Kapitel 7 Eld och bedrägeri

”Klänningen är förstörd. Borde du inte betala för den? Tänker du ersätta Ella?” fyllde Valentin i och upprepade Darons ord.

Judith kände hur skammen brände.

”Austin, jag…” började hon, med en röst som lät desperat.

Austin klev fram och ställde sig framför henne, som ett skydd. ”Jag ber min assistent föra över pengarna till henne.”

Ella gav ifrån sig ett lågt, nästan självironiskt skratt. Så han mindes alltså verkligen inte att han hade gett henne klänningen.

”Det spelar ingen roll längre,” sa hon dämpat.

Den hade ju trots allt varit hans från början. Hon skulle räkna det som att skulden dem emellan var reglerad.

Ella vände sig mot Daron, lugn och behärskad. ”Herr Bales, snälla, tala inte så. Den som ansvarar för projektet ska bedömas efter kompetens. Jag är fortfarande ny i den här branschen och kommer att behöva vägledning av er båda.”

De två männen utbytte en blick, som om de förstod varandra utan ord.

Samtidigt började viskningarna sprida sig i folkmassan.

”Är det sant? Är Judith inte den riktiga Brooks-arvtagerskan?”

”Som herr Bales antydde verkar det så.”

”Det finns många som heter Brooks. Kanske känner herr Bales bara till den som är ingift i familjen Clark.”

”Det låter rimligt. Herr Clark och herr Bales har starka affärsband. Klart att han känner igen och försvarar sitt barnbarn.”

”Ändå är det här respektlöst mot Judith. Hon är ju också en Brooks, trots allt.”

”Den där andra kvinnan måste ha mäktiga kontakter om hon kan stå upp mot Judith. Geralds barnbarn, dessutom!”

Förödmjukelsen sköljde över Judith och hennes ansikte hårdnade.

Hon knöt nävarna vid sidorna och pressade samman käkarna, medan hon kände tyngden av de nyfikna blickarna och det dämpade, hånfulla fnisset omkring henne.

”Herr Bales, herr Dobbins, ska vi fortsätta vårt samtal någon annanstans?” Ella gjorde en artig gest och gav båda männen ett samlat leende.

Austin hade i tysthet följt Ella under hela utbytet.

Det var första gången han såg henne så levande och självsäker.

Vanligtvis stannade hon hemma som en plikttrogen hustru och tog hand om hans vardag.

Han hade vant sig vid hennes omsorg, men nu bar hon sig åt med en bestämd säkerhet – nästan som en annan person.

Austin kände hur något rörde sig inom honom, något han varken kunde sätta ord på eller riktigt förstå.

Känslorna drog åt olika håll när han såg henne gå därifrån, och en främmande tomhet slog rot i honom.

Judith såg hur Austins uppmärksamhet dröjde vid Ella.

Med spelad ro sa hon: ”Austin, jag är så glad att du är här med mig,” medan hon inom sig kokade av raseri, så att hon nästan gnisslade tänderna sönder och samman.

Austin svarade med ett kort grymtande och gick sedan därifrån.

Folket började långsamt skingras.

Judith blev kvar ensam, helt uppslukad av sin svartsjuka. Hon tog fram mobilen och ringde ett samtal.

Under tiden stod Ella ute på balkongen och samtalade med Daron och Valentin.

”Prometheusprojektet kommer att kräva betydande finansiering i senare skeden. Vi brukar inte skicka kvinnor för att sköta affärsmiddagar,” sa Daron, höjde sitt glas mot den månupplysta himlen och log brett.

Ella tog emot hans synpunkt med både elegans och fasthet. ”Män och kvinnor ska behandlas lika. Kvinnor behöver ingen särbehandling.”

Valentin skrattade. ”Herr Bales kommer inte ens låta det gå så långt att man förhandlar över ett glas. Din morfar skulle inte heller gilla det. Det enda vi behöver är din morfars ekonomiska stöd.”

”Jag har läst om ekonomiska upplägg där projekt används för att föra ut pengar. Jag antar att ni herrar inte är den sorten?” Ella förstod omedelbart innebörden bakom hans ord.

Så det var deras upplägg.

De tänkte använda henne som en bro till Geralds pengar.

Planen var helt genomskinlig.

Som tur var var Ella skarp nog att se igenom den direkt.

Daron pressade fram ett stelt leende. ”Jag hade inte väntat mig att du skulle förstå sånt här, Ella.”

Från början hade de smickrat Ella enbart på grund av hennes koppling till Gerald, i hopp om att kunna säkra finansiering genom henne.

De hade inte trott att hon skulle vara så svår att påverka.

De hade uppenbart underskattat henne.

Hon log, men sa ingenting.

”Här är kontraktet,” sa Valentin och tog fram ett dokument.

Ella skummade igenom kontraktet en stund, tvekade. ”Det här kontraktet har väl inget med att få min morfar att investera i projektet att göra, eller hur?”

”Ella, vi är inga bedragare! Tror du att vi skulle lura in dig i ett sjunkande skepp?” Daron satte nästan vinet i halsen av chocken, och ansiktet kunde inte dölja paniken.

Ella höjde ett ögonbryn och fortsatte granska kontraktet.

Hon hittade inga större problem, men lade märke till en möjlig svaghet.

”Skulle det gå att utveckla Prometheusprojektet genom att låta användare skapa egna anpassade AI-modeller? Det skulle förbättra användarupplevelsen samtidigt som integriteten skyddas, och det skulle till och med kunna bli ett genombrott inom den befintliga ramen.”

Daron och Valentin hade utgått från att Ella bara var en prydnad, utan någon verklig kunskap.

Hennes genomtänkta förslag tog dem helt på sängen.

”Självklart! Jag ringer programmerarna direkt,” sa Daron och plockade genast upp telefonen.

Hennes idé skulle kunna bli ett stort genombrott för Prometheusprojektet inom AI-utvecklingen.

”Jag har ingen penna,” sa hon och visade sina tomma händer.

”Jag har!” Valentin räckte snabbt fram sin penna.

Ella tog emot den och skrev prydligt sitt namn längst ner på dokumentet.

När hon böjde sig över sidan hörde hon plötsligt spridda skrik bakom sig.

Hon rynkade pannan, såg upp och fick syn på Daron och Valentin som stirrade förbi henne med skräck i blicken.

En obehaglig känsla sköljde över henne.

Hon vände sig om och såg människor rusa mot dem, paniken spred sig i balsalen när tjock, svart rök vällde fram längs golvet.

”Brand!”

”Min dotter! Var är min dotter?!”

”Har någon sett min fru?”

”Hjälp! Sluta trampa på min klänning!”

Folkmassan hade fallit ner i kaos.

Gästerna kastade sig i panik mot balkongen och utgångarna.

Huvuddörrarna var helt igenproppade av människor, och flera gäster hade fallit omkull i trängseln.

Ella kände en skarp, brännande smärta.

”Ella!” Daron hade redan knuffats ut på gräsmattan bortom balkongen.

Han vinkade desperat åt henne.

Valentin försökte också ta sig tillbaka för att hjälpa henne.

Ella struntade i de två männen där ute.

Hon tittade ner och såg var smärtan kom ifrån – någon höll ett stenhårt grepp om hennes handled.

Smala fingrar borrade sig in i handleden.

När hon såg upp fick hon syn på Judith, med rödkantade ögon och en blick som bönföll, desperat.

”Hjälp mig!” skrek Judith.

Innan Ella hann reagera knuffade Judith plötsligt till henne.

Ella föll bakåt och slukades snabbt av den virvlande massan av panikslagna gäster.

Ryggen slog i golvet med en hård smäll. En bedövande kyla drog genom armar och ben, följd av en skarp, stickande smärta som spred sig i kroppen. Mörkret slöt sig kring henne medan människor trampade förbi.

Ljudet från folkmassan hade ännu inte ebbat ut.

Ella höll sig om magen och kröp ihop som en boll på golvet.

För att inte bli trampad kröp hon in i en liten triangelformad glipa och tog skydd.

Vid det här laget hade ungefär hälften av gästerna redan hunnit utrymma balsalen.

Branden rasade vidare, och den enorma kristallkronan i taket hade delvis rasat. Metallkedjorna som höll uppe den återstående delen bar knappt vikten längre, och hela konstruktionen var livsfarligt instabil.

Hon försökte ta sig därifrån, men det gick inte med den skadade fotleden.

Under tiden stod Judith på avstånd och såg på, kallt.

Tills en gestalt steg fram ur lågorna.