Kapitel 5

Efter de orden slog hon sig ner i soffan i den stora sällskapsdelen, med fingret svävande ovanför mobilskärmen en lång stund.

Det gick en minut innan hon till slut tryckte in numret hon kunde utantill.

Det där ”pip-pip” från kopplingstonen lät onaturligt tydligt i det tomma vardagsrummet.

När de två barnen såg vad som var på gång slutade de genast att stoja och väntade spänt på vad som skulle komma ur Elaines telefonsamtal.

Det ringde och ringde, tills Elaines hand började domna.

Till slut gick samtalet fram, och Arthurs otåliga röst trängde igenom. ”Vad är det nu?”

När han hade sagt det hördes Emilys mjuka röst svagt i bakgrunden.

Elaine kände hur det snörpte till i bröstet, hur andningen blev trängre, när hon sa: ”Skicka någon som hämtar Vera och Julius härifrån.”

”Vad sa du?”

Arthurs röst blev iskall på en gång. ”Har du sett hur det är där ute? Du vill att barnen ska gå ut? Vera har precis blivit frisk från febern – borde inte du ta bättre hand om dem?”

”Det är de som kräver att få träffa dig och Emily.”

Elaine var inte lika vänlig som tidigare, och i hennes ton mot Arthur fanns en tydlig skärpa.

”Bara för det?”

Arthur lät irriterad när han sa: ”Vad vet barn? Sluta vara orimlig och ta med dem tillbaka till sovrummet så de får vila.”

Just då kom Emilys mjuka röst i luren, som om hon försökte medla: ”Arthur, ställer jag till det för dig igen? Kanske borde jag…”

”Bry dig inte om henne.”

Arthurs röst blev genast mild, men när han vände sig tillbaka till Elaine var den lika varm som fruset vatten. ”Även när man är arg får man se till omständigheterna.” Emily behöver mig nu. Se bara till att ta hand om barnen ordentligt.”

De där hårda orden han slängde ur sig bar också på hans skyddande hållning gentemot Emily. Elaines arm, den som höll mobilen, stannade till ett ögonblick.

Ett kallt leende drog över hennes läppar, som en istapp mitt i vintern.

”Arthur, handen på hjärtat – hur många ordentliga måltider har du ätit med barnen de här fyra åren? När Vera ville att du skulle hämta henne på förskolan sa du att du skulle ta med Emily på en konstutställning. När Julius var sjuk och behövde sin pappa sa du att du hjälpte Emily med problem i ateljén…”

”Tar du upp gammalt med flit?”

Arthurs röst sjönk och bar på en ilska över att känna sig orättvist behandlad. ”Emilys situation är speciell. Det är helt rimligt att jag ser till att hon är trygg. Har inte du alltid funnits där för barnen?”

”Behöver inte barnen sin pappa också? Varje gång de behövde dig var du hos Emily…”

”Nu räcker det!”

Arthur avbröt Elaine mitt i meningen igen.

Hans tålamod var slut.

Elaine blev tyst, fullständigt utmattad.

Hon sa bara sanningen, men ändå fick det Arthur att klamra sig fast ännu hårdare vid sin position och känna ännu mer skam.

De där nätterna när barnen fick hög feber var det hon som bar den ena och höll den andra i handen när de skyndade till vårdcentralen.

När de petade i maten var det hon som lagade varierade, näringsrika rätter.

Och han då? Antingen använde han Emily som ursäkt för att slippa familjen, eller så sa han att han stod i skuld till någon och därför inte kunde ta hand om sin fru och deras barn.

Alla de här åren hade det varit hon som ensam, helhjärtat, tagit hand om barnen.

Arthur hade ingen aning, men i samma stund som hon bad honom hämta dem hade han mage att anklaga henne för att inte klara av att vara förälder.

Hon kunde inte låta bli att tycka att det var löjligt.

Men hon var så trött att hon inte orkade gräla. Vissa saker blev tomma och trista till och med i hennes eget huvud när man hade sagt dem för många gånger.

Hon var dock så utmattad att hon inte orkade ta en konflikt. Vissa saker började kännas tråkiga och ointressanta till och med för henne själv när de ältades för många gånger.

I samma ögonblick som meddelandet om att överföringen var klar dök upp lutade sig Elaine mot enheten och sa: ”Jag har skickat det inspelade ljudet. Du kan lyssna själv. Det är barnen som vill hitta Emily. Jag har inte tvingat dem.”

Arthur öppnade genast videon, men när hans blick svepte över skärmen drogs hans ögonbryn ihop ännu mer.

Hans röst gick hårt fram i telefonen, laddad med överlägsenhet. ”Barnen är bara fyra år. Vad kan de förstå? Har du med flit fått dem att säga så där?”

Sedan bytte Arthur spår. ”Försöker du få mig att komma tillbaka?”

”Jag…”

Innan Elaine hann säga mer avbröt Arthur henne igen: ”Jag kan inte lämna det här stället just nu. Emilys mamma och pappa dog för min skull. Med tanke på hur farlig sjukdomen är—vill du att hon också ska dö?”

Plötsligt, som om han kom på något, tryckte han extra på orden: ”Och dessutom, Emily och jag har en helt oskyldig relation. Jag tar hand om henne av tacksamhet. Låt dig inte luras av medias grundlösa rykten, och förgifta inte barnen.”

Emilys mjuka röst hördes åter i luren, som om hon försökte medla: ”Arthur, bråka inte med Elaine. Det är mitt fel att jag bad dig följa med mig hit. Åk hem till barnen.”

”Det är hennes fel, inte ditt.”

Arthur, som nyss hade öst ur sig en lång harang av anklagelser, mjuknade direkt i rösten—samtidigt som irritationen mot Elaine fördubblades.

Allt var redan så komplicerat, och ändå var Emily omtänksam nog att be honom sätta barnen först.

Elaine, barnens mamma, var inte ens hälften så förnuftig som Emily.

Han tog bara hand om Emily för att betala tillbaka en livsskuld. Kunde hon inte ens stå ut med den lilla saken?

Han kunde inte förstå vad hon gjorde sånt väsen av, att hon fortfarande ville skicka barnen dit i ett läge som detta.

Medan Arthur på andra sidan linjen fortsatte att envist hävda deras ”helt oskyldiga relation”, hade Elaine redan flyttat undan enheten så att den inte längre låg mot örat.

Hon tyckte plötsligt att det var meningslöst.

Som att slå i luften—all kraft försvann utan att träffa något.

Genom åren hade hon hört de där orden otaliga gånger.

Varje gång trodde hon på honom, varje gång lurade hon sig själv.

Men nu ville hon inte fortsätta låtsas.

Utan förvarning flammade minnet av Veras videosamtal med Emily upp från i går kväll.

Det där kyssmärket på hennes hals—det skulle hon aldrig glömma.

Och hon skulle aldrig tro på Arthurs påståenden om oskuld.

När hon såg tillbaka nu kände hon bara hån.

Just då mindes Elaine plötsligt hur det var när hon var tjugo, när Hazel Clark hade hållit hårt i hennes antagningsbesked till masterprogrammet och gråtit: ”Elaine, du är galen! Doktor Harris dotter ska inte fastna i ett kök.”

Den gången hade Elaine lett, enkelt och oerfaret, och rört vid ringen som nyss hamnat på hennes finger. ”Jag gör det här för att jag älskar honom så mycket.”

Älskade honom nog för att låsa in sin mamma Kathy Harris forskningsmaterial i ett kassaskåp, älskade honom nog för att läsa kokböcker varje dag och mejsla in rollen som fru Smith i sin vardag.

Hon hade kunnat stå i ett labb och bekämpa virus.

I stället stod hon här, och slet med barnens mellanmål och en make som kom hem sent.

Det var fullständigt meningslöst.

Rösten från andra sidan fortsatte, och när Arthur märkte att hon inte svarade höjde han rösten: ”Hörde du vad jag sa? Emily och jag är…”

”Mm.”

Hon svarade lågt och avbröt honom, utan att vilja fastna vid gårdagens kyssmärke.

”Vi behöver inte säga mer, men barnen vill hitta dig. Gör som du tycker är bäst.”

Arthur tystnade, som om han inte hade väntat sig den reaktionen. Tonen mjuknade en aning. ”Jag kan inte…”

”Och en sak till.”

Elaine avbröt igen och såg på det varma solljuset utanför fönstret, medan hjärtat sjönk ända ner i henne.

”Jag vill skiljas.”