Kapitel 135

ISABELLA

Jag hade inte slutat skratta sedan jag kom hem i gryningen. Inte en enda gång.

Och inte det tysta, värdiga skrattet som bleknar med tiden. Nej—det här var den vilda sorten. Den sorten som bubblar upp från djupet av magen, kapar dina lungor och skakar kroppen tills du inte kan andas. Vilt, ...

Logga in och fortsätt läsa