Kapitel 2
”Vad sa du?”
En blixt av panik flög över Elaines ögon när instinkten sa åt henne att rusa hem.
Men när hon kom ihåg att Vera fortfarande låg i hennes armar hade hon inget val annat än att stanna.
”Sa jag inte åt dig att hålla ett öga på honom?” krävde hon.
Barnflickan svarade urskuldande: ”Julius tjatade om äggbakelser, så jag gick till köket för att baka några. Men när jag kom tillbaka var han borta.”
Elaine tog ett djupt andetag och lyckades knappt hålla sig lugn. ”Gå och leta efter honom nu. Ta in fler som kan hjälpa till. Jag tar Vera hem direkt.”
”Ja, frun.”
När hon lagt på kände Elaine sig fullständigt tömd.
Vera krävde ständig tillsyn, och Julius måste hittas.
Men hon var bara en person – hon kunde inte vara på två ställen samtidigt. Ändå föll allt ansvar på hennes axlar.
Elaine kände sig som en myra på en het stekpanna, febrilt springande runt i cirklar.
Hon tänkte ringa Arthur, men släppte tanken lika fort som den dök upp.
Arthur skulle ändå inte svara.
I hans ögon var Emily viktigare än allt annat.
Elaine bar Vera hem så snabbt hon kunde.
Assistenten Barry Wilson hade precis skickat ett meddelande om att husläkaren var på väg.
Elaine lade försiktigt ner Vera i sängen och sa: ”Vera, doktorn kommer snart. Mamma måste hitta din bror nu.”
Fortfarande omtöcknad tvingade Vera upp ögonen och viskade hest: ”Emily...”
Det knep till i Elaines hjärta.
Till och med i det här tillståndet tänkte Vera på Emily.
”Var duktig nu, Vera. Du får träffa henne när du mår bättre.”
När hon hade lugnat Vera började Elaine genast leta efter Julius.
”Julius!”
”Julius, var är du?”
”Skräm inte mamma!”
Elaine letade igenom hela den vidsträckta villan.
Även om de inte bodde inne i stan fanns det stora vägar i närheten och trafik överallt.
Om något hade hänt Julius...
Oron vred sig i Elaines bröst, och hon stod inte ut med att tänka tanken längre.
”Julius!”
Hon hade nästan vänt upp och ner på hela huset när hon, precis efter att ha kollat ännu ett rum, hörde ett svagt elektroniskt spelljud under sängen.
Hon snurrade runt mot ljudet.
Om hon inte tog fel var det spelet på smartklockan som hon hade köpt åt Julius.
Elaine slet undan sängkappan, och mycket riktigt låg Julius där.
Vrede, ångest och lättnad sköljde över henne på en gång när hon insåg att inget hade hänt. Hon stirrade förebrående på honom. ”Julius, varför gömmer du dig här? Förstår du hur orolig jag har varit när jag letat efter dig?”
Julius putade likgiltigt med läpparna. ”Du lät mig inte gå och träffa Emily.”
Elaine stirrade på honom, som om hon inte kunde tro sina öron. Hennes blick var full av besvikelse.
Hon hade så mycket hon ville säga, men allt fastnade i halsen.
Julius sätt och ton kändes som en kniv som högg och vred om i hennes hjärta. En kall vind tycktes blåsa rakt genom såret och kyla henne in i märgen.
Det här var hennes eget kött och blod!
Plötsligt tappade Elaine all lust att säga något. Hon såg förbryllat på Julius innan hon gick därifrån.
Nere på bottenvåningen hade assistenten Barry kommit med husläkaren.
”Mrs Smith, doktorn är här.”
Elaine lade genast undan det som nyss hänt och sa pressat: ”Vera är i sitt rum. Jag tar er dit.”
Läkaren undersökte genast Vera noggrant, medan Elaine väntade oroligt alldeles i närheten.
När läkaren läste av temperaturen på termometern skakade han långsamt på huvudet. ”Fru Smith, Vera har smittats av den senaste virusmutationen. Just nu finns det ingen effektiv behandling.”
”Vad sa du?” Elaine stapplade bakåt när världen plötsligt började snurra.
Ingen behandling? Vad skulle hända med hennes Vera?
Med darrande händer tog Elaine fram mobilen för att ringa Arthur. Med hans kontakter borde han säkert kunna hitta en lösning.
Men som väntat svarade ingen.
När Barry såg Elaines bleka ansikte tvekade han, och till slut tog han upp sin egen telefon och ringde. Nästan genast fick han svar.
Elaine ryckte till och lyfte blicken från skärmen, och greppet om mobilen hårdnade nästan omedvetet.
Trots att hon var hans fru kunde hon inte nå Arthur, medan Barry, en assistent, fick svar direkt. Hur ironiskt.
Hon och Arthur var främlingar som bodde under samma tak!
Även om känslorna inte hade varit särskilt starka när de gifte sig hade Arthur varit mer omtänksam under hennes graviditet. Han kom ihåg vad hon tyckte om, lagade mat åt henne själv och överöste henne med presenter vid varje högtid.
De hade väntat på barnens ankomst tillsammans, valt namn och ordnat med allt. Han hade till och med skruvat ihop spjälsängarna med egna händer.
Hon brukade drömma om hur bra allt skulle vara om livet kunde få vara så för alltid. Att Arthur till slut skulle bli kär i henne, och att de skulle bli en lycklig familj.
Men alla de där fantasierna och drömmarna krossades den dagen Emily kom hem från utlandet.
”Har läkaren kommit?” Arthurs röst hördes i telefonen och drog henne tillbaka till verkligheten.
Elaine tog telefonen. Rösten var ansträngd när hon frågade: ”Vera har smittats av det nya viruset, och läkaren sa att det inte finns något botemedel. Var är du? När kan du komma hem?”
Arthurs röst var lugn. ”Jag är vid utbrottets epicentrum. Emily och jag sitter i karantän här.”
”Och Vera då? Hon är redan medvetslös!”
Elaine kämpade för att hålla känslorna i schack.
Att ta hand om deras barn skulle vara deras gemensamma ansvar.
Ändå stod hon här och kämpade helt ensam.
Känslan av isolering gjorde henne utmattad och sönderslagen.
Arthur rynkade pannan. ”Jag skickar fler sjukvårdsteam. Du måste ta väl hand om Vera.”
Elaine kramade telefonen hårt och svalde bitterheten i halsen.
”Vera behöver dig nu.”
Arthurs panna veckades, och hans smala läppar pressades ihop i tystnad.
Elaine väntade på hans svar, men i stället hördes Emilys röst: ”Arthur, jag har packat allt. Vi kan åka när som helst.”
Elaine snappade genast upp nyckelorden och frågade hektiskt: ”Vart ska ni?”
Arthur svarade kyligt: ”Viruset sprider sig i hela staden. Emilys hälsa är skör, så jag tar henne utomlands.”
Hans svar släckte den sista glöden av hopp i Elaines ögon.
Han tänkte på Emily, men Vera då? Hans fru och barn i den här krisen?
Bitterheten färgade Elaines röst.
”Och jag och våra barn då?”
