Kapitel 4 Inte en enda försäljning

Sophia blinkade och försökte få blicken att skärpa sig.

Henry. Det var verkligen han!

Hennes naglar borrade sig omedvetet in i handflatorna.

Hur kunde han ens vara här?

På den här auktionen kunde till och med familjen Miller bara få platser på mittenraderna. Hur skulle en bargigolo kunna...

Om han inte faktiskt var arvtagare till en förmögen familj, ute och ”upplevde livet”?

Tanken hann knappt ta form innan hon själv avfärdade den.

Om han verkligen hade en sådan bakgrund – varför skulle han frivilligt ha varit hennes hållhake i två år?

Auktionistens upphetsade röst ekade igen. ”Budgivare nummer ett erbjuder trettio miljoner kronor! Finns det något högre bud?”

Hela lokalen blev knäpptyst.

Medan Sophia stirrade på Henrys gestalt, bortkommen i sina tankar, kom en annan person snabbt fram och slog sig ner på den tomma platsen bredvid honom.

Nykomlingen korsade genast benen, avslappnad i rörelserna, och utstrålade den där typiska luften av bortskämd stekare – en sådan där rikemansson som inte var rädd för något eftersom familjens pengar alltid fanns i ryggen.

När Sophia såg Henry och stekaren utbyta några ord rasade hennes tidigare misstankar ihop direkt.

Det fanns ingen hemlig arvtagare som jobbade som modell. Henry måste ha hittat ett nytt jobb, förmodligen som livvakt nu.

Hon såg hur stekaren lutade sig mot Henry, sa något och nonchalant lade handen över ryggstödet på Henrys stol. Gesten var intim, men samtidigt på något sätt befallande.

Scenen var alltför bekant. Hon hade sett gott om rika unga herrar med sina personliga livvakter.

Sophia rynkade omedvetet pannan.

Så hon hade haft rätt ändå. För några dagar sedan, när hon hade erbjudit honom det svarta kortet, hade Henry slängt det rakt i papperskorgen. Då hade hon trott att det var ryggrad.

Men nu verkade det som att Henry, efter att ha lämnat henne, hade förlorat sin fasta inkomst och tagit jobb som livvakt.

Tanken fick det att värka i Sophias bröst.

Hon visste att den här branschen inte var lätt, särskilt inte att släpa efter någon med så uppenbart kort stubin som den där bortskämda snorungen. Vem visste hur mycket skit han skulle behöva stå ut med?

Även om Henry verkade avmätt visste hon, efter två år tillsammans, att han var en som svarade på vänlighet snarare än tvång – med en stolthet djupt inristad i märgen.

Att tvinga honom till ett jobb där han hela tiden måste läsa av folks miner var nog ännu mer outhärdligt än att gå tillbaka till baren.

Vid den tanken fick Sophias blick en svårtolkad glans.

Oavsett allt annat hade han varit med henne i två hela år.

Under de två åren hade han varit hennes enda andrum från alla irriterande affärer i familjen Miller.

Även om det bara var en uppgörelse – efter så lång tid måste det finnas känslor inblandade.

Ändå hade Henry, från början till slut, inte kastat en enda blick åt hennes håll.

Till och med när Sophias blick blev allt djärvare och granskade honom verkade han fullständigt omedveten.

Just då lade stekaren bredvid honom nonchalant sin budskylt vid bordskanten.

Den enkla rörelsen gjorde skylten tydligt synlig för alla, med ”Nr 1” tryckt stort på den.

”Han är faktiskt budgivare nummer ett!”

Någon längst bak utbrast dämpat, och allas uppmärksamhet drogs tillbaka till antikviteten på scenen.

Det där astronomiska köpet hade varit hans.

Med den insikten förändrades publikens blickar helt.

”Rika människor är verkligen annorlunda när de spenderar pengar. Trettio miljoner kronor, som om det vore ingenting.”

”Säg det. Jag tyckte tio miljoner var dyrt, och nu är det tredubblat. Rika kan verkligen göra som de vill...”

Sorlet runt omkring nådde Sophias öron och fick hennes hjärta att dra ihop sig.

Om rika verkligen kunde göra som de ville – skulle inte Henry få det ännu svårare hos honom?

Just då nådde röster från de bakre raderna fram till henne.

”Såg du det? Mannen i svart kostym bredvid plats nummer ett är helt vansinnigt snygg! Mer fotogenisk än de där manliga modellerna i affärstidningarna, och vilken utstrålning!”

”Inte bara snygg – han gjorde inte ens något, men i samma sekund som han dök upp så hoppade mitt hjärta över ett slag.”

Kommentarerna var inte höga, men de flöt rakt in i Sophias öron.

Hon såg på Henry igen och såg honom titta ner i auktionskatalogen.

Från den här vinkeln kunde hon se hans perfekta profil.

Det var verkligen ett ansikte som var vackert nog att ta andan ur vem som helst.

Sophia pressade ihop läpparna. Mannen hon hade valt då måste ju, naturligtvis, ha haft något som lockade.

När Oliver lyssnade på sorlet runtomkring mörknade hans min.

Precis när han skulle lägga sitt bud hade den andra parten bjudit tre gånger så mycket som han. Om det här inte var riktat mot honom – vad var det då?

”Tretti miljoner kronor, första… ”

Auktionistens röst ekade, och den nyss så stökiga auktionssalen blev på ett ögonblick knäpptyst.

Oliver bet ihop, stirrade med iskall blick på budspaden, oviljan i hans ögon var nära att svämma över.

Femton miljoner kronor var redan allt han hade tillgängligt. Ekonomin var redan ansträngd; trettio miljoner var otänkbart – han skulle behöva ringa in varenda tjänst han någonsin gjort någon bara för att skrapa ihop en enda miljon till.

Assistenten bredvid honom drog försiktigt i hans ärm och viskade: ”Mr Miller, vår budget… vi klarar inte det här…”

Olivers adamsäpple rörde sig, och till slut lättade han greppet om budspaden.

Han rätade på sig, rösten aningen stel. ”Det här antikföremålet är för pråligt. Morfar kanske inte ens gillar det. Strunt samma.”

Samtidigt var auktionisten redan i gång med att klubba igenom försäljningen. ”Grattis till budgivare nummer 1, som vinner antikföremålet för trettio miljoner kronor!”

Auktionen fortsatte när nästa objekt bars upp på scenen.

Oliver drog ett djupt andetag och tvingade tillbaka fokus mot podiet.

Det var inte bara ett enda föremål han behövde vinna här. Han var tvungen att få tag på något som födelsedagspresent åt Gavin.

Snart drogs ridån åt sidan och avslöjade en berömd målning, upphöjt placerad i rampljuset.

Oliver studerade tavlan noggrant, och hans ögon lyste till.

Det här var precis ett verk av Gavins favoritkonstnär!

”Utropspris: tre miljoner kronor!”

Medan de andra tvekade höjde Oliver sin spade. ”Fem miljoner kronor.”

Det första budet låg redan över tavlans faktiska marknadsvärde.

Han ville få det avgjort snabbt, inte lämna särskilt mycket utrymme åt andra.

Lokalen blev tyst i några sekunder. Precis när auktionisten skulle sänka klubban hördes ett dämpat skratt från platsen bredvid Henry.

”Tio miljoner kronor.”

Rösten var inte hög, men den fick hela salen att börja surra igen.

Oliver ryckte till och vände sig tvärt om, stirrade rakt mot plats nummer 1.

”Han måste ha blivit helt galen!” utbrast Oliver, och ansiktet blossade rött direkt.

Han var på väg att explodera.

Den här playboyen gick med flit emot honom!

Auktionisten på scenen slog klubban i bordet. ”Tio miljoner kronor, grattis till budgivare nummer 1!”

Resten av auktionen blev en tyst och förkrossande kapitulation.

Varje gång Oliver visade intresse för något och trevande lade ett bud, höjde playboyen på plats nummer 1 omedelbart – alltid det dubbla.

Till slut hade Oliver inte ens ork att lyfta spaden längre.

Han sjönk ihop i stolen, ansiktet mörkt, en knut av frustration växte i bröstet, fullständigt slagen.

Ljuset i auktionssalen skruvades sakta upp, och snart var det sista objektet sålt.

När Oliver insåg att han var på väg att gå därifrån tomhänt gick det inte att dölja skammen i hans ansikte.

Presenten var en sak, men ännu viktigare var att han hade misslyckats med uppdraget Gavin gett honom.

På kvällens auktion – glöm att hitta familjen Windsor för att lösa deras problem; han hade inte ens fått en skymt av arvingen till familjen Windsor.

Det gick rykten om att Windsor-arvingen var extremt tillbakadragen. Att få en ny chans att spåra honom skulle vara näst intill omöjligt.

Ju mer Oliver tänkte på det, desto mer modstulen blev han. Han reste sig ostadigt, rösten dämpad. ”Vi går.”

Sophia följde efter, men kunde inte låta bli att kasta en blick till mot Henrys håll.

Hon såg honom prata med playboyen bredvid, och hans snygga profil framträdde extra tydligt under ljuset.

Den blicken rispade till i Sophias hjärta och gav henne plötsligt en idé.

När de nådde ingången till bankettsalen stod Oliver irriterat och slog numret på sin mobil.

När Sophia såg att han var på väg att ringa och gnälla för Clara drog hon i hans ärm. ”Jag ska på toaletten. Vänta här på mig.”

Oliver viftade avfärdande utan att vända sig om. ”Skynda dig.”

Sophia vände direkt och gick åt motsatt håll, allt närmare och närmare Henry.

Precis när hon rundade en pelare i bankettsalen stannade hon tvärt. I nästa sekund greppade en stor hand plötsligt hennes handled.

Innan Sophia hann ropa drogs hon bort mot en liten träddunge i närheten.