Går

Nainas perspektiv

Jag stod mitt i mitt rum, med ett bitterljuvt leende på läpparna medan tårarna suddade min syn. Detta rum var inte bara fyra väggar – det var min barndom, mina skratt, mina sena nattdrömmar och den tryggaste plats jag någonsin känt.

Och idag lämnade jag allt bakom mig.

Inte bara detta rum. Inte bara detta hus. Inte ens bara denna stad. Jag lämnade mitt land.

Det är inte lätt att packa tjugoett år av liv i två väskor på två korta dagar. Hur viker man sina minnen, sina hemligheter och sin identitet i en resväska? Jag påminde mig själv gång på gång – detta är för mina drömmar. Detta är för löftet jag gav.

Ändå… en del av mig ville avbryta allt, krypa ihop i denna säng och aldrig släppa taget.

Men nej. Drömmar väntar inte. För att uppnå dem måste jag gå vidare.

De säger:

"För att vinna något måste man förlora något."

Och idag förlorade jag allt; allt var säkert.

Jag vet inte varför, men en märklig tyngd fyllde mig – som om idag verkligen var min sista dag i detta rum.

---

"Naina! Ska du komma eller inte? Vi blir sena till flygplatsen!" Mammas röst skar genom mina tankar.

"Ja mamma, bara 5 minuter."

"Okej, skynda dig. Somna inte medan du tittar på ditt rum."

Jag skrattade mjukt och rullade med ögonen. Typiskt mamma.

Min blick flyttade sig mot mitt lilla tempel i hörnet. Jag hade byggt det med mina egna händer – varje blomstersnideri, varje diya placerad med kärlek. Långsamt gick jag till det och stod med händerna ihop, blundande.

"Gode Gud," viskade jag, "jag ska börja en resa i ett nytt land… Allt kommer att vara främmande – nya människor, ny kultur, nya utmaningar. Ge mig styrka, inte bara för att möta problem, utan för att lösa dem.

Och snälla… skydda mamma och pappa. De döljer det väl, men jag kan se deras sorg. Jag vill inte att de ska lida när jag är borta. Men jag måste gå; annars kommer jag aldrig att uppfylla mitt löfte."

Min strupe snörde ihop sig. Just då—

"Naina!" Denna gång ropade både mamma och pappa tillsammans.

"Jag kommer!" ropade jag tillbaka, snabbt plockade upp den lilla idolen av Ganesh Ji och tryckte den mot mitt hjärta.

Med en sista blick på rummet som rymde hela min barndom, steg jag ut.

---

Hallen var full av folk. Mina vänner, kusiner, mostrar och farbröder stod alla och väntade på mig. Så fort jag dök upp, omringade de mig – kramade mig, välsignade mig, retades med mig.

"Glöm inte oss efter att du blivit en stor kvinna i New York!" skrattade en av mina kusiner och nöp mig i kinden.

"Arrey, för det borde hon ha köpt en returbiljett också," retades en annan.

Deras skratt gjorde bara mitt bröst tyngre. Jag tvingade fram ett leende och kramade dem alla.

"Vi måste gå. Vi blir sena." Pappas röst kom, fast men låg.

Jag nickade och följde honom ut efter en sista omgång av farväl.

När bilen körde iväg vinkade alla. "Hej då, Niu!" ropade de – med mitt barndoms smeknamn. Jag vinkade tillbaka, tittade tills deras figurer suddades och huset långsamt försvann.

Varför känns det som om jag aldrig kommer att se det här huset igen?

"Sluta, Naina," skällde jag på mig själv. "Njut av resan."

---

Flygplatsen var kall, steril och full av ljud, men jag kände mig märkligt avskärmad. Allt jag kunde se var Mamma och Pappa, stående framför mig, låtsandes vara starka.

Det gjorde mer ont än något annat—deras tystnad, deras masker.

"Jag åker nu," sa jag mjukt.

De svarade bara med ett hummande.

"Bara hmm?" snäste jag, med darrande röst. "När jag bara åker 15 minuter bort, säger ni tusen saker—ha telefonen med dig, prata inte med främlingar, ät i tid, gå och lägg dig tidigt. Och nu, när jag ska åka så långt bort, säger ni ingenting?"

Mamma bröt ihop direkt, kramade mig hårt och grät på min axel.

"Ta hand om dig... kom fram säkert, ring oss, hoppa inte över måltider, lita inte på främlingar..." Hon öste ur sig allt hon hade hållit inne.

Vanligtvis skulle Pappa ha skällt på henne och sagt, "Sluta oroa dig. Vår dotter är stark; hon kan ta hand om sig själv."

Men idag sa han ingenting.

Hans tystnad var högre än ord.

En fars tårar... de skär djupare än en mors. För fäder visar dem aldrig. Samhället har bundit dem med den där dumma regeln—"män gråter inte." Vilket nonsens! Jag ville slå den som gjorde den regeln. Män känner. Fäder såras. Varför skulle de inte gråta?

Jag svalde hårt och steg fram till Pappa. Sakta kramade jag honom. Först var hans armar stela, men sedan vilade två darrande händer på min rygg.

Efter vad som kändes som en evighet viskade han, "Ta hand om dig."

De fyra orden bröt mig. Jag visste hur mycket styrka det krävdes för honom att säga dem utan att bryta ihop.

---

Efter deras välsignelser tvingade jag mig själv att gå iväg, även om mina ben kändes tunga som sten.

Jag vände mig om en gång—Mamma höll Pappas arm hårt, hennes ögon svullna, hans ansikte blekt men fortfarande starkt. De vinkade inte; de stod bara där, rotade, som om de var rädda att en vinkning skulle få mig att försvinna.

Jag ville springa tillbaka, krama dem och aldrig släppa taget. Men jag gjorde det inte.

Istället spände jag greppet om mina väskor och gick framåt.

Incheckning. Säkerhetskontroll. Boardingkort. Varje steg kändes mekaniskt, som om jag rörde mig i en dröm.

Till slut satt jag på min plats på planet. Världen utanför det lilla ovala fönstret såg suddig ut när tårar samlades i mina ögon igen.

"Det här är det, Naina," viskade jag till mig själv. "Din nya början."

Tröttheten slog mig som en våg. När motorerna dånade, slöt jag ögonen—och sömnen tog mig i sina armar.

Men även i mina drömmar kunde jag fortfarande se Mammas tårar och känna Pappas darrande händer på min rygg.

---------------------------------------------------

Var inte tyst, kära läsare. Rösta och kommentera.

Snart kommer de att mötas, och berättelsen börjar, så glöm inte att lämna en kommentar också.

Följ mig också på Instagram.