Kapitel 3 Pengarna är fantastiska
Men det var inte Serena som kom ut från köket – det var Nancy, husföreståndarinnan.
Nancy såg upp på honom. ”Mr Whitmore, frukosten är klar om femton minuter. Varför går du inte och tvättar av dig och kommer ner och äter?”
Chase sa ingenting.
Femton minuter senare, i matsalen, satt Chase vid bordet med ett iskallt ansiktsuttryck. Han rörde inte frukosten, bara stirrade på den med armarna i kors.
Efter en stund sa han kyligt: ”Var är havregröten?”
”Havregröt?” Nancy såg frågande ut. ”Menar du den där långkokta, krämiga havregröten som Ms Rothwell brukade göra åt dig? Den tar en evighet – över fyra timmar. Hon brukade till och med gå och köpa färsk mjölk för att ha i. Ingen annan har tålamod med sånt, utom Ms Rothwell.”
Chase gav henne en blick som sa: Jaha, och vad betalar jag dig för då? Nancy verkade inte fatta vinken – eller så låtsades hon inte göra det – och log stort mot honom.
”Okej. Hämta den där starka räksåsen åt mig.”
”Den är slut också.”
”Kan du inte åka och köpa?”
Nancy småskrattade. ”Tyvärr, Mr Whitmore. Ms Rothwell gjorde den där såsen själv. Den finns inte att köpa någonstans, och jag kan inte göra den… Mr Whitmore? Äter du inte?”
Svaret hon fick var ljudet av en dörr som slog igen.
Chase gick raka vägen till kontoret. Hans assistent, Tom Parker, lade en tjock bunt med mappar på skrivbordet. ”Mr Whitmore, de här dokumenten behöver du gå igenom och skriva under. Och eftersom du var sen till morgonmötet har jag bokat om det till klockan elva.”
Han rabblade upp det oändliga schemat: ”Elva trettio har du möte med dotterbolaget, lunchen klockan tolv är den där affärslunchen, och klockan två har du videokonferens med utlandet…”
Chase blev mörk i blicken. ”Varför är det så mycket att göra?”
”Det är alltid så här mycket, men Ms Rothwell brukar ta en del av det. HR fick besked i morse om att Ms Rothwell har begärt ledigt.”
”Ledigt?” Chases rynka mellan ögonbrynen djupnade. ”Hur länge?”
”En månad.”
Chase skrattade hånfullt. Varför tog hon inte bara ledigt ända till nästa år? Och om en månad skulle de ju gifta sig. Hon hade med flit begärt exakt en månad – uppenbarligen för att vänta på att han skulle ge med sig, vänta på att han skulle komma krypande tillbaka till henne.
Det var hon som var orimlig, så varför skulle han be om ursäkt?
Han sa till Tom: ”Ring henne. Säg åt henne att komma hit och sköta sitt eget jobb i stället för att förvänta sig att jag ska täcka upp för henne.”
Tom hörde på tonen att de två hade bråkat igen. Stackars han – betald för ett jobb men gjorde två. Motvilligt tog Tom upp mobilen för att ringa Serena, men Chases röst stoppade honom.
”Gör det här. Sätt på högtalare.” Han ville höra vad den där kvinnan skulle säga.
Tom hade inget val utan ringde Serena framför sin chef.
Just då hade Serena precis vaknat i sitt hotellrum och satt och åt frukost. När hon såg att Tom ringde tvekade hon innan hon svarade. ”Tom, vad är det?” Hennes röst var avståndstagande.
Tom kastade en blick på sin chefs bistra min och frågade försiktigt: ”Ms Rothwell, kommer du inte in till kontoret i dag?”
”Varför skulle jag åka till kontoret?”
”Tja, herr Whitmore har fullt upp och säger att eftersom du också ingår i bolaget och är aktieägare så är det inte lämpligt att ta så lång ledighet.”
Att vara assistent var alldeles för svårt. Hans chef hade sagt betydligt värre saker, men Tom kunde inte återge dem ordagrant – han hade inte råd att förolämpa Serena heller.
Serena fattade snabbt att Chase förmodligen kände sig överväldigad. Han hade ingen aning om att den enda anledningen till att han ens hade haft tid att skaffa en älskarinna och festa med kompisar var att hon hade gjort det mesta av hans jobb.
Hon skrattade till, kort och lätt. ”Jag sökte ledigt via HR på rätt sätt. Hur är det olämpligt? Om vi nu ska prata om vad som är olämpligt: jag har slitit som ett djur för det här bolaget det senaste året, och herr Whitmore har inte betalat mig en enda krona i lön. Kanske ska han först göra rätt för sig och betala det han är skyldig, innan vi börjar diskutera vad som är lämpligt?”
Tom kände sig ännu mer obekväm. ’Ni två bråkar – dra inte in mig i det här!’ Han kastade en hjälplös blick mot Chase, vars ansikte blev ännu kallare. Chase slet åt sig Toms mobil och talade genom sammanbitna tänder.
”Serena, när blev du så materialistisk, att du alltid pratar om pengar?”
Serena brast ut i skratt. ”Ja, jag är rätt materialistisk. Pengar är toppen – man kan köpa bilar, hus, leva bekvämt, till och med hålla sig med älskarinnor. Utan pengar, vem skulle vilja vara med dig?”
Hon lade på innan Chase hann svara.
Att få ett sånt samtal till frukost tog kål på aptiten helt. Serena åt långsammare och bläddrade genom sina kontakter. Hennes syster hade gett henne en månad att reda ut allt med Chase. Det mesta annat skulle vara lätt att hantera, men det fanns två stora problem: hennes mammas situation och hennes aktier i Chasey Group.
Hon och Chase hade byggt upp Chasey Group tillsammans, och hon ägde 51 procent. Hon tänkte verkligen inte låta Chase få det gratis, men hon ville inte heller ha fler trassel med honom.
Den enda lösningen var att lösa ut sig. Men aktier värda miljarder var inget vem som helst kunde köpa. Hon scrollade igenom hela kontaktlistan utan att hitta någon lämplig köpare.
Efter att ha funderat en stund ringde hon till sist sin vän Jessica Rivers. Jessica svarade direkt. ”Hej gumman, vad händer?” Rösten var glad – hon verkade vara på gott humör.
Serena sa utan omsvep: ”Jag tänkte fråga dig om värdering av aktier i Chasey Group. Jag tänker sälja hela mitt innehav.”
Jessica råkade vara specialiserad på företagsfusioner och förvärv, men hon blev förbryllad. ”Varför sälja dina aktier? Går Chasey Group dåligt? Är ni på väg mot konkurs?”
”Håll inte på och jinxar.”
”Men varför sälja då?”
Efter en stunds betänketid berättade Serena om uppbrottet. Jessica blev tyst. Under de senaste åren hade hon sett Serena och Chase bråka och bli sams om vartannat. Men hur arg Serena än hade blivit hade hon aldrig tidigare pratat om att sälja sina aktier. Den här gången måste det vara på allvar.
Efter en paus frågade Jessica till sist: ”Men ni ska ju snart gifta er. Är du säker på att du vill göra slut och ställa in bröllopet?”
