Kapitel 142

ISABELLA

När vi kom hem var klockan nästan 17. Jag väntade inte.

Så fort bilen stannade, kastade jag upp dörren och steg ut, utan att en enda gång titta tillbaka på Levi. Inte på honom. Inte på tyngden av vad han nästan hade gett mig – och sedan tagit bort.

Han hade varit på sin telefon hela resan. ...

Logga in och fortsätt läsa