Kapitel 3

"Jag ordnar så att fler vårdteam skickas över. Med läkare på plats kommer det att gå bra för er allihop."

Arthurs röst var fullständigt lugn.

Som om han inte talade med sin fru, utan med någon obetydlig främling.

Han lade till, som om han kom på något: "Stanna bara hemma under den här tiden tills viruset har lagt sig."

Elaines leende blev alltmer bittert.

Det här var ett nytt muterat virus.

Det var ett utbrott i hela staden.

Även om de tog fram ett vaccin skulle det ta tid.

"Arthur, är det här det bästa du kan ordna för oss?"

Elaines blick var tom när hon, med vass sarkasm, fortsatte: "Du vet hur man tar hand om Emily, men oss lämnar du hemma allihop."

Arthurs röst blev iskall. "Planet ska precis lyfta. Vi pratar senare."

Elaine stirrade på det brutna samtalet.

Den svarta skärmen speglade hennes desperata, bittra ansiktsuttryck.

För Emilys skull hade han till och med utnyttjat sina kontakter för att ordna ett privatplan, men lämnat henne och barnen kvar.

Som make hade han misslyckats. Som pappa hade han misslyckats ännu mer!

Deras tre liv tillsammans var inte ens värda lika mycket som Emilys!

Elaines ögon sved av tårar som inte ville falla. Hon räckte tillbaka mobilen till assistenten och gick tillbaka till Veras rum.

Läkaren kunde bara skriva ut mediciner utifrån Veras tillstånd, men om de skulle hjälpa skulle visa sig först på morgonen.

Elaine sov inte en blund på hela natten. Hon fyllde ett tvättfat med varmt vatten från badrummet och torkade gång på gång Veras kropp med en fuktig tvättlapp.

Efter allt kräkande hade Vera fått feber.

När medicinerna inte hjälpte var det här deras enda hopp.

Elaine tappade räkningen på hur många gånger hon torkade Veras kropp under natten.

Vera grät oavbrutet av obehag.

Trots sin utmattning lyfte Elaine upp Vera ur sängen, klappade henne mjukt på ryggen medan hon gick fram och tillbaka och nynnade hennes favoritvisor.

När Vera till slut föll ner i en djup sömn var Elaine så utmattad att hon knappt orkade lyfta armarna.

Utanför hade dagen grytt, och solljuset silade in genom gardinerna.

Hon gnuggade sina ömma armar, vände sig om och gick till Julius rum.

Elaine hade tänkt kontrollera att Julius låg ordentligt ombäddad, men när hon närmade sig dörren hörde hon honom klaga där inne.

Dörren var inte helt stängd, så Elaine kunde höra allting tydligt ute i hallen.

Julius låg i sängen och gnällde till Arthur genom sin smartklocka.

"Pappa, när kommer du tillbaka? Jag vill inte vara hos mamma."

"Hon har bara en massa regler för att styra mig. Jag får inte ens ta en extra bit av tårtan som jag älskar. I går skällde hon på mig också. Jag saknar Emily."

"Sådan är hon."

Arthurs kyliga röst kom genom klockan när han frågade, med en ton av omsorg: "Hur mår Vera? Kräks hon fortfarande?"

"Hon mår säkert bra. Läkaren gav henne medicin i går."

Efter det styrde Julius snabbt tillbaka samtalet: "Pappa, kan du skicka någon som hämtar Vera och mig också? Vi vill inte bo med mamma längre."

Arthur försökte lugna honom: "Var duktig. Läget är instabilt. Det säkraste just nu är att stanna hemma."

"Men att vara med mamma är så deppigt."

Elaine blundade och kände plötsligt en aldrig tidigare upplevd trötthet skölja över henne som en flodvåg och sluka henne helt.

Om det inte vore för det här samtalet hade hon aldrig fått veta att Julius kände så.

På den tiden hade hon, trots sin sköra kropp, burit tvillingar och härdat ut genom otaliga prövningar, fått dagliga sprutor på sjukhuset för att förhindra missfall.

Till slut tvingades hon genomgå ett akut kejsarsnitt.

Eftersom båda barnen var för tidigt födda och svaga, och Julius hade problem med magen, hade hon alltid hållit deras kost under sträng kontroll.

Julius älskade sötsaker, men eftersom han var liten och fortfarande tappade sina mjölktänder hade hon infört hårda regler för hans mat och hans dagliga sockerintag.

Nu hade det blivit ett av hans skäl till att kalla livet med henne ”deppigt”.

Elaine vände sig om och gick.

Hon gick tillbaka till Veras rum och lutade sig mot väggen för att vila en stund.

Men hon kunde inte sova ordentligt, hon oroade sig hela tiden för Veras tillstånd. Först när termometern äntligen visade lägre lät hon sig sjunka ner i sömn.

Vera sov till lunch innan hon vaknade.

När hon slog upp ögonen hade hon märkbart fått tillbaka energin. Det första hon frågade var: ”Mamma, vad är klockan? Missade jag Emilys firande?”

Elaine masserade sina värkande tinningar. ”Det är lunch nu.”

”Hur kunde jag sova så länge? Jag är så dum – jag missade Emilys fest och jag gratulerade henne inte ens.”

Vera satte sig upp, orolig, med ett ansikte fullt av självklander, och tårarna steg i ögonen.

Elaine satte sig bredvid henne och tröstade: ”Du sov så länge för att du var sjuk i går. Jag tar tempen på dig igen om en liten stund.”

Vera drog i Elaines ärm. ”Mamma, kan jag videosamtala med Emily? Snälla?”

Elaines första impuls var att säga nej.

Hon tyckte inte om Emily – hon avskydde henne till och med.

Som kvinna kunde hon läsa de dolda avsikterna bakom vissa av Emilys ord och handlingar.

Ändå var barnen oförklarligt fästa vid henne.

Vera var nära att börja gråta och bad igen: ”Snälla, mamma? Jag är rädd att Emily blir arg på mig och inte vill vara min vän längre.”

Efter att ha tvekat nickade Elaine långsamt.

Vera var fortfarande blek och hängig. Elaine stod inte ut med att se besvikelsen i dotterns ansikte.

När hon väl fått lov ljusnade Vera direkt, nästan så att hon studsade upp.

Hon tog snabbt sin smartklocka och ringde upp Emily med video.

Emily svarade genast. På skärmen såg hon sömndrucken ut med rufsigt hår, iklädd ett nattlinne i siden, med ett tydligt tilltufsat intryck.

”Vera.”

”Emily!”

Vera ropade glatt, men såg sedan nedslagen ut. ”Förlåt, Emily. Jag blev sjuk i går och missade ditt firande. Jag hann inte ens gratulera dig. Jag hade till och med fixat en present åt dig.”

Emily log. ”Jag känner redan Veras uppriktighet. Det är den bästa presenten för mig.”

Medan hon pratade strök hon nonchalant undan sitt långa hår.

Bakom Vera mörknade Elaines ansikte plötsligt när hon bet sig hårt i läppen.

När Emilys rörelse delvis hade dolt halsen hade de stora fläckarna av intima röda märken inte synts lika tydligt.

Men nu, när håret var bortborstat, blottades de där antydande märkena helt, och de fortsatte till och med ner under nattlinnet.

Det gick inte att ta miste på hur intensiv gårdagsnatten hade varit.