Kapitel 2 Samma Windsor efternamn

Henrys ansiktsuttryck mörknade genast.

Ett hånfullt leende ryckte i mungipan, och rösten pressade fram varje ord mellan sammanbitna tänder.

”Sophia, tror du att jag är din gigolo?”

Sophias läppar böjde sig svagt när hon tryckte kortet rakt i handen på honom.

”Säg det inte så grovt. Vi har ju ändå en känslomässig grund.”

Innerst inne kände hon ändå ett stick av motvilja vid tanken på att hon aldrig mer skulle få ligga med ett sådant praktexemplar.

Men omständigheterna tillät det inte nu. Hennes motvilja kunde inte ändra någonting.

”Jag gör det här för att skydda dig. Du måste förstå att jag menar väl.”

Sophia kvävde genast den där lilla känslan helt. Hon klädde på sig och reste sig, tog sin handväska. Precis när hon skulle gå stannade hon vid dörren och slängde en slängkyss åt Henry.

”Blocka mig inte, okej? Kanske för vi ihop igen någon dag, om ödet vill.”

Leendet var bländande och lockande, men hon vände sig om och gick utan att tveka. Henry knöt handen, millimeter för millimeter, tills ådrorna trädde fram över knogarna och en glimt av besatthet flammade till i blicken.

Sophia gick ner och satte sig i bilen.

Innan hon körde iväg skickade hon ett meddelande till Oliver: [Åk direkt till Miller-godset.]

Hon hade ingen lust att se dem i den där bröllopssviten.

Härifrån till Miller-godset var det bara trettio minuters bilfärd.

Sophia klev ur och gick med bestämda steg in.

Gavin satt i soffan och väntade på dem.

Sophia ropade mjukt: ”Morfar.”

Gavins ögon fylldes av värme när han såg på Sophia. ”Sophia, du är här.”

Sophia nickade och satte sig lydigt bredvid Gavin.

Gavin klappade henne försiktigt på handryggen. ”Oroa dig inte. När de kommer ska jag minsann stå upp för dig.”

Sophia log. ”Okej.”

Snart hördes åter ljudet av bilmotorer utanför.

Oliver och Clara hade kommit.

Oliver hade väntat på Sophia vid villan hur länge som helst och hade aldrig väntat sig att hon skulle åka direkt till Miller-godset i stället.

Han kokade av ilska.

Men när han såg Sophia sitta i soffan och le milt kunde han inte låta bli att bli stående ett ögonblick, tagen på sängen.

De hade inte setts på två år.

I hans minne hade Sophia varit ren och söt, som en jasmin i blom.

Men kvinnan framför honom nu hade långt hår som föll nonchalant över axlarna, utsökt smink, som en ros i full, slående blomning.

Han kände sig förvirrad.

Kunde två år verkligen förändra en människa så här mycket?

Oliver samlade sig. ”Morfar.”

Gavin vände inte blicken mot Oliver, utan fäste den i stället på Clara bredvid honom.

Clara hade på sig en ljus klänning i dag. Håret var uppsatt och sminket diskret, och hon såg mycket proper ut.

Hon sa försiktigt, nervöst: ”Morfar.”

Gavins uttryck var strängt när han fräste: ”Miller-familjens hem är inget ställe vem som helst bara kliver in på. Släng ut henne!”

Oliver klev genast framför Clara. ”Morfar, Clara är någon jag har tagit med hit.”

Gavin gav honom en kall blick. ”Antingen går hon, eller så går ni båda två!”

Olivers ansikte hårdnade.

Sophia, i soffan, var nära att brista ut i skratt.

Gavins hälsa hade inte varit bra på sistone, och det var därför han hade kallat hem Oliver från utlandet.

Om han inte kom tillbaka skulle hans rätt till arvet dras in helt.

Oliver hade tröttnat på att leva knapert utomlands i två år.

Att ta tillbaka Clara berodde helt enkelt på att han trodde att Gavin äntligen hade accepterat deras orubbliga kärlek.

Han hade aldrig väntat sig att Gavin fortfarande inte skulle acceptera dem.

Claras ansikte avslöjade ren skam. Att bli föraktad och förödmjukad av Gavin var illa nog, men att Sophia dessutom bevittnade det gjorde allt ännu värre.

Hon tvingade fram ett leende. ”Oliver, du och Gavin pratar igenom det här i lugn och ro. Jag åker hem först.”

Clara gav Oliver en väg ut, så han kunde bara nicka med en bister min. ”Kör försiktigt. Säg till när du är hemma.”

”Okej”, svarade Clara.

Sophia himlade tyst med ögonen och tänkte äcklat: Idiot.

Hon måste ha varit blind som valde Oliver då.

Gavin grep sin käpp med båda händerna och reste sig långsamt från soffan.

”Jag kallade inte hit er bara för att reda ut din situation med den där kvinnan. Det här rör företaget också.”

”Företagets vinster har sjunkit i flera år, och i eftermiddag blev flera affärer vi i princip hade i hamn kapade av familjen Windsor.”

”Familjen Windsor?” En skymt av förvåning fladdrade över Sophias ögon.

Alla i Emerald City kände till familjen Windsor.

Den familjen hade en hundraårig historia och stod högst upp på maktens topp, med kontroll över två tredjedelar av stadens ekonomiska livlina.

Även om familjen Miller räknade sig till societetens finare kretsar, framstod de som obetydliga i jämförelse med familjen Windsor.

Sophia visste inte mycket om Windsor, bara att paret Windsor bara hade ett enda barn som de höll omåttligt kärt.

Samtidigt höll hela familjen en låg profil, och ingen visste hur deras arvtagare faktiskt såg ut.

Oliver stirrade på Gavin, chockad, och frågade misstroget: ”Har vi inte alltid varit utan konflikter med familjen Windsor? Varför skulle de plötsligt ge sig på oss?”

Sophia fortsatte att grubbla över Windsor i sitt huvud.

Henry hette också Windsor i efternamn.

Hennes uttryck blev mer sammansatt.

Samma efternamn—det ena förknippat med en arvtagare från en av stadens rikaste familjer, det andra med en manlig modell på en bar. Två helt skilda världar.

”Jag vet inte.” Gavin drog en djup suck. ”Jag fick reda på att det är en auktion i morgon kväll som Windsors arvtagare ska komma till. Ni två går dit tillsammans och tar reda på vad problemet är, och om det går att lösa. Aventis-projektet är avgörande, men just nu sitter det fast i familjen Windsors händer.”

Sophia nickade. ”Jag förstår.”

Gavin kastade en blick på Oliver. ”Det börjar bli sent. Ni borde åka hem båda två. Och Oliver, kom ihåg det här—om du vågar ha minsta mer med den där kvinnan att göra, då skriver jag ett testamente där alla mina tillgångar går till Sophia!”

Olivers ögon vidgades. Han svarade med en viss bitterhet: ”Morfar, jag är ju ditt riktiga barnbarn.”

Han kunde inte låta bli att kasta en hatisk blick mot Sophia.

Vilka metoder hade den här kvinnan använt för att manipulera Gavin så fullständigt?

Sophia mötte hans blick lugnt, med till och med en antydan till trots i ögonen.

Att Oliver hade tagit med sig Clara utomlands hade gjort familjen Miller till hela stadens åtlöje.

Hon hade stått ut så länge bara för att kunna använda familjen Millers makt för att etablera sig. Annars kunde hennes förvirrade biologiska föräldrar få för sig att göra något dumdristigt för den där falska dottern.

Hon skulle aldrig låta sig trampas på igen.

Gavin slog käppen hårt i golvet så att det ekade tungt.

”Oliver, lägg det här på minnet—det är inte din tur att bestämma i det här huset än!”