Kapitel 224

Mörkret i min cell är totalt, förutom det sjuka skenet från Darklite-ådrorna som löper genom väggarna. Deras närvaro surrar lågt och konstant, en onaturlig vibration som håller min kraft nedtryckt, dämpad som en röst bakom tjockt glas.

Enigma har lärt sig. De har förberett sig för mig. Det är skräm...

Logga in och fortsätt läsa