Kapitel 1

”Vi ber om ursäkt, men numret du har ringt går för närvarande inte att nå.”

När Elaine Brown lyssnade på den robotliknande rösten bet hon sig i läppen, och hjärtat sjönk ännu djupare.

Några hårtestar hade fallit ner kring ansiktet. Hon rynkade pannan, med en blick fylld av helt öppen oro.

Hennes dotter, Vera Smith, hade kräkts oavbrutet. De hade redan uteslutit matförgiftning, och trots att de prövat alla möjliga mediciner hade ingenting hjälpt. Nu hade hon plötsligt svimmat.

Det här var fjärde gången Elaine ringde Arthur Smith.

Varje gång hade han lagt på direkt.

Vera hostade plötsligt två gånger från sängen.

Elaine släppte genast mobilen och skyndade fram. ”Vera”, ropade hon oroligt.

Vera var kritvit i ansiktet när hon långsamt öppnade ögonen och med svag röst fick fram: ”Jag vill träffa Emily. Hon har en fest i dag för att fira att hon vann sitt designpris – jag vill gå och hälsa på henne.”

Ett stråk av insikt fladdrade förbi i Elaines ögon.

Plötsligt förstod hon varför Arthur inte svarade – i dag var det Emily Jones firande.

Inte konstigt att han inte kommit hem, trots att hon hade sms:at om Veras oavbrutna kräkningar.

En besk smak spred sig i munnen.

Emily hade trots allt alltid varit hans stora förälskelse.

För flera år sedan dog Emilys föräldrar när de räddade Arthur, och familjen Smith tog hand om sextonåriga Emily.

Om Elaine inte hade gift sig med Arthur hade Emily sannolikt varit fru Smith i dag.

Just då stormade Julius Smith in, klamrade sig fast vid Elaines ben och gnällde.

”Mamma, jag vill också gå på Emilys fest! När ska du ta oss dit?”

Elaine tittade ner på Julius och sa mjukt: ”Mamma måste ta Vera till sjukhuset nu. Stanna hemma med barnflickan och spring inte iväg någonstans.”

Veras tillstånd gick inte att vänta med.

När Arthur inte gick att nå fick hon ta Vera till sjukhuset själv.

Elaine ryckte åt sig en jacka ur garderoben, svepte in Vera ordentligt och bar snabbt ner henne.

Hon påminde barnflickan: ”Julius är busig – släpp honom inte med blicken.”

Barnflickan nickade direkt. ”Ja, fru Smith.”

Bakom dem sprang en missnöjd Julius efter och ropade: ”Jag vill inte vara hemma! Jag vill träffa Emily!”

”Var duktig, mamma har inte tid med det här just nu!”

Utan att se sig om skyndade Elaine ut och vinkade in en taxi till sjukhuset.

Resan från huset till sjukhuset brukade ta bara en halvtimme, men i dag var trafiken ovanligt tät.

När Elaine såg hur Vera däckade igen i hennes famn steg paniken.

Hon hade medicinsk utbildning.

Hon visste att svåra kräkningar kunde orsaka skador som inte gick att reparera.

Efter en skakig färd i köer kom Elaine till slut fram till sjukhuset med sitt barn, bara för att känna hur hjärtat sjönk när hon såg den proppfulla entréhallen.

Överallt hon tittade fanns människor som kräktes eller hade feber – barn och vuxna. Vissa stod och hängde mot varandra, hostade till då och då, orkeslösa.

Sjukvårdspersonalen var överbelastad och tvingades ropa åt folkmassan att ge plats så att de kunde ta sig fram.

En obehaglig misstanke tog form i Elaines huvud – det här var inte vanlig magsjuka, utan ett virusutbrott.

Med tanke på hur många som var drabbade verkade viruset vara mycket smittsamt och sprida sig snabbt.

Hon rättade snabbt till Veras munskydd och drog det tätare över ansiktet.

Ju trängre det var, desto större var risken för smitta.

Arthur visste antagligen fortfarande inte att det rörde sig om ett virusutbrott!

När hon insåg det höll Elaine Vera med ena armen och sms:ade med den andra till Arthur, varnade honom för viruset och bad honom vara försiktig.

Meddelandet blev obesvarat, som en sten som sjunker till botten.

Vid det här laget hade antalet patienter som sökte vård vida överstigit sjukhusets kapacitet, och många började bli upprörda.

"Var är alla läkare? Kom ut och ta hand om oss! Min fru har spytt i två dagar – hon är på väg att gå helt under!"

"Är det ingen som har ansvar här?"

"Hjälp! Min dotter svimmade nyss!"

Ett rop inifrån folkmassan fick situationen att spåra ur ännu mer.

Elaine drog sig snabbt tillbaka till ett hörn med Vera och försökte undvika trängseln.

Hon såg sig omkring och såg att flera personer hade kollapsat på bara några minuter. Med hjärtat bultande försökte hon lugna Vera.

"Vera, håll ut – läkaren kommer snart!"

Vera hade fortfarande ögonen slutna och svarade inte.

"Vera, hör du mamma? Vera!"

Elaine kände hur pupillerna drog ihop sig av skräck när hon pressade fram orden. Med skakiga händer kontrollerade hon Veras andning.

Hon levde fortfarande, men andetagen var så svaga att om de väntade längre...

Elaine förmådde inte ens tänka klart på resten.

Sjukhuset svämmade över av folk och det fanns inga sängar. Ett virus som var så här allvarligt krävde omedelbar behandling.

Den enda som kunde få tag i en privatläkare var Arthur.

Med sammanbitna tänder slog Elaine hans nummer igen.

Runt omkring skrek patienter medan läkarna försökte lugna dem. I hennes armar låg hennes dotter, nästan livlös, och Elaine kände det som om hjärtat brändes mot en glödhet järnplatta.

När samtalet äntligen kopplades fram sa Elaine pressat: "Älskling, var är du?"

Till hennes förvåning var det inte Arthurs kyliga röst som svarade, utan Emilys.

"Elaine, det är jag."

Emilys röst lät lugn, nästan utan brådska.

"Arthur kan inte prata just nu – säg till mig vad du behöver."

Förtvivlat svarade Elaine: "Ge mig Arthur. Jag behöver att han kontaktar sin privatläkare. Vera har fått ett virus och slutar inte kräkas – hon måste få hjälp direkt."

"Vad sa du nyss?"

Till slut kom Arthur på tråden, och i hans röst fanns oro.

"Hur kunde Vera plötsligt få ett virus?"

Utan tid att förklara pressade Elaine fram: "Vera och jag är på sjukhuset nu. Låt din privatläkare åka direkt hem till oss. Det är allvarligt – om hon fortsätter kräkas kan hon—hon kan dö."

Arthur svarade genast: "Okej. Jag skickar min assistent på en gång."

Elaine knep hårt om mobilen, och en flämtning av ofattbarhet for genom blicken.

"Och du då?"

Vera var i kritiskt skick.

Tänkte han stanna kvar på Emilys firande?

"Jag har inte tid just nu. Behöver du något, så kontaktar du min assistent direkt."

Arthurs kalla ton kändes som en hink isvatten över henne.

Hon mindes plötsligt hur Emily hade åkt utomlands för att studera, bara för att komma tillbaka när Elaine blev gravid.

Under deras fyra år långa äktenskap hade ryktena om dem aldrig tystnat.

För barnens och hans farmors skull hade hon alltid bitit ihop och stått ut. Arthur hade sagt att ryktena bara var mediepåhitt för att skapa rubriker.

Hon hade trott honom.

Han hade också sagt att barnen alltid kom först.

Men nu låg sanningen framför henne, rå och obarmhärtig.

Var Veras liv mindre värt än ett vanligt firande?

Så löjligt. Så bittert ironiskt.

Elaine märkte inte ens när samtalet bröts, men direkt efteråt ringde barnflickan.

"Mrs. Smith, det är akut – Julius är också försvunnen!"