Kapitel 4 Bittersöta nyheter

Ellas hjärtslag skenade, av både chock och glädje.

Hon lyfte långsamt handen och lade den över magen, strök den varsamt, och hennes ansiktsuttryck blev på samma gång lugnt och allvarligt.

Även om Austin inte längre fanns vid hennes sida kunde hon uppfostra det här barnet på egen hand.

”Doktorn, vad behöver Ella tänka på med tanke på hur hon mår nu?” frågade Sarah, som stod vid sjukhussängen efter att ha hämtat sig från den första chocken.

Ella hann genast före med sin egen fråga. ”Kan jag skrivas ut i dag?”

Läkarens ansikte blev allvarligt när han sänkte blicken mot journalen i handen.

Han svarade Ella först och gav sedan Sarah instruktioner. ”Det finns inget som i sig hindrar att hon skrivs ut, men hennes kropp är väldigt svag. Hon behöver ordentlig vila. Det finns en påtaglig risk för missfall när som helst.”

Sarah nickade kort, i tysthet medveten om ansvaret som lades på henne.

När läkaren hade gått hjälpte Sarah Ella med utskrivningspappren.

När de klev ut från avdelningen stöttade Sarah Ella, med oro i blicken. ”Är du säker på att du inte vill stanna på sjukhuset några dagar till?”

”Nej, jag står inte ut med att sitta instängd i det där rummet. Lukten av desinfektionsmedel kväver mig.”

Sarah fortsatte att stödja henne när de gick långsamt längs korridoren, pannan rynkad av bekymmer. ”Vet Austin att du är gravid?”

Hon hade hört hur Austin hade pressat Ella gång på gång om att bli gravid.

Som Ellas vän kunde hon inte låta bli att känna sig beskyddande.

Ändå hade Sarah inte kunnat göra något när Ella valde att gifta sig med Austin då.

”Du hade rätt, Sarah. Austin och jag passade aldrig ihop,” sa Ella.

Rådet Sarah hade gett henne för flera år sedan, som Ella hade viftat bort, kändes nu smärtsamt träffsäkert efter att hon själv fått känna verkligheten.

Hon förstod till sist hur naiv hon hade varit.

Sarah stannade och såg på sin vän med oro. ”Ella?”

Efter att ha dragit ett djupt andetag mötte Ella hennes blick, ögonen blanka av tårar som ännu inte fallit. ”Jag ska ansöka om skilsmässa.”

Sarah stelnade till, ögonen vidgades av misstro. ”Skilsmässa? Har Austin skadat dig igen?”

Ella svarade inte.

”Vet du vad jag känner just nu? Som när man följer en bok och tror att det ska bli ett lyckligt slut, och så visar det sig att författaren har förstört hela sista kapitlet. Jag har alltid tänkt att även om ni inte var kära så skulle du och Austin åtminstone kunna ha ett tryggt liv tillsammans.”

Sarahs hjärta drog ihop sig när hon såg Ellas magra, sköra gestalt.

Det var uppenbart att hon hade fått lida mycket i det här äktenskapet.

Ella sänkte blicken och drog efter andan med en bitter suck. ”Det är över nu. Han går sin väg och jag går min. Det är slut.”

”Låt mig ta honom och reda ut det här!” sa Sarah, kokande av ilska för Ellas skull.

Ella grep tag i hennes hand och skakade på huvudet. ”Jag vill inte dra in dig i den här röran.”

”Det här äktenskapet har plågat dig så länge, och en skilsmässa kommer göra ännu ondare. Är du helt säker?” frågade Sarah och kramade Ellas hand lugnande.

Ella nickade bestämt, blicken stadig.

”Okej. Vad du än väljer så står jag vid din sida, helt och fullt.”

Sarahs omedelbara stöd värmde Ellas hjärta.

Att ha en vän som hon var något Ella värdesatte djupt.

När kvällen kom spred sig mörkret långsamt över himlen, och en klar måne hängde där uppe.

Ella slog in säkerhetskoden – 0623 – och låste upp porten till villan.

Austin hade aldrig ändrat koden, han använde alltid just de här fyra siffrorna.

Hon hade ofta undrat vad de betydde, men varje gång hon frågade Austin fick hon aldrig något tydligt svar.

Hon tvekade innan hon tryckte upp dörren och såg att det var tomt där inne.

Månskenet strömmade in genom fönstren från golv till tak och kastade skuggor av trädens siluetter över golvet.

Hade Austin inte kommit hem än?

Hushållspersonalen syntes inte heller till.

Efter att ha låtit blicken svepa runt bestämde hon sig för att inte stanna längre.

Hon hade bara kommit tillbaka för att hämta sina saker.

Ella gick uppför trappan till master bedroom, där hon hade alla sina personliga saker och vardagskläder.

Eftersom hon redan hade bestämt sig för att gå skilda vägar ville hon lämna utan att något band henne kvar.

När hon klev in i sovrummet såg hon den välbekanta dubbelsängen.

Ella öppnade garderoben och fick syn på Austins kläder.

Även om städerskan vanligtvis tog hand om sysslorna hade Ella alltid insisterat på att göra dem själv.

Efter att ha stirrat in i garderoben i några sekunder började hon snabbt packa ner sina kläder.

Det fanns inget som var värt att dröja kvar för.

Hon packade ner kläder, hudvårdsprodukter, smycken och smink i två stora resväskor.

När båda väskorna var fulla lade Ella det förberedda skilsmässoavtalet prydligt på nattduksbordet.

Kanske hade åren som fru Raymond gjort henne till någon som klarade av allt med millimeterprecision – från vardagens bestyr till elfel, trasiga vitvaror, skötsel av trädgården och ekonomiska sammanställningar.

Hon hade ordnat allting på en enda dag och lämnat kvar det åt Austin.

Det här var hennes farväl.

För att Austin inte skulle råka missa skilsmässopappren bestämde hon sig för att säga det till honom direkt.

Medan hon väntade på sin taxi utanför herrgården ringde Ella till Austin.

Han svarade innan första signalen ens hade klingat ut.

”Jag har förberett skilsmässopappren och skrivit ner allt som rör hushållet i detalj. De ligger på nattduksbordet. Skriv under när du har tid.”

Det hördes bara ett svagt knaster i luren, sedan en tystnad som drog ut i det oändliga.

Ella trodde att samtalet hade brutits och tittade på skärmen.

När hon såg att det fortfarande var uppkopplat fortsatte hon: ”Jag hoppas att du kan skriva under snart så att vi kan göra ett rent avslut.”

Mannen i andra änden harklade sig, rösten oväntat mycket mjukare än vanligt.

”Var du på sjukhuset?”

Ella stelnade till ett ögonblick.

Han brukade sällan bry sig om henne. Varför frågade han plötsligt det?

Hon svarade inte, utan pressade vidare. ”Austin, jag försöker prata om något viktigt.”

”Du måste ta bättre hand om dig. Jag har gett dig så många kosttillskott, och ändå är du fortfarande så svag.”

Austin fortsatte prata, nästan som om han talade för sig själv snarare än till henne.

Hennes tålamod höll på att ta slut, och hon var nära att avsluta samtalet.

”Det är en galatillställning. Du följer med mig.”

Rösten var lugn men bar mer av en order än en fråga.

Det var uppenbart att han inte bad om hennes samtycke, han räknade med det.

Kanske hade Austin i deras relation vant sig vid hennes otaliga eftergifter.

Han utgick från att hon inte hade någon anledning att säga nej.

Ella förblev tyst och tänkte på hur hon skulle avvisa honom.

”Vi lägger skilsmässan åt sidan tills vidare. Jag har jobb att ta itu med. Vi pratar när jag är tillbaka.”

Han lade på tvärt.

Ella tyckte att det var mörkt komiskt.

Till och med deras skilsmässa verkade kräva hans tillstånd och hans tidpunkt.

En tung känsla av kvävning lade sig över henne.

Hennes hand sjönk kraftlöst ner längs sidan, som om all ork runnit ur henne.

Till slut bestämde Ella sig ändå för att gå på galan.

Hon lämnade sitt bagage hemma hos Sarah, eftersom hon inte hade några passande festkläder själv.

Med tanke på att hon skulle dyka upp som Austins fru kunde hon inte dra skam över honom.

Efter noggrant övervägande sminkade hon sig och tog på sig en klänning som Austin tidigare hade köpt åt henne innan hon gav sig av.

När bilen stannade öppnade sig hotellets storslagna balsal framför henne.

Lyx, prakt och en omisskännlig doft av pengar och societetsliv strålade från varje hörn.

Ella kastade en blick på sin spegelbild i bilrutan.

Klänningen var en specialsydd catwalkmodell, och de guldfärgade örhängena med tofsar matchade hennes gyllene klänning med tunna axelband perfekt.

Metallkedjan som föll över bröstet framhävde en känsla av återhållsam elegans.

Hon tog ett stadigt andetag för att lugna sig och gick framåt.

När klackarna klickade mot marmorgolvet fick Ella syn på Austin mitt i den påkostade hotellmiljön, med ett glas rött vin i handen, djupt inne i ett samtal.

Just som hon skulle gå fram till honom skymde en graciös, nätt gestalt hennes sikt, gled in och hakade arm med Austin med en intimitet som var påfallande självklar, ansiktet strålande av glädje.

Ella stannade tvärt, uttrycket stelnade.

Det var Judith.