Le Prince Vampire de la Luna

Le Prince Vampire de la Luna

Bella Moondragon · Avslutad · 259.2k Ord

705
Populär
86.4k
Visningar
5.3k
Tillagd
Lägg till i Hylla
Börja Läsa
Dela:facebooktwitterpinterestwhatsappreddit

Introduktion

Le prince Rafe se penche sur moi, se tenant sur un coude tout en fixant mon visage. Je sens ses yeux parcourir chaque surface, de mon front à mes yeux, descendant le long de mon nez, jusqu'à mes lèvres et mon menton, avant de revenir croiser mon regard un instant. Le petit sourire au coin de sa bouche me fait penser qu'il aime ce qu'il voit.
Sa main est fraîche lorsqu'il écarte une boucle de ma joue, mais je ne me recule pas. Je n'ai aucune idée de ce qui se passe. Je ne comprends pas pourquoi je suis ici. Je ne sais pas ce qui se passera demain. Il semble que beaucoup de personnes puissantes me veulent—morte ou vivante. Et pourtant, tout ce à quoi je peux penser en ce moment, c'est à quel point je veux que les mains de ce vampire soient sur mon corps.


Je vis dans un village désolé à la lisière des terres du Roi Vampire. C'était autrefois le territoire des loups-garous, mais maintenant, nous essayons juste de survivre.
Quand je fais une erreur et me retrouve dans une sélection, je sais que je suis morte. Aucun loup-garou ne survit jamais à ces événements.
Et après le coup que j'ai fait au milieu du village, le prince Rafe veut probablement ma mort.
Est-ce une bonne ou une mauvaise chose quand un vampire vous regarde comme si vous étiez un en-cas ?
Quelque chose me dit qu'une fois arrivée au château, ma misérable existence au village me manquera.
Mais ensuite—il s'avère que je n'ai aucune idée de qui je suis vraiment, et quand les membres de la royauté commencent à m'appeler Princesse Ainslee, je réalise que ma vie est sur le point de prendre un tournant—pour le meilleur ou pour le pire.

Kapitel 1

Ainslee

Ma chaussette est mouillée.

Cela ne me surprend pas vraiment. J'ai un trou dans ma botte, et il pleut par intermittence depuis presque trois semaines maintenant. Tout est gris. Le ciel. La terre boueuse. Même les bâtiments. Personne dans mon village n'a d'argent pour peindre quoi que ce soit. Partout où je regarde, je ne vois que du gris. Un gris misérable, morne, maladif.

« Ainslee ? »

La voix de Lenny me ramène à la réalité. Je me retourne et le vois dans la file d'attente devant la boulangerie. La plupart du temps, nous finissons par donner notre sang en même temps, alors nous nous retrouvons souvent ici ensemble. Ça ne me dérange pas. Il est l'une des rares personnes dans cette ville dont j'apprécie un peu la compagnie.

« As-tu entendu ce que je t'ai demandé ? » Il a ce sourire niais sur le visage, comme s'il connaissait déjà la réponse. Non, bien sûr que je n'ai pas entendu ce qu'il m'a demandé. J'étais dans mon petit monde comme d'habitude.

« Désolée. » Je hausse les épaules, l'épuisement que je traîne dans mes os commençant à monter jusqu'à mon cerveau. J'ai donné tellement de sang cette semaine que je suis probablement à sec moi-même.

« Je te demandais comment allait ta mère ce matin, » répète Lenny, passant une main dans ses cheveux sombres. Il est beaucoup plus grand que moi, alors je dois lever la tête pour voir ses yeux marron. « Elle va mieux ? »

Chaque jour, Lenny me demande comment va ma mère, et chaque jour je lui dis qu'elle va à peu près pareil, peut-être un peu pire. Aujourd'hui ne fait pas exception. Je hausse les épaules. « Beaucoup de toux ce matin, mais pas de vomissements, donc c'est déjà ça. »

« Bien. Peut-être qu'elle pourra garder le pain alors. » Il est optimiste, c'est quelque chose que j'aime chez lui. Nous nous connaissons depuis toujours. Nous sommes allés à l'école ensemble. Maintenant que nous avons dix-neuf ans, nous devons tous les deux faire du travail communautaire pour aider nos concitoyens de Beotown ou trouver un emploi. Il est difficile de trouver un travail stable de nos jours, et j'ai deux jeunes frères et sœurs et une mère malade à m'occuper, alors j'aide à la collecte des ordures chaque matin avant d'aller donner mon sang. Les loups-garous peuvent donner leur sang beaucoup plus fréquemment que la plupart des autres espèces, mais c'est quand même épuisant—littéralement.

« Peut-être que Maman gardera le pain, » dis-je finalement, mais je suis maintenant distraite par plus que la perte de fluides vitaux. Je prends une profonde inspiration, essayant de me calmer et de ne pas me sentir nauséeuse, et je le sens à nouveau, encore plus intensément maintenant. Me tournant vers Lenny, je demande, « Tu sens ça ? »

Il arque un sourcil. « Sentir quoi ? Tout ce que je sens, c'est toi, Ainslee. »

Je roule des yeux. « Alors tu sens la sueur et les vêtements qui n'ont pas été correctement lavés depuis des mois parce qu'on ne peut pas se permettre d'acheter du savon ? » Je secoue la tête en le regardant, tirant mon manteau bleu foncé plus près de moi. C'était celui de ma mère à une époque. Le fil est si usé que certaines parties sont pratiquement translucides, donc il ne fait pas grand-chose pour me protéger du froid automnal. Les loups-garous bien nourris ont rarement froid. Ceux au bord de la famine, comme la plupart de ma meute, ont souvent des frissons. De plus, peu d'entre nous peuvent encore se transformer pour la même raison.

Pas que je sois assez âgée. Quand j'aurai vingt ans dans quelques mois, alors je devrais pouvoir le faire. De même, je pourrai détecter l'odeur de mon âme sœur. Je ne suis pas sûre que ce soit une bonne chose ou une mauvaise. Est-ce que je veux vraiment trouver le véritable amour dans ce monde misérable ?

« Qu'est-ce que tu sens ? »

Mon esprit vagabonde quand j'ai faim, et en ce moment, je suis affamée. Je n'ai pas mangé depuis deux jours. Aussi, ai-je mentionné la perte de sang ?

Je me tourne vers Lenny, me demandant comment il n'a pas remarqué cette odeur métallique, semblable à celle de l'aluminium, qui teinte chaque respiration que je prends. « Ils doivent être tout près. »

La file avance, alors Lenny me fait signe de faire un pas en avant, ce que je fais, puis j'attends sa réponse. Il secoue la tête. « Je ne pense pas. »

« Pourquoi pas ? Ils sont toujours en train de fouiner, essayant de voir ce qu'ils peuvent encore nous prendre. » Je me retourne pour faire face à l'avant de la file un peu trop vite et je me sens étourdie. Lenny met une main sur mon bras pour me stabiliser. Je ne ressens rien, seulement de l'indifférence. C'est dommage parce que c'est un bon gars. J'ai entendu certaines filles à l'école parler de picotements électriques quand certains garçons les touchent, mais je n'ai jamais ressenti quelque chose comme ça.

« S'ils étaient ici, le maire nous aurait envoyé un message pour que nous soyons sur notre meilleur comportement, » remarque Lenny. Il n'a probablement pas tort. Mais il y a eu des moments dans le passé où le maire Black n'a pas eu assez de temps pour nous prévenir que nous aurions des visiteurs.

Je prends une autre grande inspiration et je sais avec certitude que leur espèce est parmi nous. Ils semblent se rapprocher. Secouant la tête, je décide de laisser tomber. Si j'ai de la chance, je n'en verrai aucun. Je déteste la plupart des gens ces jours-ci, mais plus que tout, je les déteste eux, les gens qui ont tout gâché pour nous.

Les vampires.

Nous avançons encore. Maintenant, je suis presque à la porte. Lenny et moi faisons la queue pour obtenir du pain depuis près de deux heures. Mes pieds sont trempés. Je suis fatiguée et je veux rentrer chez moi pour retrouver ma famille. Maman ne peut vraiment plus gérer mon petit frère et ma petite sœur toute seule ces jours-ci, et mon beau-père travaille dans les mines.

« Désolé, Mildred, mais ça fait seulement quarante-quatre vlads. » Le boulanger, M. Laslo Black, frère du maire Angus Black, réprimande la vieille femme qui vit à côté de chez moi. « J'ai besoin d'un autre vlad. »

"Mais... j'ai compté ce matin avant de quitter la maison." Je jette un coup d'œil à l'intérieur de la porte et vois Mme Mildred au bord des larmes. Elle doit bien avoir quatre-vingts ans maintenant et elle ne peut donner son sang qu'une fois par semaine. Qui sait depuis combien de temps elle n'a rien mangé? Pas de jardins. Pas de chasse. Tout cela est illégal ici, grâce à eux. Nous donnons notre sang pour acheter du pain, parfois de la viande ou des légumes, mais rarement. Les agriculteurs et les éleveurs sont soigneusement réglementés par les gouverneurs, les hommes du roi.

Les vampires.

"Je ne sais pas combien de vlads tu avais en quittant la maison, Mildred, mais maintenant tu n'en as plus que quarante-quatre. Alors donne-moi une autre pièce, ou dégage d'ici. J'ai d'autres clients." Laslo pointe un doigt charnu vers la porte, et tout le monde dans la file entre Mildred et moi devient silencieux comme une pierre. Ils sont quatre, trois hommes et une femme, tous des gens que je connais.

"Quelqu'un doit bien avoir un vlad à lui donner," je murmure en me tournant vers Lenny. Moi, je n'en ai pas. J'en ai exactement quarante-cinq, juste assez pour acheter une miche de pain pour ma mère et mes frères et sœurs. Je mangerai... autre chose. Il n'y a rien d'autre, mais je me débrouillerai.

Lenny secoue la tête. Personne d'autre ne se manifeste pour aider non plus.

"Lenny, tu l'as," je chuchote. Ils sont quatre dans sa famille à donner du sang. Ses parents, lui-même, et sa sœur aînée. Pas de petits enfants. Pas de malades. Pas de personnes âgées. Il doit en avoir assez.

Il hausse les épaules. "Je dois acheter quatre miches."

"Tu l'as." Je le fixe du regard, chuchotant plus fort que je ne le devrais si je ne veux pas être entendu par le reste de la file.

"Je ne peux pas en être sûr."

Secouant la tête, je me retourne pour voir Mme Mildred ramasser ses pièces, les larmes aux yeux, alors qu'elle quitte la boulangerie.

La fureur brûle dans mon âme. J'ai envie de crier à Laslo Black et à sa femme potelée, Maude, qui se tient derrière lui avec un air suffisant sur son visage joufflu, qu'ils sont tous les deux des connards. Mes mains se serrent à mes côtés, et je me glisse d'une place dans la file.

Je ne peux rien dire. Laslo a le contrôle sur qui obtient du pain et qui n'en obtient pas. Il ne m'aime déjà pas parce que sa fille, Olga, et moi ne nous sommes jamais entendues. Je ne peux pas m'empêcher de penser qu'elle a toujours été une garce prétentieuse. Elle a dit à son père que je l'avais traitée de vache, ce que j'ai fait, mais seulement parce qu'elle m'avait marché sur le pied et que ça faisait mal.

M. Carter sort de la boulangerie avec quatre miches de pain, deux pour lui, deux pour sa femme, et je pense qu'il est le plus chanceux des enfoirés de tout Beotown.

C'est presque mon tour.

À l'intérieur de la boulangerie, je sens le pain chaud et fraîchement cuit. D'autres pâtisseries me font de l'œil depuis le comptoir, mais seuls les riches peuvent se les offrir. Les gens qui dirigent cet endroit, comme le maire, et certains agriculteurs. Peut-être le shérif. Le reste d'entre nous ne fait que rêver de muffins et de viennoiseries.

À travers le parfum du pain frais, je sens une légère odeur de métal et je l'ignore. J'espère que Lenny a raison. Ils ne sont pas là—n'est-ce pas ? Tous des enfoirés, sans exception.

C'est mon tour. Laslo Noir plisse ses petits yeux perçants vers moi. « Que désirez-vous, Aslène ? »

Il me provoque. Je dois l'ignorer. « Une miche de pain, s'il vous plaît, monsieur. » Je pose mes pièces sur le comptoir.

Avec minutie, il les compte. C'est la raison pour laquelle il faut une éternité pour obtenir une miche de pain. Parfois, il inspecte même les pièces pour s'assurer qu'elles ne sont pas contrefaites.

Lorsqu'il est satisfait que je ne l'ai pas volé avec mes « faux » sous, il fait signe à sa femme corpulente de me remettre ma miche de pain. Je la prends et force un sourire sur mon visage. « Merci. »

« Faites attention, Mademoiselle Grise. » Laslo me lance un regard noir, sa tête chauve brillant dans la lumière tamisée de sa boutique. « Je n'aime pas les gens qui ont des mauvaises attitudes dans ma boutique. Vous feriez bien de vous en souvenir. »

Je me racle la gorge, me suppliant intérieurement de ne pas répondre verbalement. Mais je ne peux pas m'en empêcher. Les mots glissent de mes lèvres. « C'est Mademoiselle Bleiz, merci beaucoup. Passez une bonne journée, connard. »

Ses yeux s'écarquillent, et ses bajoues tombent. Sa bouche reste grande ouverte alors qu'il lutte pour trouver une réplique. Je me dépêche de sortir de la boulangerie, Lenny gémissant derrière moi.

Il sait. Il sait que j'ai complètement merdé, et une fois de plus ma bouche m'a attiré des ennuis. Demain, je devrai supplier Monsieur Noir de bien vouloir me donner du pain. Je devrai prétendre que je souffre d'une horrible maladie qui me fait dire des choses insensées.

Mais pour l'instant, j'ai du pain. Magnifique, glorieux, fraîchement cuit. Certes, la miche est probablement la plus petite qu'il avait dans sa boutique, mais c'est du pain. C'est de la nourriture. Et c'est à moi. J'imagine le visage de maman quand elle le verra, j'entends les acclamations de Brock et Sinead qui applaudissent de leurs petites mains et tendent les bras pour en avoir un morceau.

Je sors sous la bruine et m'approche des marches menant du trottoir près de la boulangerie à la rue. J'approche du coin, un sourire sur le visage, le pain tenu haut dans ma main. Je vois quelques chiens errants se lécher les babines. « Non, c'est à moi, » leur dis-je en sautant par-dessus une flaque.

Avant que mon pied ne touche le sol, je sens un choc à mon épaule. Quelque chose, ou quelqu'un, m'a frappé le bras. Mon bras tendu. Celui qui porte le pain.

Tout se passe au ralenti. Le pain quitte la pochette en papier dans laquelle il était enveloppé. Je le vois se découper en silhouette contre le ciel gris, le regarde filer vers le sol, un cri de désespoir coincé dans ma gorge.

Le pain, la miche pour laquelle j'ai travaillé si dur pour pouvoir l'acheter, tombe dans la flaque, éclaboussant un peu l'eau boueuse en atterrissant. Je plonge pour l'attraper, pensant peut-être qu'il est encore récupérable.

Mais dans ce cas, les chiens sont plus rapides que le loup, et en quelques secondes, mon pain n'est plus.

Horrifiée, je cherche le salaud qui a volé la nourriture de ma famille.

Senaste Kapitel

Du Kan Tycka Om Detta 😍

Söt Kärlek med Min Miljardärmake

Söt Kärlek med Min Miljardärmake

4.6k Visningar · Uppdateras · Sophia
Varning ###Denna berättelse innehåller explicit sexuellt innehåll, grovt språk och potentiellt provocerande scener. Diskretion rekommenderas.###
Efter år av tystnad tillkännagav Elisa plötsligt sin comeback, vilket fick hennes fans att gråta av glädje.
Under en intervju påstod Elisa att hon var singel, vilket skapade en enorm sensation.
Fru Brown skilde sig, och nyheten sköt i höjden på trendlistorna.
Alla vet att Howard Brown är en hänsynslös strateg.
Precis när alla trodde att han skulle slita Elisa i stycken, lämnade ett nyregistrerat konto en kommentar på Elisas personliga konto: "Tangentbord eller durian, vilken vill du se ikväll?"
Lycankungens Valp

Lycankungens Valp

5.6k Visningar · Uppdateras · chavontheauthor
"Du är min, lilla valp," morrade Kylan mot min hals.
"Snart nog kommer du att be om mig. Och när du gör det—kommer jag att använda dig som jag vill, och sedan kommer jag att avvisa dig."


När Violet Hastings börjar sitt första år på Stjärnljus Skiftarakademin, vill hon bara två saker—hedra sin mors arv genom att bli en skicklig helare för sin flock och klara sig igenom akademin utan att någon kallar henne en freak för hennes märkliga ögontillstånd.

Saker och ting tar en dramatisk vändning när hon upptäcker att Kylan, den arroganta arvingen till Lycan-tronen som har gjort hennes liv miserabelt från första stund de möttes, är hennes partner.

Kylan, känd för sin kalla personlighet och grymma sätt, är långt ifrån glad. Han vägrar att acceptera Violet som sin partner, men han vill inte heller avvisa henne. Istället ser han henne som sin valp och är fast besluten att göra hennes liv ännu mer till ett levande helvete.

Som om det inte vore nog att hantera Kylans plågor, börjar Violet avslöja hemligheter om sitt förflutna som förändrar allt hon trodde att hon visste. Var kommer hon egentligen ifrån? Vad är hemligheten bakom hennes ögon? Och har hela hennes liv varit en lögn?
Efter bilsex med VD:n

Efter bilsex med VD:n

1.3k Visningar · Uppdateras · Robert
Efter att ha blivit förrådd av min pojkvän vände jag mig genast till hans vän, en stilig och rik VD, och låg med honom.
Jag trodde först att det bara var en impulsiv engångsgrej, men jag hade aldrig förväntat mig att denna VD hade varit förälskad i mig under en lång tid.
Han hade närmat sig min pojkvän enbart på grund av mig...
Vår förbjudna kärlek

Vår förbjudna kärlek

2.2k Visningar · Uppdateras · Linda Middleman
"Var så god, den här vägen min dam," säger en tjänsteflickas röst medan jag försiktigt leds uppför en trappa som leder in i en herrgård.

Förbluffad följer jag efter henne, plötsligt nervös.

"Ingen anledning att oroa sig, herrarna har väntat på din ankomst sedan samtalet," är allt jag hör när jag går in i herrgården, bara för att mötas av tre stiliga män, min hals nu torr.

"Välkommen hem, prinsessa," säger en av rösterna.

"Det var ett tag sedan, il mio tesoro (Min skatt)," säger en annan.

"Kom, låt oss välkomna dig hem, Agapi (Kärlek)," säger den sista rösten, alla tre av mina styvbröder står nu framför mig. Fan, blev det just hetare eller är det bara jag?

======================================
Ella, yngsta dottern i familjen Knight, integreras långsamt tillbaka när hennes föräldrar dör. Inte riktigt 18 år, skickas Ella för att bo med sina styvbröder, några hon inte har sett sedan hon var 8 år gammal.

Reece, Dylan och Caleb är Ellas äldre styvbröder. Nu 28 år, finner Reece och hans bröder sig snart ta hand om sin nästan vuxna syster. Men när hon anländer dras de omedelbart till henne, redo att göra vad som helst för att hålla henne hos sig för alltid.
Begär att Kontrollera Henne

Begär att Kontrollera Henne

2.2k Visningar · Avslutad · Mehak Dhamija
Han var den strängaste Dominanten, han älskade att kontrollera kvinnor.
Hon var en fri själ och ville inte att någon skulle kontrollera henne.

Han var inne på BDSM och hon avskydde det med hela sitt hjärta.

Han letade efter en utmanande undergiven och hon var en perfekt match, men den här tjejen var inte redo att acceptera hans erbjudande eftersom hon levde sitt liv utan några regler och förordningar. Hon ville flyga högt som en fri fågel utan några begränsningar. Han hade en brinnande önskan att kontrollera henne eftersom hon kunde vara ett perfekt val, men hon var en hård nöt att knäcka. Han blev galen av att göra henne till sin undergivna, att kontrollera hennes sinne, själ och kropp.

Kommer deras öde att uppfylla hans önskan att kontrollera henne?

Eller kommer denna önskan att förvandlas till en önskan att göra henne till hans?

För att få dina svar, dyk in i den hjärtevärmande och intensiva resan med den hetaste och strängaste Mästaren du någonsin kommer att hitta och hans oskyldiga lilla fjäril.


"Fan ta dig och försvinn från mitt café om du inte vill att jag ska sparka dig i röven."

Han rynkade pannan och drog mig till baksidan av caféet genom att gripa tag i min handled.

Sedan knuffade han in mig i festlokalen och låste dörren hastigt.

"Vad fan tror du om dig själv? Du,"

"Tyst." Han röt och avbröt mina ord.

Han grep min handled igen och drog mig till soffan. Han satte sig ner och med en snabb rörelse drog han ner mig och böjde mig över sitt knä. Han pressade mig mot soffan genom att trycka sin hand på min rygg och låste mina ben mellan sina.

Vad gör han? Kalla kårar rusade nerför min ryggrad.
Smaragdögd Luna

Smaragdögd Luna

6.8k Visningar · Uppdateras · morgan_jo30
Nina hade det perfekta livet. Hon hade en omtänksam pojkvän och vänner som alltid fanns vid hennes sida. Tills en natt när hennes värld rasade samman. Besluten att påbörja en ny resa möts hon av fler frågor än svar. Efter otaliga attacker från främlingar hamnar Nina i en knepig situation. Hennes räddare är någon hon minst anade. Nu måste Nina ta reda på om hon kan uppfylla sitt öde.
Hans lilla blomma

Hans lilla blomma

7.1k Visningar · Avslutad · December Secrets
Hans händer kryper uppför mina ben. Grova och hänsynslösa.
"Du kom undan en gång, Flora," säger han. "Aldrig igen. Du är min."
Han stramar åt sitt grepp om min hals. "Säg det."
"Jag är din," kvider jag fram. Jag har alltid varit det.

Flora och Felix, plötsligt separerade och återförenade under märkliga omständigheter. Han vet inte vad som egentligen hände. Hon har hemligheter att dölja och löften att hålla.
Men saker och ting förändras. Förräderi är på väg.
Han misslyckades med att skydda henne en gång tidigare. Han ska vara fördömd om det händer igen.

(Hans Lilla Blomma-serien består av två berättelser, jag hoppas du gillar dem.)
Den oönskade dotterns Alfa Kung

Den oönskade dotterns Alfa Kung

908 Visningar · Avslutad · Cass
Dörren bakom mig öppnades. Alpha Adrian log, tittade på mannen som nu stod framför oss båda, men hans ansikte föll i samma sekund som hans ögon landade på mig, chock och avsky fyllde hans blick.

"Alpha Kung Rhys." Adrian försökte dölja sin avsky. "Jag måste be om ursäkt. Denna dumma tjänare insåg inte att vi skulle mötas här."

Jag nickade försiktigt. Detta var Alpha Kungen. Inget gott kunde komma från att jag snubblade in här.

Adrian grep mig hårt om axlarna och började röra sig. "Hon ska gå nu."

"Hon kan tala för sig själv." Alpha Kungens aura fick oss båda att frysa. "Vad heter du, flicka?"


Grace hade tillbringat hela sitt liv i en flock som inte värderade henne och utnyttjade henne på alla tänkbara sätt. Hennes far, som var Alpha vid den tiden, tillät det att hända och fängslade henne till och med till slut.

När hennes far dog, blev saker och ting inte bättre, de blev bara värre. Hennes styvsyster och svåger gjorde hennes liv till ett helvete. Hon såg aldrig någon väg ut eftersom hon var varglös och stum, eftersom det var säkrare att inte tala än att tala. Men hon är inte så svag som hon tror att hon är.

När Alpha Kung Rhys kommer på besök i hopp om att hitta en brud, förändras hela hennes liv. Ingenting hon visste är som det verkade, och nu håller hon på att nysta upp röran hon lämnades med. Med hjälp av Alpha Kungen börjar hon hitta sig själv, bit för bit.

Men är hon bara en bricka i hans spel? Han har haft andra före henne. Är hon den han har väntat på? Kommer hon att överleva röran hon har lämnats i, eller kommer hon att falla samman innan hon någonsin hittar svaren som väntar på henne?

Hon är för djupt inne nu, och om hon faller, kan hon dra med sig Alpha Kungen...
Att leva med Alfor

Att leva med Alfor

1k Visningar · Avslutad · SAN_2045
"Alpha!" Hon nosade vid hans käklinje, mer än medveten om att hans hand smög sig upp längs hennes sida.
"Jag behöver att du knullar mig, behöver din knut..." Hans hand var så grov, så stor, och hur den rörde sig över hennes hud fick omegan att bulta överallt.
"Ingen har någonsin rört dig så här, omega? Du är så känslig."
"Nej, de försökte... men jag lät dem inte." Hon gnydde och lutade huvudet bakåt när hans fingrar mötte hennes bara hud.
"Varför inte, älskling? Varför får jag röra dig så här?"
"För att du är min Alpha."


Det finns två regler som folket i denna värld har känt till hela sitt liv; för det första, vem eller vad som än kommer in på ett annat packs territorium tillhör nu dem; permanent. Och för det andra, omaka-omegas ska aldrig ge sig ut i skogarna ensamma, oavsett hur desperat man är. Ava är en omega som lyckas bryta båda reglerna när hon finner sig själv på Bruno-brödernas territorium - det farligaste packet bland varulvarna.

Zach, Ares och Dante Bruno är renrasiga Alphas och ledare för ett mycket inflytelserikt pack, det största med rikedomar bortom all mått. Bruno-bröderna har allt de behöver förutom sin själsfrände, tills en dag när en okänd omega snubblar in på deras territorium, och därifrån går allt uppför. Frågan är, hur kommer bröderna att bete sig med den nya omegan på deras territorium? Kommer de att visa henne nåd? Eller har de något mycket mer planerat för omegan?

Observera: Berättelsen innehåller mörka och mogna teman som våld, trekant och sex.

Alla rättigheter förbehållna San 2045 2021.
En Mörk Ros

En Mörk Ros

1.1k Visningar · Avslutad · Bethany Donaghy
"Är du... verkligen kungen?" frågar jag nästa, med ögonen fortfarande stora.
"Det är jag... ser jag inte tillräckligt passande ut för att vara det?" Han ler snett, vilket får mig att rodna igen... han verkar ha den effekten på mig, jag vet inte varför.
"N-Nej, jag ville bara klargöra saker... förlåt." säger jag blygt, medan jag ser hur han håller ögonen på vägen.
"Nästa fråga älskling?" Han kastar en blick på mig och fångar mig stirrande, vilket får mig att genast titta bort.
Uhhh... vad menade du med att jag är din... uh vad var ordet du använde igen? Din..." Jag tystnar, försöker minnas vad han kallade mig i byn.
"Partner?" avslutar han, och jag nickar kort när jag minns ordet.


Dani hade förts till en främmande värld av en demon. Hon stod på auktionsscenen och hade inget hopp för sitt framtida liv. Men Lycan-kungen köpte henne och gav henne ett drömliv.

Axel var Lycan-kungen över hela Revnok-landet. Han var stark och mäktig men var känd för att vara förbannad utan partner. Tills en natt, då han köpte en... mänsklig partner, en flicka han hade letat efter i ett sekel. Han svor att skydda henne i den farliga världen.

Hur kommer saker och ting att utvecklas när fiender dolda i skuggorna börjar röra på sig?
Vad kommer Lycan-kungen att göra för att skydda sin partner från fara?

Läs den underbara berättelsen för att ta reda på det!
Oåtkomlig (Månavatarsamlingen)

Oåtkomlig (Månavatarsamlingen)

1.6k Visningar · Avslutad · Marii Solaria
"Nej, nej! Det är inte så!" Jag bönföll, tårarna strömmade nerför mitt ansikte. "Jag vill inte detta! Du måste tro mig, snälla!"

Hans stora hand grep våldsamt om min hals och lyfte mig från marken utan ansträngning. Hans fingrar darrade med varje tryck, stramade åt luftvägarna som var livsviktiga för mig.

Jag hostade; kvävdes medan hans ilska brände genom mina porer och förtärde mig inifrån. Hatet som Neron hyser för mig är starkt, och jag visste att det inte fanns någon väg ut ur detta levande.

"Som om jag skulle tro på en mördare!" Neron's röst skar genom mina öron.

"Jag, Neron Malachi Prince, Alfa för Zircon Moon Pack, avvisar dig, Halima Zira Lane, som min partner och Luna." Han kastade mig på marken som en bit skräp, lämnade mig flämtande efter luft. Han tog sedan upp något från marken, vände mig över och skar mig.

Skar över mitt Pack-märke. Med en kniv.

"Och jag dömer dig härmed till döden."


Utkastad inom sin egen flock, tystas en ung varulvs tjut av den krossande tyngden och viljan hos de vargar som vill se henne lida. Efter att Halima falskt anklagas för mord inom Zircon Moon-flocken, rasar hennes liv samman i slaveri, grymhet och misshandel. Det är först när den sanna styrkan hos en varg hittas inom henne som hon någonsin kan hoppas på att fly från sitt förflutnas fasor och gå vidare...

Efter år av kamp och läkning finner sig Halima, överlevaren, återigen i konflikt med den tidigare flocken som en gång dömde henne till döden. En allians söks mellan hennes tidigare fångvaktare och den familj hon funnit i Garnet Moon-flocken. Idén om att odla fred där giftet ligger är av liten tröst för kvinnan som nu är känd som Kiya. När det stigande bruset av förbittring börjar överväldiga henne, står Kiya inför ett enda val. För att hennes sår verkligen ska läka, måste hon faktiskt möta sitt förflutna innan det förtär Kiya som det gjorde med Halima. I de växande skuggorna verkar en väg till förlåtelse skölja in och ut. För trots allt finns det ingen som kan förneka fullmånens kraft--och för Kiya kanske mörkrets kall visar sig vara lika obevekligt...

Denna bok är avsedd för vuxna läsare, eftersom ämnet behandlar känsliga ämnen inklusive: självmordstankar eller handlingar, misshandel och trauma som kan utlösa starka reaktioner. Vänligen observera.
————Oåtkomlig Bok 1 i Moonlight Avatar-serien

VÄNLIGEN NOTERA: Detta är en samlingsserie för Moonlight Avatar-serien av Marii Solaria. Detta inkluderar Oåtkomlig och Obehärskad, och kommer att inkludera resten av serien i framtiden. Separata böcker från serien finns tillgängliga på författarens sida. :)
Maffiakungens oskyldiga brud

Maffiakungens oskyldiga brud

3.3k Visningar · Avslutad · Snowmoon
Vincent Hastings, den hänsynslöse miljardären och den mest fruktade maffiakungen i New York. Han är chefen, han kan få allt han vill ha, vare sig han gör det med bara händer eller med våld. Precis som när han tvingade Sophie Laurens, yngsta dottern till Albert Laurens, en av de rikaste männen i New York som hade ett avtal med Vincent om att en av hans döttrar skulle gifta sig med honom. Han erbjöd villigt sin yngsta dotter, utan att bry sig om konsekvenserna, utan att bry sig om hur Sophies framtid skulle kunna se ut.