61: Sanningen

Vi satt i mitt rum, tysta och väntade tålmodigt på att Sebastian, som plågades obekvämt, äntligen skulle tala. Det tog en stund innan jag höjde ett ögonbryn åt honom, och han suckade.

"Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att frukta den här dagen. Och ändå är vi här. Jag antar att histori...

Logga in och fortsätt läsa