Kapitel 7 Födelsedagsbanketten

Sophias rörelser stelnade när hon lyssnade på Henrys ord.

Hennes hand dröjde kvar vid bildörrens handtag, tveksamt en kort stund, som om hon vägde sina alternativ.

”Nej.” Hon vände sig mot Henry, hennes vackra ansikte utan minsta spår av känsla. ”Det är mycket som händer i familjen Miller just nu. Det passar inte.”

Hon viftade bort honom med en ursäkt.

Hade hon sagt att det var slut, så skulle det avslutas ordentligt.

Hon och Henry hade alltid haft en uppgörelse, ett utbyte som gynnade dem båda. Nu när deras överenskommelse hade löpt ut var det bara naturligt att de gick skilda vägar, värdigt och utan krångel.

”Jaså?”

Innan hon hann reagera lutade sig Henry plötsligt närmare. Doften av ceder blandades med en svag ton av tobak och sköljde över henne. ”Vad sägs om nu då?”

Med det böjde han sig ner och kysste henne.

Till skillnad från kyssen i skogen var den här hård, med en känsla av oförklarlig bitterhet.

Sophias andning hakade upp sig. Hjärtat slog vilt mot revbenen, och en plötslig hetta blossade över kinderna.

Några sekunder senare släppte Henry henne. ”Och nu då?” frågade han hest. ”Fortfarande olägligt?”

Sophia vände hastigt bort ansiktet, med öronspetsarna röda som om de skulle börja blöda.

Hon skakade av sig hans hand med kraft och ryckte upp bildörren. ”Sluta tramsa.”

Den här gången stoppade han henne inte.

Sophia flydde nästan från bilen och gick raskt mot Millers herrgårds stora grind.

Först när grinden slog igen bakom henne stannade hon och lyfte handen för att trycka mot sina brännande kinder.

Fladdret i bröstet, som hon inte kunde förklara, trycktes snabbt ner.

Det handlade bara om att hon inte var van vid att två års sällskap plötsligt tog slut.

Mellan henne och Henry kunde det inte bli mer än så här.

…

En vecka senare: Gavins födelsedagsbankett.

Gårdsplanen vid Millers herrgård var pyntad med lyktor och girlanger överallt, och lyxbilar stod på rad längs uppfarten ända fram till entrén.

De som kunde få inbjudningar till födelsedagsbanketten var alla personer med tyngd. Till och med flera affärsmagnater som sällan visade sig offentligt hade förberett noga utvalda gåvor för att komma.

Sophia stod vid ingången i en månvitt klänning och tog emot gästerna.

Klänningen satt perfekt och framhävde hennes figur, drog fram hennes eleganta silhuett.

När hon fick syn på bekanta äldre som närmade sig gick Sophia fram för att hälsa med ett värdigt leende. ”Zack, du kom till slut. Farfar frågade nyss efter dig.”

Till skillnad från den stela, nästan mekaniska lydnad hon visat när hon först kommit dit var hennes ton nu naturlig och hennes hållning lugn. Varje gest satt på plats, med korrekt etikett.

Det var en förmåga hon slipat under sina två år med familjen Miller.

Plötsligt uppstod ett rabalder vid entrén.

Sophia såg upp och fick syn på Oliver som kom in, hand i hand med Clara.

Ett kallt, vasst skratt lämnade hennes läppar.

Vid ett sådant tillfälle hade Oliver mage att fräckt släpa med sig Clara—han drog verkligen familjen Millers värdighet i smutsen.

Olivers min var sur.

Efter att ha gått tomhänt från auktionen den dagen hade han tvingats skaffa några jadekonstverk i antikkvarteren i sista stund.

De var visserligen fina jämfört med en del annat, men de stod sig inte—inte ens i närheten—mot föremålen på auktionen.

I stora salen var Gavin upptagen med att prata med flera av sina gamla vapendragare.

När han fick syn på Oliver som stod bakom dem rynkade Gavin lätt pannan. ”När du ändå är här, sitt ordentligt och ställ inte till med problem.”

Den öppna föraktfullheten fick Oliver att rodna av obehag.

Men han vågade inte säga emot Gavin; han kunde bara dra med sig Clara och slå sig ner i ett hörn.

Under tiden var Sophia upptagen i närheten och hjälpte Gavin att ta hand om gästerna.

Solen fångade upp stråk i hennes hår, och mitt i bankettens sorl gjorde hennes strålande elegans att hon blev allas blickfång.

När de flesta gästerna hade kommit och satt sig på sina platser dämpades kristallkronans ljus.

Gavin, skarp i en skräddarsydd kostym, gick långsamt upp på scenen.

”Tack allihop för att ni kom. Utan vidare, låt mig börja med en skål för er alla.”

Applåder bröt ut från borden nedanför.

Precis när stämningen nådde sin höjdpunkt uppstod plötsligt ett mindre tumult vid ingången till bankettsalen.

Gästerna vände på huvudet en efter en, och Oliver följde deras blick.

Men i samma ögonblick han fick syn på nykomlingen drog han genast ihop pannan.

Hur kunde det vara han?

Mannen som gick först bar en mörkgrå kostym – det var samma rika snorunge som gång på gång hade trissat upp priset mot honom på auktionen!

Sophia såg också mot ingången, och när hon fick syn på personen bredvid den där rikemanssonen spärrade hon upp ögonen av chock.

Hur hade Henry också kommit?

De två männen stod i dörröppningen och utstrålade en sådan tyngd att till och med vakterna instinktivt sträckte på sig.

När gästerna fick syn på nykomlingarna kände de skarpögda genast igen dem.

”Är inte det där Declan, arvtagaren till familjen Smith? Vad gör han här?”

”Smiths svalde ju det där energiprojektet i södern förra månaden. De har jobbat tätt ihop med familjen Windsor de senaste åren. Just nu har de ett driv som faktiskt kan mäta sig med till och med Windsor själva.”

Det var ingen överdrift.

Familjen Smith var verklig storstadskunglighet, med en grund som var tre generationer djupare än familjen Miller. De satt på resurser som Millers inte ens kunde drömma om att nå, hur mycket de än försökte.

De två familjerna spelade inte ens i samma division. Varför skulle Declan Smith dyka upp på familjen Millers födelsedagsbankett?

När Oliver hörde viskningarna omkring sig snördes halsen åt och en våg av panik sköljde över honom.

Köparen som budade över mig den dagen var alltså Declan?

Även Gavin kände hur det skavde av oro.

Även om familjen Smith tillhörde den absoluta toppen rörde sig de två familjerna i olika kretsar och hade inga branscher som överlappade – i praktiken hade de knappt haft någon kontakt på årtionden.

Varför skulle Declan plötsligt dyka upp?

Men Gavin var en man som överlevt många stormar. Överraskningen i ansiktet var borta på ett ögonblick, ersatt av ett varmt, välkomnande leende.

”Declan, din närvaro hedrar oss. Hur står det till med din far nu för tiden?”

Declan gick fram till Gavin med imponerande lugn. ”Pappa mår utmärkt. Han säger att du verkligen borde komma förbi oftare och spela ett parti schack.”

Medan han talade tog han en ask från livvakten bakom sig och räckte fram den till Gavin. ”I dag är jag här för att lämna över en gåva å en väns vägnar. Jag önskar dig god hälsa.”

Declans svar var prickfritt. Han gav ingen förklaring till varför han kommit, och han använde inte heller presenten som en ursäkt för att dröja kvar – han avledde skickligt alla frågor som kunde komma.

Gavin tog emot asken, kände tyngden i den och hade redan en aning.

Men han hade ingen lust att gräva i Declans egentliga skäl till att vara här i dag. Familjen Smiths ställning var orubblig, och bara det att Declan visade sig var en sällsynt möjlighet.

Familjen Smith stod nära familjen Windsor. Om han kunde använda familjen Smith som en bro kanske han kunde få träffa den legendariske arvtagaren i familjen Windsor.

Om bara familjen Windsor kunde mjukna och lämna tillbaka kontraktet de lagt beslag på, då kunde familjen Millers verksamhet räddas.

Med den tanken lät Gavin blicken falla på Oliver. ”Gå och skåla med herr Smith och prata lite.”

Oliver var motvillig, men under Gavins stränga blick kunde han bara bita ihop och ta upp sitt vinglas.

Han gick fram till honnörsbordet och tvingade fram ett leende. ”Herr Smith, jag kan ha gått för långt på auktionen. Tillåt mig att skåla för er.”

Declan lyfte inte glaset med en gång. I stället kastade han en sidoblick mot Henry, med en anstrykning av ro i ögonen.

Olivers hand stelnade, och leendet frös.

Oliver drog ett djupt andetag och skulle just säga något mer när Henry plötsligt avbröt honom.

”Du är Oliver?” Henrys röst var inte hög, men den bar på ett medfött, krossande tryck.

Han såg upp på Oliver, med förvirring i blicken. ”Jag tror jag har hört det namnet någonstans. Är inte det här han som stack iväg med en kvinna i två år och gjorde familjen Miller till hela Emerald Citys åtlöje?”