Kapitel 5 Långvarig önskan

I samma ögonblick som hennes rygg nuddade trädstammen reste sig varenda hårstrå på Sophias kropp.

Hon kramade handväskan hårt och ropade på hjälp, men när hon såg upp fann hon sig stirra rakt in i ett par bekanta ögon.

Det var Henry. Det kalla, avvisande uttryck han haft på auktionen hade mjuknat något. Där han stod framför henne nu såg han ut som den livfulla man hon känt när de varit ensamma.

När Sophia insåg att det var Henry släppte spänningen direkt, och paniken ebbade sakta ut.

Hon harklade sig och öppnade munnen, lite obekvämt. ”Vad är det för fel på dig? Smyger du omkring utan ett ljud? Du höll på att skrämma livet ur mig.”

Henry svarade inte, han lutade sig bara mot trädet och såg på henne.

Efter en stund sträckte han ut handen och strök försiktigt undan en hårslinga som vinden blåst lös ur hennes uppsättning. ”Du har kastat blickar åt mitt håll ända sedan jag klev in i auktionssalen och sen rusade du ut hit så fort. Om du inte är här för min skull—jagar du då Köpare nummer ett?”

Hans röst var ledig, men i blicken brann något inombords.

Sophia kände hur kinderna hettade när han träffade mitt i prick, och hon vred bort ansiktet. ”Jag bara går en sväng.”

”Bara går en sväng, och råkar hamna vid den utgången som Köpare nummer ett tog?”

Henry skrattade till och såg ner på henne, road. ”Ingenting alls? Eller är det så att du, efter en halvtimme med honom, började sakna en gammal bekant och ville blåsa liv i det som varit?”

”Nej!” Orden ”blåsa liv i det som varit” fick Sophias öron att bränna. Hon skakade på huvudet och avfärdade tanken.

Hon undvek Henrys blick, drog fram ett bankkort ur den lilla väskan och tryckte det utan omsvep i hans hand.

”Sluta prata strunt. Ta det här.”

Ännu ett kort.

Henrys blick blev kall. Han tog det inte, bara såg ner på henne.

”Missförstå inte; det är ingen sorts betalning.”

Rädd att han skulle få fel uppfattning förklarade Sophia, och hennes ton blev allvarlig. ”Den där rika grabben har uppenbarligen humör. Om du verkligen jobbar som hans livvakt, vem vet när du hamnar i skottlinjen. Det är inte mycket pengar på kortet, men det räcker så du klarar dig ett tag.”

”Livvakt...?”

När Sophia sa det höjde Henry på ögonbrynet, och en märklig känsla spred sig från djupet av hans bröst.

När Sophia såg hur Henry stelnade trodde hon att hon gjort bort honom genom att säga det rakt ut. Hon tryckte snabbt kortet ännu längre in i hans handflata.

Hon mötte Henrys ögon, och rösten var uppriktig. ”Även om vår överenskommelse tog slut så—efter två år tillsammans kan vi inte precis kalla varandra främlingar. Se det som att en vän hjälper en annan.”

När hon sagt det, rädd att han skulle vägra igen, lade hon till: ”Om du inte tar det, då räknar du mig inte som en vän.”

Det var sällan Sophia talade så bestämt till Henry.

Han hade trots allt varit med henne i två år. Även utan andra känslor stod hon inte ut med tanken på att se honom lida.

Henry höll bankkortet utan att säga något, blicken var svår att tyda, som om det inte gick att läsa hans tankar.

Sophia blev obekväm under hans blick och lyfte handen för att släta till håret. ”Jag borde gå. Min man väntar fortfarande där ute.”

Hon vände sig om för att gå, men hennes handled fångades i ett hårt grepp.

I nästa sekund drogs hon in i en fast famn.

Henrys arm slöt sig om hennes midja med sådan kraft att hon inte kunde komma loss.

Innan hon hann fråga vad han höll på med svepte varm andedräkt över hennes läppar.

Henry sänkte huvudet och kysste henne!

Sophias ögon blev stora, det brusade i huvudet, och hon höjde instinktivt händerna för att trycka mot hans bröst.

Mannens muskler var hårda som sten; hur hårt hon än tryckte kunde hon inte rubba honom.

”Gör inte… så här…”

Osammanhängande ord slank ur hennes läppar ett efter ett, men snart tog han hennes mun i besittning igen och hon kunde bara ge ifrån sig dämpade ljud.

Henrys sätt att kyssas var alltför skickligt – först hårt och påträngande, men sedan allt mer varsamt.

Hennes kropp började ge vika.

Sophias motstånd blev allt svagare, händerna mot hans bröst blev slappa.

När Henry fördjupade kyssen lutade hon till och med instinktivt huvudet en aning bakåt.

När hon insåg det ville Sophia sjunka genom jorden av skam.

Två år av närhet hade gjort deras kroppar välbekanta för varandra. Även om hennes förnuft gjorde motstånd kunde kroppen inte ljuga.

Sophias halvhjärtade protester spädde bara på längtan i Henrys bröst.

Armen kring hennes midja stramade åt, kyssen blev djupare, nästan så att hon inte fick luft.

Sophias medvetande blev dimmigt, hela kroppen höll på att smälta i Henrys famn.

Plötsligt hördes fotsteg utanför dungens kant. ”Sophia? Är du där? Du har varit borta så länge, jag trodde du bara skulle på toaletten.”

Det var Oliver!

Sophias kropp ryckte till; den tomma blicken klarnade på en gång.

Hon tryckte undan Henry med kraft, trots att hans arm fortfarande låg runt hennes midja. Kinderna brann fortfarande, men andningen hade blivit häftig.

”Gör inget ljud,” viskade Sophia till Henry.

Om Oliver tog dem på bar gärning – skulle inte alla år då hon byggt upp sin ställning i familjen Miller vara förstörda?

Olivers steg stannade bara ett steg från deras gömställe i buskarna. Han såg sig omkring, och otåligheten hördes i rösten.

”Tar det så här lång tid på toaletten? Försöker Sophia med flit reta upp mig?”

Olivers röst var så nära att Sophia höll andan, ryggen hårt pressad mot trädet.

Henrys arm låg fortfarande runt henne.

När Henry såg hur nervös Sophia var släppte han henne inte – tvärtom lutade han sig medvetet närmare hennes öra och viskade så att bara de kunde höra: ”Hur tror du han skulle se ut om han kom in och såg oss så här?”

Sophia skakade i hela kroppen, lyfte handen och knep hårt till honom i sidan, blicken full av varning.

Stegen kom närmare, och hjärtat följde med dem.

Just som Sophia höll på att kvävas ringde Olivers telefon.

”Vad är det? Okej, jag kommer direkt.”

Efter att han lagt på blev Oliver stående ett ögonblick, men till slut gick han inte längre in i dungen utan vände i stället och skyndade därifrån.

Först när ljudet av fotstegen helt försvunnit drog Sophia ett djupt andetag och lyfte handen för att knuffa undan Henry, som fortfarande pressade sig mot henne.

Hennes kinder var så röda att de kunde ha droppat blod, men hon hann inte se på Henry; hon sänkte bara blicken och rättade till kläderna.

”Jag går nu.” Sophias röst var lite hes.

Utan att bry sig om att se Henrys min vände hon sig om och gick snabbt ut ur dungen.

Henry stod kvar, såg upp mot platsen där hon försvunnit, och hans läppar kröktes långsamt till ett leende, mättat av kvarvarande begär.

Vid ingången till bankettsalen stod Oliver i telefon längst ner på trappstegen.

När han fick syn på att Sophia äntligen kom ut rynkade han pannan och avslutade samtalet. ”Varför tog det så lång tid på toaletten?”

Sophia gick fram, rösten avståndstagande. ”Det var för mycket folk där inne. Jag fick stå i kö.”

Hon försökte gå förbi honom, men Oliver grep plötsligt tag i hennes handled.

Hans blick föll på hennes ansikte, tonen förbryllad. ”Vad har hänt med munnen? Ditt läppstift är helt utsmetat.”

Sophias hjärta slog ett extra slag.