Kapitel 4
Elaines värld rasade samman i samma ögonblick.
Det kändes som om hon hade fallit ner i ett bottenlöst ishål, som om blodet frös till is på en sekund.
Hon stirrade på de röda märkena på Emilys hals, och hjärtat värkte så att hon knappt fick luft.
Veras glada röst blev gradvis dov i hennes öron och ersattes av ett envist ringande.
”Emily, var är pappa? Jag vill prata med honom!”
Vera dinglade med benen, helt ovetande om Elaines dödligt bleka ansikte.
Ett prassel av tyg hördes genom telefonen, och sedan Arthurs mörka röst: ”Vera, mår du bättre?”
Den välbekanta rösten fick det att vända sig i magen på Elaine.
I går kväll hade han viskat i en annan kvinnas öra, och ändå kunde han i morse fråga om Vera, helt nonchalant, som om ingenting hade hänt.
Det fick henne att må illa.
Hon hade haft sina misstankar.
Alla de där nätterna Arthur inte kom hem, alla de där tillfällena då Emilys samtal kunde få honom att försvinna direkt.
Men hon hade alltid intalat sig själv, trott på hans påstående att de ”bara var vänner”.
Uppenbarligen inte.
Elaine orkade inte hålla tillbaka längre. Tårarna började till slut rinna nedför kinderna och föll en efter en på kläderna hon fortfarande hade på sig efter nattens vakande.
Samtalet tog snabbt slut, och Vera lade motvilligt ner sin smartklocka.
Hon höll den hårt i handen, putade med de små läpparna, ögonen var fortfarande blanka. ”Varför lade Emily på så fort …”
Hon vände sig för att klaga för Elaine, men fick syn på henne där hon satt vid sängen, rak som en pinne, med askgrått ansikte.
Blicken var tom och ofokuserad, som om hon inte ens märkte att Vera rörde sig. Hon såg helt livlös ut.
En märklig irritation sköljde genom Vera.
Hon tyckte inte om att se Elaine så här – alltid göra en så stor sak av allting, till skillnad från Emily som alltid såg så fin ut när hon log.
Hon stampade med foten och rynkade genast ihop det lilla ansiktet.
”Mamma, varför är du alltid så här? Så deppig och jobbig.”
Med det tog hon sin lilla filt, svepte den om sig och tassade ur sängen, rusade ut ur rummet utan att se tillbaka.
Veras elaka ord skar genom Elaines öron. Hon öppnade munnen men fick inte fram ett ljud.
När hon såg Veras studsande gestalt försvinna bort vek sig benen, och hon sjönk ihop på sängkanten.
På nattduksbordet stod förra årets familjefoto – Arthur med armen om hennes midja, båda barnen strålande av lycka.
Nu, när hon såg på det, kändes det outhärdligt ironiskt.
Dagarna som följde spred sig viruset i en skrämmande takt.
På tv sändes nyheter om pandemin dygnet runt, och dödstalen slog nya rekord varje dag.
Elaine stängde in sig i köket och kokade medicin medan hon lyssnade på nyhetsuppläsarens rapporter.
Under de här dagarna hade hon bunkrat desinfektionsmedel och munskydd, tagit barnens temperatur tre gånger om dagen och gång på gång torkat av varje leksak de rört vid med sprit.
Men barnens tålamod hade för länge sedan tagit slut.
”Mamma, jag vill åka sparkcykel där nere! Folk är ju ute och går!”
Julius tryckte ansiktet mot fönstret, rösten full av otålighet.
Elaine hade knappt hunnit dra bort honom innan Vera kom och kramade sitt gosedjur och putade. ”Jag vill ha jordgubbs-bubbelte. Du lovade att köpa det när jag blev frisk.”
”Det är inte säkert att gå ut, och bubble tea-stället är stängt. Håll ut lite till, okej?”
Elaine förklarade tålmodigt.
Hon räckte fram den nykokta medicinen, rösten trött. ”Kom igen nu, drick det här.”
Hon hade plöjt igenom medicinska böcker för att hitta det här receptet – det kunde inte bota viruset, men åtminstone lindra symtomen.
Veras kräkningar hade tillfälligt upphört, men ansiktet var fortfarande kritvitt.
”Varför måste jag dricka det här igen? Det är ju så bittert!”
Vera sköt skålen ifrån sig och spillde ut dagens noggrant kokta medicin över duken.
Elaine masserade trött sina tinningar. ”Älskling, du måste dricka det för att bli bättre.”
”Emily skulle aldrig tvinga mig att dricka något så äckligt! Du är dum! Jag vill inte ha dig!”
Vera skrek plötsligt: ”Jag vill hitta pappa!”
Julius, som hade dragits bort från fönstret, fyllde kallt i: ”Du vill bara bestämma över oss. Emily är snällare mot oss än du! Du är så jobbig!”
När Elaine återigen hörde sina barn säga sådana saker kändes det som om hon träffats av en blixt – hon stod som förstenad och fick inte fram ett ord.
Hon hade inte sovit en blund, suttit uppe och tagit hand om Veras feber, men i deras ögon kunde hon ändå inte mäta sig med Emily, som bara gav dem godis.
En obeskrivlig kyla kröp upp från fötterna. Rummet tycktes flyta ihop när blicken blev dimmig.
Innan kvällen ens hade hunnit komma ekade tvillingarnas gräl genom vardagsrummet igen.
”Jag vill träffa Emily! Jag vill åka nu!”
Vera satt på mattan, hennes gosedjur var helt tillknycklat av hennes hårda grepp.
”Det är mammas fel. Om du inte hade hindrat oss från att gå ut hade vi redan varit hos pappa!”
Julius stod bredvid med rynkade små ögonbryn och lade till: ”Precis! Om du inte hade hållit oss tillbaka hade vi suttit på ett flyg nu, men i stället sitter vi fast här med dig!”
Elaine hade just kommit in med varm mjölk när hon hörde det. Stegen stannade upp.
”Viruset är så allvarligt där ute. Hur skulle vi ens kunna ge oss av?”
Hon ställde mjölken på soffbordet och försökte hålla rösten mjuk. ”Drick lite mjölk först, annars blir du hungrig.”
”Jag vill inte!”
Julius sparkade till bordsbenet så att nästan all mjölk skvimpade ur koppen.
”Om du inte hjälper oss att hitta Emily så äter vi inte! Vi svälter hellre än rör något du har gjort!”
Vera nickade genast, det lilla ansiktet fullt av trots. ”Ja! Ingen mat! Inte om du inte tar oss till Emily nu direkt!”
När Elaine såg sina barns tårfyllda ögon kände hon sig fullständigt maktlös.
När Julius märkte att Elaine var tyst blev han ännu argare.
”Jag önskar att du inte var min mamma!”
Han blängde på henne, det lilla ansiktet blossande rött. ”Om det inte vore för dig hade pappa gift sig med Emily, och då skulle vi kunna vara med henne hela tiden!”
”Julius!”
Elaines röst steg plötsligt, och färgen försvann ur hennes ansikte.
Samma ord som Julius hade sagt två gånger på en och samma dag.
Orden var som gift – som en kniv rakt in i den mest sårbara delen av hennes hjärta.
Hon såg på de två barn hon riskerat sitt liv för att föda. Avvisandet i deras blick var mer isande än viruset där ute.
Elaine kände sig plötsligt så utmattad att hon inte ens orkade förklara.
Hjärtat blev kallare för varje sekund, en kyla som spred sig ut i armar och ben.
Hon var tyst länge, tills gråten i vardagsrummet gradvis tystnade.
Till slut lyfte hon långsamt huvudet, och ljuset i hennes ögon var helt släckt.
”Okej.” Hon sa lågt, rösten onaturligt lugn. ”Gå och packa era saker.”
Tvillingarna stelnade till, gråten dog bort.
”Jag ringer er pappa.”
Elaine vände sig mot soffan och tog upp mobilen, fingrarna skakade fortfarande okontrollerat. ”Jag ber honom komma och hämta er.”
