Kapitel 217

Havet sträcker sig framför oss, oändligt och mörkt, med månljusets svaga skimmer som reflekteras på ytan i skiftande silverband. Vågorna rullar in i en långsam, rytmisk puls, stadig och oföränderlig, som om de var omedvetna om spänningen som byggs upp på däck av Nereid.

En salt bris skär genom den ...

Logga in och fortsätt läsa