3. Kärlek till salu

~ Audrey ~

Audrey ryste till vid beröringen. Var det elektricitet hon just kände?

Caspian märkte att hennes andning hade stannat upp, och han tittade upp på henne med halvslutna ögon. Hon kände sig genast skrämd, så hon drog snabbt tillbaka sin hand. Ja, skrämd, men också... upphetsad?

"Jag ber om ursäkt för att vi är sena till festen," hostade Killian för att lätta på stämningen, "Vi kom precis från Shanghai, vi hade lite affärer att ta hand om."

"Sluta prata om affärer nu. Vi är på en fest, du kommer att tråka ut den vackra flickan till döds," stönade Caspian skämtsamt.

"Cas," tillrättavisade Killian.

"Vad? Det är sant."

Killian skakade på huvudet och suckade. Han vände sin uppmärksamhet tillbaka till Audrey och sa, "Förlåt min äldre bror, han är känd för att vara lite... grov."

Caspian fnös hånfullt och sa, "Förlåt min lillebror, han är en idiot."

De två bröderna utbytte en blick som om de ville slå varandra i ansiktet. På något sätt fann Audrey situationen roande. Dessa två vuxna män gnabbades framför henne som en bunt dagisbarn. Ett leende smög sig upp på hennes läppar och hon släppte ut ett litet fnitter.

"Titta på det, hon tycker att vi är roliga," kommenterade Caspian och Audrey satte en hand för munnen för att stoppa sig själv.

"Snälla, skratta på. Min bror är löjlig," nickade Killian till Audrey och Caspian blängde på honom.

"Fröken Audrey, där är du. Jag har letat överallt," dök Linda plötsligt upp bakom dem, vilket fick de tre att vända sig om. "Kennedys har anlänt och de ser fram emot att träffa dig."

"Jag kommer strax, Linda," nickade Audrey till tjänsteflickan och hon skyndade snabbt iväg. Något med sättet som Vanderbilt-bröderna stirrade på henne skrämde henne.

"Du bjöd in Kennedys? De är ett gäng idioter," hånade Caspian.

"Förbannat, Cas. Du och din mun. Varför tog jag ens med dig hit?" suckade Killian uppgivet, sedan vände han sig till Audrey och sa, "Och det här är honom nykter. Föreställ dig honom full."

"Jag är mycket roligare när jag är full, tro mig," Caspian länkade en arm runt sin brors hals och Killian gav honom en uttråkad blick.

"Så, eh," sa Audrey blygt, "Jag antar att jag borde ta er till festen. Följ mig."

Audrey vände på klacken och ledde pojkarna mot matsalen. Där gick min plan att smita, tänkte hon för sig själv. Men medan hon var på väg tillbaka kunde hon inte hjälpa att känna sig iakttagen. Vanderbilt-bröderna hade sin blick på Audreys rygg hela tiden och det gjorde henne obekväm.

Tittade de på min rumpa?

Utan att vilja underhålla den tanken vände sig Audrey instinktivt om och sa, "Så, här är vi, varsågoda att ta för er av middagen och champagnen."

Audrey var på väg att lämna brödernas sällskap när Caspian ställde sig i hennes väg och stoppade henne. "Och vart är du på väg?" frågade han.

"...För att hälsa på de andra gästerna,"

"Men vi är ju dina gäster," invände han.

Audrey svalde hårt. Caspian var mycket framfusig och hon var inte van vid den typen av behandling.

"Cas, varför ger du henne så svårt?" skällde Killian på sin bror.

"Det gör jag inte, jag gör dig faktiskt en tjänst," Caspian tog inte blicken från Audrey.

"Vilken tjänst?" frågade Audrey.

"Om du pratar med oss, slipper du prata med alla dessa andra människor," Caspian gestikulerade mot havet av killar som väntade på att få prata med henne. "Jag räddar dig från en massa tråkiga samtal,"

Så mycket som Audrey hatade att erkänna det, hade Caspian rätt. Hon såg sig omkring i rummet och alla dessa killar väntade på henne som gamar. Ingen av dem vågade dock komma nära henne, de såg att Vanderbilt-bröderna pratade med Audrey och de väntade hellre.

Det var något skrämmande med sättet bröderna stirrade ner på alla i rummet. Ingen vågade titta tillbaka.

"Nåväl, tack, antar jag. Du är som en modern riddare i skinande rustning," Audrey kvävde ett skratt. Hon sa det sarkastiskt, men Caspian var inte påverkad.

Han lutade huvudet åt sidan och log ondskefullt, och sa, "Hm, du är kaxig. Jag gillar dig,"

Audrey hade inte förväntat sig det alls. Hon kastade snabbt sin blick åt sidan, hoppades att han inte såg hennes kinder rodna ljusröda.

"Så, eh, kan jag erbjuda er något att dricka?" mumlade hon och bytte ämne.

"Vi klarar oss, tack," svarade Killian.

"Hey, Kill, verkar inte den här festen lite konstig för dig?" sa Caspian till sin bror.

"Vad menar du?"

"Jag menar, var är alla tjejerna?"

"Du läste inte inbjudan, eller hur?"

"Det är därför jag har dig,"

Killian skakade på huvudet och svarade, "Cas, det här är i princip Audreys andra debutantbal i högsamhället. Hon är här för att introduceras för... sina friare,"

"Åh, så de auktionerar ut dig?" Caspian vände sig mot Audrey.

"Cas," väste Killian, orolig för att Audrey skulle bli förolämpad.

"Oroa dig inte, han har rätt," erkände Audrey, "Jag är den auktionerade hästen."

Audrey tog en titt runt rummet igen och skakade på huvudet i misstro. Hon fann sin fars handlingar som fullständigt förnedrande och förödmjukande. Men hon var maktlös jämfört med honom. Vad ska en flicka i hennes situation göra? frågade hon sig själv.

"Så, har någon av dessa herrar fångat ditt öga?" frågade Killian medan han följde hennes blick.

Audrey skakade på huvudet som svar. "Ingen av dem,"

"Nåväl, du har bättre smak än jag trodde," inflikade Caspian.

"Titta på dig som pratar om smak," hånade Killian innan han vände sig till Audrey och sa, "Den här sover med hela Stockholm,"

"Inte hela staden. Inte Södermalm, Kungsholmen eller Hammarby Sjöstad," skämtade Caspian. "Och säger killen som dejtar Victoria's Secret-modellen. Du vet att hon har fågelhjärna, eller hur?"

"Prata inte så om Cara, Cas," sa Killian strängt.

"Vad som helst, kärlekspojke," retades Cas. "Du är så jäkla piskad, det är äckligt,"

"Hey, åtminstone får jag ett kvalitetsskratt,"

"Du kallar det kvalitet?" hånade Caspian. "Plus, jag är mer av en kvantitet över kvalitet typ av kille,"

Audrey tog notis om denna konversation. Hon lärde sig mycket om bröderna från detta utbyte. Hittills hade hon lärt sig att Killian dejtar en Victoria's Secret-modell vid namn Cara och att Caspian är en absolut player.

"Hur är det med dig? Är du mer kvalitet eller kvantitet?" Caspian vände sig till Audrey och bröt hennes tankegång.

"En vad?" gapade hon.

Men innan bröderna kunde svara henne, närmade sig en smal kille med kolsvart hår och glasögon de tre. Han var ett nervvrak. Han hade velat prata med Audrey hela kvällen, men han fick aldrig en chans. Audrey var alltid omgiven av andra friare, så han trodde att detta var hans chans, nu eller aldrig. Killen var ung och förmodligen ny i denna scen eftersom han inte märkte att han avbröt Vanderbilt-bröderna. Hade han vetat, skulle han inte ha gjort det.

"Hej, Audrey? Jag heter Carter Rhodes," hans röst var skakig när han sträckte ut sin hand, "Jag hoppades att vi kunde få en chans att prata..."

"Hon pratar med oss, din idiot, är du blind?" morrade Caspian och steg rakt mellan Audrey och stackars Carter.

Caspian och Killian stod långa och täckte strategiskt Audrey från oönskad uppmärksamhet utanför deras lilla cirkel. Caspian stirrade hotfullt på Carter och Killian lutade huvudet åt sidan och väntade på att Carter skulle göra ett drag.

"Nåväl... Jag bara... Jag är ledsen," stammade Carter.

"Gå och var ledsen någon annanstans," Killians röst sjönk en oktav lägre än vanligt. Även Audrey var rädd för honom.

"...F, förlåt," Carter backade snabbt undan. Inom några sekunder var han redan utom synhåll.

Nåväl, det var praktiskt, tänkte Audrey för sig själv. Bröderna vände sig sedan tillbaka mot Audrey. Caspian kastade en ny blick mot havet av killar som om det var en varning att hålla sig borta.

"Kan jag ställa er två en fråga?" sa Audrey plötsligt.

"Självklart," svarade Killian.

"Du har redan en flickvän," hon pekade på Killian, "Och du är inte intresserad av att gifta dig med mig," hon pekade på Caspian. "Så varför är ni två här?"

Bröderna utbytte en blick. Killian vände sig sedan mot Audrey och sa, "Jag hoppas att detta inte förolämpar dig, men vi är bara här på våra föräldrars order,"

"Och vad får dig att tro att jag inte är intresserad av att gifta mig med dig?" avbröt Caspian.

"Åh, jag vet inte, allt det där pratet om kvantitet?" Audrey gav honom en uttråkad blick. "Och det första du sa när du kom hit var, 'var är alla tjejerna'," hon härmade honom hånfullt.

"Nåväl, fan," Caspian kvävde ett skratt. "Du är ett jävla geni,"

"Ärligt talat, du är bara otroligt lätt att läsa," svarade Audrey.

"Wow, snyggt," Killian log och höjde händerna för att ge Audrey en high five. Audrey klappade sin hand mot hans och log. Hon kände sig mycket mer avslappnad runt bröderna nu, som om de faktiskt kunde bli vänner.

"Okej, nu gillar jag dig verkligen," retade Caspian henne.

"Vad som helst," hon himlade med ögonen och skrattade. Det var i detta ögonblick som de inte längre var så skrämmande för henne.

Under de närmaste minuterna njöt Audrey av sällskapet av bröderna Vanderbilt. Caspian och Killian fortsatte att reta varandra medan Audrey skrattade. Men hur roligt det än var, avtog skrattet efter en tid. De stod fortfarande i ett rum fullt av tråkiga människor som ingen av dem brydde sig om.

"Hey, ingen förolämpning, prinsessa, du är jättekul, men din fest suger," suckade Caspian.

"Jag vet. Tro mig, jag vill inte vara här heller," svarade Audrey.

"Tja, finns det någon annan plats vi kan gå till?" frågade Killian.

"Som var då?" frågade Audrey tillbaka.

"Där uppe kanske?" Caspian nickade mot taket.

De tre tittade upp mot taket. Hennes familjs radhus var utrustat med en takterrass, men Audrey hade aldrig gått upp där förut. Det var en mestadels orörd del av huset.

"Pratar ni om taket?" frågade hon dem.

De två killarna svarade henne inte med ord, men deras vackra leenden avslöjade allt.

• • • • • Fortsättning följer - - - - -