Kapitel 90

Jag duschade snabbt—rakade mig också, även om jag inte var säker på varför. Kanske var det vana. Eller kanske var det det tysta, bittra hoppet som jag inte kunde skaka av mig, att på något sätt, under den främling han hade blivit, fanns min Levi fortfarande där någonstans.

Jag klädde mig i mina favo...

Logga in och fortsätt läsa