

Eric var förbluffad. Han hade alltid varit stolt över att känna igen talang, men den bästa talangen fanns i hans egen familj. Han tänkte, 'Kan jag ha haft fel? Kanske borde jag ge Isabella en chans?'

Eric suckade djupt och svarade varmt men bestämt, "Okej, jag ger dig en chans. Ta några dagar att vila, och nästa vecka, rapportera till Sapphire Sky Hotel i Riverdale City. Om du kan vända det och göra det lönsamt inom sex månader, kommer jag att överväga att göra dig till president för Stellar Innovations Group!"

Isabella sa med ett uppriktigt leende, "Deal!" Isabella krokade sitt lillfinger med Erics, insisterande på ett löfte innan hon var nöjd med utnämningen. Samuel och Eric fann det roande, och Eric, både road och förtvivlad, nöp Isabellas näsa, plötsligt ångrade sitt beslut. Eric tänkte för sig själv, 'Vilken sorts president är så barnslig?'

Samuel och Daniel, som Isabellas livvakter, lade sina händer på hennes axlar och talade i allvarliga toner. "Isabella, jag räknar med dig för min frihet!" Samuel önskade att han kunde säga upp sig och återvända till kyrkan just nu.

"Ställ inte till det för mig," sa Daniel med ett bredare leende, inte bara för att han behöll sitt jobb utan också för att Isabella hade blivit motståndskraftig och självsäker igen.