Kapitel 3

[OWEN'S PERSPEKTIV]

Jag ville inte lämna kaféet nu när jag hade fått en glimt av min vackra partner, jag vill aldrig vara borta från henne nu. Hon verkar vara väldigt blyg och jag vill inte vara för påträngande, men jag har längtat så mycket efter att äntligen hitta min partner och nu är hon så nära.

'Skicka henne ett meddelande så hon vet att vi har gått. Vi vill inte att partnern ska bli ledsen.' påminde Samuel mig.

'Okej, lugna ner dig!' säger jag till honom och rullar med ögonen.

Ibland tror den här vargen att han är så smart. Okej, ja ibland är han det, men jag kommer inte erkänna det. Jag tar fram min telefon och öppnar för att skicka ett meddelande till Amelia.

MEDDELANDE:

Owen: Hej Amelia, det är Owen. Jag ville bara säga ett snabbt adjö, jag var tvungen att gå. Men jag hoppas att vi ses snart igen, och du kan alltid skriva till mig om du vill.

Amelia: Hej Owen! Jag skulle gärna träffa dig igen också.

Owen: Fantastiskt! Prata senare?

Amelia: ok! 😊

'Hon är till och med söt i text!' säger Samuel glatt.

'Du är redan så fast.' retar jag honom.

'Inte ens skamsen, och det borde inte du heller vara. Hon är vår partner och jag älskar henne!' säger Samuel stolt.

Jag skrattar för mig själv innan jag startar bilen och kör tillbaka till flocken. Efter en 20 minuters bilresa når jag flockhuset och ser många av flockmedlemmarna rusa in och ut. Jag är ganska säker på att min mamma är panikslagen och har haft flockmedlemmarna springande sedan jag gick. Jag går in och blir hälsad av flera medlemmar när de passerar mig och jag kan höra min mamma ge order medan hon sitter i pappas kontor. Jag kikar in i kontoret nästan rädd för henne i detta tillstånd.

"Mamma?" säger jag utan att gå in än.

"Son! Åh tack gudinna, skynda dig in här! Vi har bara en kort tid att planera allt!" säger hon panikslaget.

"Vad är fel mamma? Varför är du så stressad?" frågar jag henne.

"Vad menar du? Din utnämningsceremoni är på fredag, och vi har precis börjat! Vi måste fortfarande avsluta så många saker och jag är upp över öronen i samtal." säger hon och släpper ut en djup suck.

"Mamma, jag vet att det är mycket men vi kan hålla ceremonin enkel, du vet att jag inte behöver något extravagant." säger jag och går runt till hennes sida av skrivbordet och lägger min arm runt hennes axel.

"Du ser lycklig ut! Har det hänt något som gör dig så glad idag?" frågar hon mig nu mer lugnt.

Jag tog bort min arm och gick tillbaka runt och satte mig ner mittemot henne.

"Nåväl, mamma, jag hittade min partner idag." sa jag lugnt och försökte att inte spricka upp i ett leende.

Min mamma har en förvånad blick i ansiktet och hennes ögon blev stora när hon tittade för att se om jag skojade med henne.

"Vad sa du?" frågar hon misstroget.

"Ja." Jag försöker fortfarande att inte avslöja något.

"Owen Jameson Rivers, om det här är något slags sjukt skämt kommer jag låsa in dig i fängelsehålan, jag svär vid mångudinnan!" säger hon med den där arga rösten som alltid fått mig att aldrig vilja göra henne arg.

Jag kunde inte låta bli att le och skratta lite.

"Mamma, jag lovar att jag träffade henne! Hon heter Amelia, jag träffade henne på det där lilla kaféet jag alltid går till!" säger jag och hon slappnar av lite.

"Du hittade henne verkligen? Det är ett mirakel! Precis när du håller på att bli alfa och du har hittat en luna! Var är hon? Varför tog du inte med henne hit? Jag vill träffa min svärdotter!" säger hon upphetsat.

"Ta det lugnt, mamma, hon är ganska blyg och jag tror att allt var överraskande för henne. Jag vill inte överväldiga henne och få henne att komma hit än. Jag vill att hon ska bli lite mer bekväm med mig först och sedan gå vidare därifrån." säger jag till henne.

"Jag förstår. Jag är bara så glad för din skull! Hur är hon?" frågar hon glatt.

"Hon är vacker och väldigt blyg och söt." säger jag och ler för mig själv.

"Hon låter underbar! När ska du träffa henne igen?" frågar min mamma.

"Jag hoppas snart! Hon gav mig sitt nummer och jag vet var hon jobbar, så jag hoppas kunna besöka henne snart igen." säger jag.

"Nåväl, vänta inte för länge, för en flock utan en Luna kan bli svag. Speciellt om du nu är kopplad till din partner, du kommer att bli svagare ju längre tid du väntar och inte markerar henne." påminner min mamma mig.

"Jag vet mamma, men det är mycket som jag sa och hon verkar lite nervös. Jag vill inte lägga allt på henne på en gång. Hon kanske inte förväntade sig att hennes partner skulle bli nästa alfa eller att hon skulle bli en Luna. Jag behöver lära känna henne mer innan jag förklarar det för henne. Så snälla ha lite tålamod." ber jag henne och försöker att inte bli för irriterad.

"Okej, skräddaren väntar i ditt rum för att prova de kostymer jag valt ut till din ceremoni." säger hon och släpper ämnet för tillfället.

Jag nickar till henne och reser mig för att gå.

"Jag är glad för din skull, min son." säger min mamma när jag går ut genom dörren.

[AMELIA'S PERSPEKTIV]

När kaféet äntligen stängde lät Harper mig gå upp och vila, även om jag insisterade på att hjälpa henne med städningen. Hon ville inte låta mig. Så jag tog av mig mina converseskor och kastade mig ner på sängen, utmattad efter min första dag. Innan jag hann slappna av helt började min telefon ringa, och jag såg att Olivia försökte facetime:a med mig.

"Hej tjejen! Hur var din första dag?" frågar hon så fort jag svarar.

"Hej Liv, ja det var bra! Jag slutade precis." säger jag med ett trött leende.

"Åh, du ser så trött ut! Är du okej?" frågar hon oroligt.

Hon såg alltid till att jag mådde bra, och jag älskade henne för det.

"Ja, bara lite trött men jag mår bra." svarar jag.

"Hände något spännande? Jag vet att det bara är din första dag, men fick du några roliga kunder eller något?" frågar hon leende.

"Tja, något intressant hände definitivt." säger jag, osäker på om jag borde nämna något om min partner.

"OMG berätta!!!" säger hon ivrigt.

"Jo, jag träffade liksom... min partner." säger jag tyst och hoppas att hon inte hörde mig.

Hon säger ingenting först, bara blinkar och tittar på mig.

"Liv?" frågar jag och tror att videon kanske har frusit.

"Du TRÄFFADE DIN PARTNER????" skriker hon.

Jag rynkar ögonen och näsan åt hennes höga röst.

"Liv?! Är du okej?" ropar Liam och rusar in i rummet och tror att Olivia är skadad.

"Var inte löjlig Liam, jag mår bra! Det är Mimi!" säger Olivia och vänder sig om för att prata med sin partner.

"Hej Mia, vad hände, är du okej?" frågar min bror och kommer in i bild.

"Ja Li, jag mår bra! Jag berättade bara för Olivia att jag träffade min partner idag på kaféet." säger jag och känner hur jag rodnar när jag tänker på Owen.

"Det gjorde du? Vad heter han? Han kanske är från vår flock!" frågar Liam.

"Han heter Owen." säger jag till dem.

De blir tysta och utbyter blickar.

"Vad? Vad är det?" frågar jag oroligt.

De ler och säger, "Ingenting! Det är fantastiskt Mimi! Han är faktiskt en del av vår flock och han är en underbar kille! Ni skulle faktiskt vara perfekta tillsammans!" säger Olivia.

"Ja! Han är en god vän till mig och nu när jag vet att han är din partner känns det helt logiskt!" lägger Liam till. "Om du kommer på fredag kan du träffa honom igen och se var du kommer att bo."

"Vad menar du?" frågar jag honom.

"När du hittar din partner är det vanligt att flytta ihop snart efteråt." säger han.

"Åh, jag visste inte det. Men jag känner honom knappt, och jag ska flytta in med honom?" frågar jag lite nervöst nu.

"Ja, det är oftast så det går till. Men partnerbandet är starkt, även om ni är främlingar kommer ni att känna er nära och bekväma med varandra direkt." säger Olivia.

"Precis, du kommer att känna dig trygg med dem och du kommer att vilja vara nära dem ju mer tid ni spenderar tillsammans. Du kommer att känna allt det snart och att bo tillsammans kommer inte att kännas så skrämmande." säger Liam glatt.

"Det verkar lite galet, men jag antar att vi får se hur det går." säger jag.

"När träffar du honom igen?" frågar Olivia.

"Vet inte, men jag gav honom mitt nummer så jag antar att när han är redo kommer han att kontakta mig." svarar jag.

"Du gav honom ditt nummer????" tjuter Olivia.

Jag skrattar bara åt hur exalterad hon är, jag önskar att jag var lika exalterad som hon. Det var tydligt att jag visste nästa inget om partners och partnerbandet. Hur skulle jag kunna vara en bra partner när jag inte har en aning om vad som förväntas av mig. Det finns en fråga som jag behövde få svar på, men jag var inte säker på om jag ville veta svaret.

"Vad händer om någon blir avvisad av sin partner?" frågar jag plötsligt och ser hur leendet på Olivias ansikte försvinner.

"Det är svårt för båda parterna. Bandet är starkt och förenar två halvor av en själ, om de inte förenas kommer det att kännas som om något saknas. Det är därför du när du fyller 18 får en obestridlig lust att leta efter din partner. De fullbordar dig, och utan dem är du inte allt du kan vara. Tillsammans blir partners mer kraftfulla och alla dina sinnen förstärks. Du blir bättre på alla sätt. Så, tänk dig något så kraftfullt som slits isär. Det är smärtsamt och vissa har till och med dött." förklarar Olivia.

Hennes ord träffade mig, och en känsla av rädsla tog över mig. Tänk om min partner inte ville ha mig? Skulle han bara acceptera mig för att rädda sitt eget liv men aldrig bry sig om mig? Han verkade så trevlig, men det var innan han verkligen kände mig. Jag är inget speciellt, och jag kan inte ens förvandla mig än. Jag är liten och svag, vad har jag att erbjuda honom?

"Varför frågar du det Mimi?" frågar Olivia oroligt.

"Jag är bara inte mycket av en varulv till att börja med, jag är svag och liten, och jag har aldrig förvandlats så min varg är förmodligen likadan. Tänk om min partner blir besviken när han upptäcker att jag inte har mycket att erbjuda?" säger jag och känner en smärta i mitt hjärta och tårar börjar bildas i mina ögon.

"Säg inte så Mimi! Du är vacker och stark! Du har så mycket att erbjuda och som vi sa, vi känner Owen och ni två är perfekta för varandra! Jag lovar att allt kommer att ordna sig! Förlora inte hoppet innan du ens ger honom en chans!" säger Olivia lugnt.

Vi pratade lite längre innan jag berättade för henne att jag var riktigt trött och ville sova. Jag avslutade samtalet med dem och lade mig tillbaka på min mjuka säng och lät tårarna falla.