Kapitel fem

Mina ögon buktade ut ur sina hålor, och mina händer blev svettiga och klibbiga.

"Va-varför?" stammade jag.

Hon ryckte på axlarna, hennes ögon avslöjade ingenting. "Gör dig redo och möt mig nere om tio minuter," sa hon och smällde igen dörren, lämnade mig ensam med mina tankar.

"Fan! Fan! Fan!" svor jag tyst och begravde huvudet i händerna, funderade på en utväg.

Min andning blev kort och flämtande, och jag var sekunder från en panikattack.

"Andas, Sophia," påminde jag mig själv och tvingade långsamt ner luft genom min luftstrupe.

Det är inget allvarligt.

Han såg mig inte.

Han vill förmodligen bara träffa mig formellt. Adaline hade själv sagt att han skulle kalla på mig.

Det måste vara det.

Jag övertygade mig själv med mina ord och släpade mig in i badrummet, ville inte vara sen och göra honom ännu mer irriterad.

Jag gjorde den snabbaste duschrutinen i historien, brydde mig inte om att använda det varma badet jag varit fascinerad av sedan jag kom hit.

Jag lät håret lufttorka och klädde mig i ett linne och mjukisbyxor.

Eller vad skulle man ha på sig för att officiellt träffa sin otroligt snygga morbror?

Jag rynkade pannan åt mina tankar, men av någon anledning såg min enkla lata klädsel inte så tilltalande ut längre.

Jag bytte till ett par jeans och en magtröja, undrade vagt varför jag gjorde för mycket.

Jag gillade den här looken lite bättre ändå, så jag bestämde mig för att köra på den.

Jag gick ut ur rummet och begav mig nerför trappan, tittade mig omkring och undrade var jag skulle hitta Adaline.

Ska jag ropa hennes namn? Nej, knappast.

"Sophia!" hörde jag mitt namn, och vände huvudet så snabbt att jag hörde ett knak.

"Herregud, Adaline!" suckade jag och lade handen över mitt oroligt bultande hjärta.

"Du verkar nervös," lutade hon huvudet åt sidan, en antydan till oro och något annat jag inte riktigt kunde placera, fyllde hennes ögon.

"Jag... jag hörde dig inte komma," sa jag, förvirrad.

"Förlåt för att jag skrämde dig. Din morbror väntar," log hon kort och ledde vägen till en del av huset jag inte sett igår.

Vi gick genom en labyrint av identiska korridorer med rader och rader av dörrar, som lät mig förstå att huset var mycket större än jag trodde, tills vi kom till en dörr.

Adaline knackade en gång, och en sträv röst inifrån bad oss komma in, innan hon öppnade dörren.

Allt i huset skrek rikedom och lyx, och detta arbetsrum var inget undantag.

Arbetsrummet var en lyxig oas med väggar kantade av golv-till-tak-bokhyllor, tillverkade av rik, mörk trä, som sträckte sig mot taket, husande en stor samling av läderbundna klassiker, sällsynta volymer och modern litteratur. Plyschiga, sammetslena fåtöljer och en bekväm läshörna som inbjöd till avkoppling, stod i ett hörn.

Gardinerna var fördragna, men mjukt, varmt ljus strömmade från bordslampor och golvlampor, kastade ett gyllene sken över rummet. Luften var tjock med doften av gamla böcker, träpolish och en aning vanilj.

I ena änden av rummet stod ett elegant, svart halvmåneformat skrivbord, och bakom det skrivbordet satt ingen mindre än min morbror, stirrade på mig med mörka, själlösa ögon som fick min andning att fastna i halsen.

"Lämna oss," sa han, utan att ta blicken från mig.

Hans röst var rik och djup som en mild bris på en sommardag, men med en underström av stål som vibrerade genom min kropp, satte sig på nervknippet mellan mina lår.

Jag var förlorad i de genomträngande gröna ögonen hos mannen framför mig, så jag hörde inte när dörren öppnades och stängdes. Temperaturen i rummet sjönk drastiskt, en rysning gick genom min ryggrad, och först då insåg jag att vi verkligen var ensamma.

"Kom hit," befallde han.

Makt och dominans strömmade genom hans ton, och man kunde missta det för arrogans.

Jag tvekade, mina fötter fastvuxna på plats. Men något i hans ögon drog mig in, och jag fann mig själv röra mig mot honom, mitt hjärta bultade i bröstet.

Jag stannade några meter från skrivbordet, och han reste sig, hans långa ben åt upp avståndet mellan oss tills han var ett hårstrå från mig.

Hans dominerande aura rullade ut från honom i vågor, så att det nästan fick mig att falla på knä.

"Titta på mig," krävde han.

Jag svalde och höjde långsamt mitt huvud tills jag var förlorad i de djupa gröna oceanerna som var hans ögon. Hans isiga blick höll mig fast, och jag kände mig frusen.

"Hur gammal är du?" frågade han.

"N-ni-nitton," stammade jag.

Riktigt smidigt, Sophia.

"Ett förbannat barn," hörde jag honom mumla under andan, och mitt blod kokade.

"Jag är inget barn!" snäste jag.

"Såklart hon har sin mors förbannade humör."

Då tappade jag det.

"Prata inte om min mamma! Du brydde dig aldrig om henne. Om oss!" skrek jag, heta tårar vällde upp i mina ögon.

"Jag har satt tak över ditt huvud nu, har jag inte?" sa han likgiltigt.

"Jag kommer inte leva på din nåd," sa jag genom sammanbitna tänder.

Han var lika irriterande som han var snygg.

"Visst, eller så kan du bo på gatan och vara en slampa," sa han enkelt.

Jag flämtade. "Dra åt helvete!"

Orden var knappt ur min mun när han grep tag i min haka. Hårt.

"Lyssna, prinsessa, du gör bäst i att vakta din tunga, annars kommer du inte gilla vad jag gör med dig," hans ögon mörknade tills de nästan var svarta.

Jag skakade av rädsla inombords, för om han bara tryckte lite hårdare skulle min käke brytas i två, men jag höll kvar blicken i hans ögon.

Han släppte mig äntligen, och jag torkade argt bort mina tårar med handryggen och knöt händerna till nävar.

"Nu, i det här huset finns det regler. Du får inte tala med någon av mina gäster. Du får inte överskrida dina gränser. Du får aldrig komma till mig om jag inte uttryckligen kallar på dig. Alla dina måltider kommer vara i matsalen. Du får inte lämna huset utan att informera någon om var du är, och slutligen, du får aldrig vara i mitt utrymme. Är jag tydlig?" morrade han.

"Du glömde något. Jag måste be om tillåtelse för att andas."

Jag måste ha fått mod från ingenstans i natt, för jag visste inte varifrån trotsigheten kom för att utmana denna koloss till man, vars ögon praktiskt taget skrek "rör inte mig!"

"Är jag tydlig?" morrade han farligt och ignorerade mig.

"Självklart," tvingade jag fram.

"Nu, ut!" befallde han och återvände till sin plats.

Vad? Jag stirrade på honom och undrade hur oartig en person kunde vara.

"Jag är säker på att du inte är döv," sa han med en låg, men farlig röst.

Jag svalde resten av mina ord och stormade ut ur arbetsrummet. Han var så grinig och en skitstövel, och jag började ångra att jag var där från första början.

Jag var arg på hans nedlåtande ord, men jag kunde inte hindra mitt hjärta från att slå våldsamt i bröstet.

En blick på den stängda dörren, och jag visste att jag var i trubbel.