Kapitel 1 Vi förlorade vårt barn
”Nej!”
Ett skarpt skrik skar genom den dödstysta tystnaden i sjukhusrummet.
Miranda ryckte till och satte sig tvärt upp i sängen, kallsvettig så att den tunna sjukhusskjortan klibbade mot huden.
Allt omkring henne var bländande vitt, och den stickande lukten av desinfektionsmedel fyllde näsan.
En sjuksköterska skyndade in, och lättnaden sköljde över hennes ansikte när hon såg att Miranda var vaken.
”Du är vaken? Hur känns det?”
Miranda svarade inte. Hon satt bara där och flämtade efter luft, med blicken tomt fäst rakt fram.
Sjuksköterskan mjuknade på rösten och försökte trösta henne.
”Försök att inte ta det så hårt. Vi kunde inte rädda barnet.”
”Men du klarade dig. När kroppen har läkt kommer det fler chanser.”
Barnet … borta …
Orden träffade Miranda som stenar som krossade hennes bröstkorg.
Hon såg långsamt ner, de skakande händerna sökte sig till den fortfarande platta magen.
Där hade det funnits ett litet liv, stilla och tyst, i två hela månader.
Minnet slog till igen, som en blixt. Det fuktiga, övergivna lagret. Kidnapparens förvridna ansikte och den blänkande kniven i hans hand, så skarpt att det kändes som om det hände just nu.
”Harrison Whitmore, välj.”
”Din fru Miranda, eller din första kärlek Ariana Dalton?”
Kidnapparens röst var sträv och grym, som om döden själv avkunnade domen.
Mirandas blick låste sig vid mannen en bit bort. Mannen hon hade älskat i fem år. Hennes make.
Hon såg hur Harrisons blick flackade mellan henne och kusinen Ariana, hur hans tvekan var som en slö kniv som långsamt skar in i hennes hjärta.
Sedan såg hon honom peka, utan att tveka, på Ariana, som hukade bakom honom och skakade av rädsla.
”Släpp Ariana.”
I samma ögonblick rasade Mirandas värld samman.
En bild blixtrade förbi i huvudet. Provsvaren hon hade fått tidigare samma morgon.
Gravid, vecka åtta.
Läkarens gratulerande leende var fortfarande klart för henne. Hon hade tänkt berätta i kväll, på deras bröllopsdag. Det skulle bli en överraskning.
”Det verkar som att din man har gjort sitt val.”
Kidnapparen pressade kniven mot hennes hals. Den kalla metallen fick hela kroppen att darra.
”Några sista ord till din älskade make?”
Miranda såg förbi knivbladet på Harrison och samlade den sista styrkan hon hade för att få fram orden tydligt.
”Harrison, jag är gravid.”
”Två månader.”
Så fort orden lämnat hennes mun hördes ett lågt, skrämt flämtande bakom Harrison, från Ariana.
”Harrison, jag är så rädd.”
Hennes röst var inte hög, men den krossade Mirandas sista lilla gnista av hopp.
Kidnapparen skrattade, uppenbart road av dramat.
”Harrison, hörde du det? Din fru väntar barn. Jag ger dig en sista chans. Vem blir det?”
Mirandas hjärta slog upp i halsgropen. Hon såg på honom, och en glimt av hopp tändes i hennes ögon.
Det var deras barn.
Kidnapparen såg hur Harrison kämpade med att bestämma sig och bestämde sig för att hjälpa honom på traven.
Han gav sina två män en vink. Harrison såg hjälplöst på när två busar ställde sig intill Miranda och Ariana, med händer som sträcktes fram mot kvinnornas kläder.
Kidnapparen tog till och med fram mobilen och filmade förnedringen.
Ljudet av tyg som slets itu fyllde luften.
Harrisons ögon blev blodsprängda när han stirrade på kidnapparen.
”Rör dem inte!” Rösten var laddad av raseri.
Kidnapparen struntade i honom, blicken slukade den vackra kvinnan. ”Din tjej har så len hud!”
”Vet du vad? Jag har ändrat mig. Jag tänker inte låta dig välja längre. Jag behåller båda. Jag har gott om bröder som också behöver lite underhållning. När vi är klara klär vi av dem nakna och slänger ut dem på gatan. Låt uteliggarna få sig ett skratt.”
Kidnapparen skrattade åt sina egna ord.
Miranda såg hur mannens hand sträckte sig mot hennes bröst, tårarna forsade när hon backade i panik.
Hon såg på Harrison med vädjande ögon.
”Harrison, rädda mig! Rädda vårt barn!”
Miranda stod inte ut med tanken på vad som skulle hända med barnet om de här männen kränkte henne.
Ariana tänkte inte vara sämre. Hon såg på Harrison och tänkte att om Miranda dog för kidnapparnas händer skulle Harrison bli tvungen att rädda henne.
Med den tanken försköt Ariana medvetet kroppen och knuffade till Miranda.
Precis framför henne fanns kidnapparens kniv.
Miranda störtades fram med våld. En blodstrimma visade sig på hennes hals.
Kidnapparen bredvid henne såg Miranda stappla mot honom och svor: ”Din jävla idiot, försöker du springa in i mig!”
Han slog Miranda hårt över ansiktet.
Blod sipprade från mungipan när Miranda desperat såg mot Harrison.
Men allt hon hörde var Harrisons röst, fortfarande hård och pressad.
”Jag väljer Ariana! Släpp henne, jag ger er vad ni vill!”
En het tår rann nerför Mirandas kind.
I det ögonblicket dog hennes hjärta helt.
Hon blundade och väntade på att döden skulle komma.
Det kalla bladet pressades ner med kraft.
Bang!
Ett öronbedövande skott ekade.
Smärtan som borde ha kommit kom aldrig. Kidnapparens arm som höll kniven slappnade och föll.
I kaoset kände Miranda hur kroppen blev lätt, när någon drog henne in i en varm, skakig omfamning.
Innan hon förlorade medvetandet helt tyckte hon sig se ett ansikte fyllt av desperat oro.
