Kapitel 6 Du förtjänar inte att sitta

"Jag kanske kladdade ut det när jag drack vatten."

Sophia pressade instinktivt ihop läpparna till en smal linje, undvek sedan hans blick och rotade i handväskan efter en spegel och ett läppstift. "Jag går och bättrar på det."

Trots att hon ansträngde sig för att hålla sig lugn gick panikglimten i hennes ögon inte Oliver förbi.

Hans blick blev iskall, fastnaglad vid mungipan, och rösten darrade av en vrede han knappt höll tillbaka. "Kom inte här med det där om att dricka vatten! Det här läppstiftet är utsmetat alldeles för jämnt. Det är uppenbart att någon har kysst dig."

Rösten steg, och det kom något obegripligt vansinnigt i hans ögon. "Säg mig—vem träffade du nyss?"

"Oliver, vad är det här, ett förhör?" Sophia ryckte till när han hårdnade greppet runt hennes handled. Hon rynkade pannan, slet handen ur hans tag och när hon såg upp låg det kyla i blicken. "Tro det eller inte, det var när jag drack vatten. Om du inte tror mig, gå och kolla övervakningsfilmen."

Ett hånleende drog i hennes mungipa.

Folk på den här auktionen var antingen rika eller mäktiga. Med Olivers ställning skulle han förmodligen bli utslängd innan han ens hann fram till övervakningsrummet.

Oliver insåg uppenbarligen det också och blev för ett ögonblick svarslös.

När Sophia såg hans bistra min kunde hon inte låta bli att himla med ögonen för sig själv.

"Om du är klar, så gå. Farfar väntar på att vi ska komma tillbaka."

Med de orden klev Sophia fram och styrde mot utgången.

Oliver såg henne gå därifrån, och ilskan bara växte.

Han tog ett steg efter, struntade i Sophias motstånd och grep hennes handled igen, den här gången ännu hårdare, som om han ville krossa benen.

"Tror du att jag går på det där?"

Hans blick svepte över Sophia och stannade vid hennes lätt öppna krage. "Du har ordnat kragen så prydligt. Kan det vara så att du döljer några skamliga märken på kroppen som du inte vågar låta mig se?"

Sophia blev illamående av orden och kämpade sig loss. "Oliver, släpp! Har du blivit galen?"

"Jag säger dig, Sophia, oavsett vad du har i huvudet—så länge du fortfarande är min fru gör du bäst i att sköta dig!"

Han lutade sig närmare, och rösten sjönk till en hotfull viskning. "Vi är gifta—det är ett faktum som inte går att komma ifrån. Om du vågar göra något som förråder mig, ska jag se till att du får betala dyrt."

Innan Oliver hann röra vid hennes krage knöt Sophia handen och svingade allt hon hade mot hans ansikte.

En dov smäll ekade när Oliver slogs åt sidan och kinden svullnade snabbt.

Han hade inte väntat sig att Sophia skulle slå honom. Efter ett ögonblick av chockad tystnad blev hans blick ondskefull. "Vågar du slå mig?"

När greppet lättade hade Sophia redan slitit åt sig handleden.

Hon skakade sin domnade hand och blängde på honom. "Nu kommer du ihåg att vi är gifta? När du drog utomlands med din älskarinna på vår bröllopsdag—varför nämnde du inte att vi var gifta då?"

Sedan gnuggade Sophia sin värkande handled och vände sig för att gå, för trött för att fortsätta gräla med Oliver.

Hon gick rakt mot bilen som stod parkerad vid vägkanten. Just som hon skulle öppna dörren svepte en vindpust förbi, och i nästa sekund var Oliver bredvid henne, knuffade undan henne och klev själv in i baksätet.

Innan Sophia hann reagera slog bildörren igen.

"Kör!" skällde Oliver åt chauffören.

Sophia stapplade till av knuffen och när hon fått tillbaka balansen rynkade hon pannan djupt. "Oliver, vad håller du på med?"

Hon hade inte väntat sig att Oliver skulle vara så hänsynslös. Av ren instinkt knackade hon på bilrutan. ”Är du ens människa? Det är ju hur långt som helst härifrån till Miller-godset – hur ska jag ta mig hem?”

”Du förtjänar inte att sitta i den här bilen. Kör hem, nu!” sa Oliver kyligt.

När han såg förarens tvekan skrek han igen: ”Kör iväg, nu! Om du ens vågar stanna så behöver du inte komma till jobbet i morgon, och det gäller även din systerson som jobbar på Millers fabrik.”

Vid de orden rätade föraren på sig.

Han vevade ner rutan och gav den chockade Sophia en ursäktande blick. ”Fru Miller, jag är ledsen.”

Så fort han hade sagt det rullade bilen i väg och försvann snabbt ur Sophias synfält.

Sophia stod kvar och såg efter den, knöt händerna.

Kvällsvinden tog i och fick henne att huttra.

Om hon inte gav sig av snart skulle hon bli förkyld.

Med den tanken drog hon fram mobilen och öppnade en samåkningsapp, bläddrade vidare sida efter sida.

Men området var fullt av privata klubbar och låg avsides. Täckningen kom och gick, och skärmen fastnade på laddningssidan.

De flesta från auktionen hade redan åkt, och inga taxibilar körde här.

Efter ytterligare fem minuters försök hade fortfarande ingen förare accepterat.

Sophia kände hur modet sjönk. Hon lyfte blicken mot byggnaderna längre bort och kände sig smått hjälplös.

Om hon hade vetat att Oliver skulle göra så här, hade hon kört hit själv.

Nu stod hon ute i ingenstans utan något sätt att ta sig tillbaka.

Vinden blev starkare och hon drog reflexmässigt kappan tätare omkring sig.

Just som Sophia skulle börja gå framåt för att hitta bättre täckning bländades hon av ett strålkastarljus bakom sig.

Hon klev undan av instinkt, och i nästa sekund stannade en svart Rolls-Royce långsamt framför henne.

Rutan gled ner, och Henrys profil kom fram.

”Hoppa in.”

Orden var korta och raka. Hans blick föll på hennes rodnade handled och stannade till. ”Det är svårt att få tag på skjuts här.”

Sophia blev ställd. Hon tittade på den uppenbart dyra bilen, sedan på Henry bakom ratten. ”Är det här… den där rika grabbens bil?”

När Henry inte förnekade det blev hon ännu mer förbryllad. ”Du har tagit ut hans bil – vet han om det? Om han får reda på det, med hans humör, kommer han väl bli rasande, eller?”

När Henry såg Sophias vaksamma, bekymrade min skymtade ett stråk av underhållning i hans ögon.

Men rösten var fortsatt neutral. ”Han blir inte arg.”

Han förklarade inte mer, bara lutade lite på huvudet och gjorde en gest att hon skulle kliva in. ”Kom nu. Du kan inte stå här ute i blåsten.”

Sophia såg på hans självsäkra uttryck och sedan på den tomma omgivningen. Kvällsvinden fick henne att frysa, och fotleden började värka.

Efter några sekunders tvekan öppnade hon till sist passagerardörren.

”Tack för det här,” sa hon lågt.

I samma ögonblick som dörren stängdes kändes tystnaden i bilen ännu mer påtaglig.

Bilen rullade i väg igen, och ingen av dem tog första ordet.

Sophia pressade ihop läpparna, och i huvudet spelades kyssen i lunden upp om och om igen.

För bara några dagar sedan hade de varit intima i sängen, och ändå kändes det nu, när de var ensamma, obekvämt till och med att andas.

Snart stannade bilen mjukt framför Miller-godset.

Sophia drog en lättnadens suck och skulle just lossa bilbältet när Henry plötsligt vände sig om och såg på henne.

Innan Sophia hann säga tack hörde hon honom fråga i en ledig ton: ”Vi är framme. Har du inte tänkt bjuda upp mig på något att dricka?”