Kapitel 4

Plötsligt kände jag hur min kropp började sakta ner och min förväntan växte. Min kropp bröt igenom några träd och kom ut på ett fält med vackra röda och gula tulpaner. Jag visste inte att det fanns tulpaner här. Sedan kände jag doften av vatten och gick tills doften blev starkare och där fanns ett vackert vattenfall. Vattnet flödade ner i en liten sjö med kristallklart vatten. Det fanns fiskar som jag inte kunde identifiera, simmandes runt omedvetna om min närvaro. Jag böjde mig ner och lät mina fingrar glida genom vattnet och en annan doft nådde min näsa, men den här var annorlunda. Doften av sandelträ och lavendel invaderade mina sinnen, och doften blev starkare. Jag ställde mig upp och blundade, sedan kände jag hur min kropp långsamt började följa doften. Jag gick bara några steg innan jag stötte in i en hård vägg. Mina händer sträckte sig ut och rörde vid väggen, men den var varm och rörde sig så jag öppnade ögonen för att se att det inte var en vägg utan någons bröstkorg. När jag långsamt lyfte blicken från hans bröstkorg, mötte jag ett par vackra gråa ögon som stirrade tillbaka in i mina grönbruna. Samtidigt kom ordet "Följeslagare" ut ur våra munnar, och han grep tag i mig och kysste mig tills vi måste stanna för att få luft. Jag har redan funnit min följeslagare. Jag kan inte tro det. Vänta. Hur är detta möjligt när jag inte har min varg än? Man kan inte hitta sin följeslagare förrän man har sin varg. Detta är helt ofattbart.

Han tar min hand och leder oss över till sjön och vi sätter oss i gräset. Jag sitter väldigt nära honom, så jag flyttar mig lite bakåt för att kunna ta in hela hans utseende. Mannen skulle få gudarna att skämmas, och jag överdriver inte. Han måste vara omkring 195 cm lång med lockigt svart hår som når hans axlar, karamellfärgad hud, muskulösa och tonade ben och lår, armar som ser ut som de skulle kunna fälla en björn, åtta-pack magmuskler, och en bröstkorg som är hård som sten men mjuk vid min beröring. De där fascinerande gråa ögonen stirrar på mig med kärlek och allt jag kan göra är att le. Han sträcker upp och kupade min kind i sin hand och jag lutar mig in i hans hand, hans doft fyller mina näsborrar. Åh, jag kan inte få nog av hans doft. Om jag dog just nu, skulle jag dö med den mest utsökta doften i mina näsborrar och den sexigaste mannen i min syn.

Han drar mig närmare sig när vinden börjar blåsa och jag har aldrig känt mig så varm och trygg i hela mitt liv. Jag skulle kunna somna fridfullt i hans armar. Vi börjar ställa frågor till varandra och lära känna varandra bättre. Vi kysser varandra och det övergår till en fullständig hångelsession med händer som rör och tungor som smakar varandra.

På något sätt hamnar jag på rygg och han är över mig med sina knän mellan mina ben och sina armar på varsin sida om mitt huvud. Men han håller sin vikt borta från mig när han lutar sig in och kysser mig mjukt på läpparna, sedan på käklinjen och arbetar sig ner mot min hals. Lätta stön kommer från mig, och jag omedvetet slingrar mina armar och ben runt honom och drar honom närmare mig. Han fortsätter att kyssa och suga på min hals och jag vet bara att det kommer att bli ett sugmärke, men jag bryr mig inte. Hans tänder stryker försiktigt över platsen där hans märke kommer att vara och det skickar en rysning längs min ryggrad. Det är inte en dålig rysning utan en som får mig att stöna lite högre och mina tår att krulla sig. Jag hör honom småskratta innan han fortsätter sitt angrepp på min hals. Den här gången stryker inte hans tänder över min hals utan jag känner dem sjunka in i min hals. Det gör lite ont men när han drar ut och slickar min hals för att försegla såret återvänder njutningen.

Min hjärna hinner äntligen ifatt vad som hände, och mina ögon spärras upp för att titta på honom. "Märkte du mig precis? Jag kan inte tro att jag lät dig göra det. Jag menar, vi känner knappt varandra. Åh herregud! Vad har jag gjort? Mina föräldrar kommer att döda mig och förmodligen dig också." Han bara tittar på mig med ett roat uttryck innan han brister ut i skratt. Ljudet är så vackert att jag för en sekund glömmer varför jag panikade. "Åh, min kära Freya, jag märkte dig inte helt. Typen av märke jag lämnade på dig är så att jag kan hitta dig ifall något skulle hända innan din artonde födelsedag. Tänk på det som en nödsändare. Ingen kommer att kunna se det, inte ens du, men om du någonsin är i fara kommer en sorts signal att skickas till mig som din partner och det kommer också att låta mig lokalisera dig om det inte finns någon doft att följa. Det kommer att försvinna när vi har markerat och parat oss och ersättas av en starkare lokaliserare som kommer att fungera åt båda hållen och självklart vår egen tankelänk. Min älskling, jag har väntat länge på att vara med dig och nu när jag har hittat dig kommer jag inte att förlora dig. Vi har varit ute längre än jag planerat så det är dags för dig att gå hem nu, min älskling."

"Du har aldrig berättat ditt namn, men du vet mitt."

"Du frågade inte men mitt namn är Alexander Trudeaux. Du kan kalla mig Alex." Han blinkar åt mig och ler. Jag säger hans namn mjukt, testar det på min tunga. Hur kan någon älska ett namn? Det låter nästan lika bra som mitt namn låter när han säger det.

"Varför kan du inte följa med mig tillbaka till min flock? Jag vill inte vara ifrån dig när jag precis har hittat dig."

"Tyvärr är det inte dags för oss att vara tillsammans ännu, men tiden kommer snabbare än du tror. När du får din varg, kommer jag för dig." Han drar mig in mot sitt bröst och kramar mig hårt som om han är rädd att släppa mig innan han tar tag i min haka och lutar mitt huvud uppåt och stirrar in i mina ögon. Jag kan känna tårarna komma till mina egna ögon vid tanken på att behöva lämna honom, men jag lyckas låta bli att låta någon falla när han lutar sig in och kysser mig mjukt på läpparna. Den här kyssen varade inte länge men var fortfarande lika underbar som de andra.