Kapitel2 Låt oss skiljas
Sjukhusrummets dörr gnisslade när den gled upp.
Harrison klev in. När han såg att Miranda var vaken drog en lättnad över hans ansikte.
”Miranda, du är vaken till slut. Tack och lov att du är okej.”
Han gick fram till sängen, tröttheten låg tung i rösten.
”Det blev för hett där inne. Kidnapparen var instabil. Min plan var att lugna ner honom, få honom att släppa Ariana först och sen lista ut hur jag skulle få ut dig.”
Miranda lyssnade tyst, ansiktet uttryckslöst, som om hon hörde någon annans historia.
Hon lyfte blicken och mötte hans med en tom stirrning, rösten hes men lugn.
”Harrison Whitmore, barnet är borta.”
”Jag fick missfall.”
Harrisons pupiller drog ihop sig tvärt. Han skulle just säga något när—
”Ah!”
Ett skarpt skrik hördes utanför rummet, följt av ljudet av något som krossades.
Harrisons uttryck förändrades på en sekund. Han vände sig om.
”Något måste ha hänt med Ariana. Jag måste kolla till henne!”
Han lämnade henne med ett ”Vi pratar om din situation senare” innan han rusade ut utan att se tillbaka.
”Senare? Ja, visst.”
Miranda upprepade orden tyst, ett bittert leende drog över läpparna.
Hennes problem kunde alltid vänta.
Ännu en tår föll ljudlöst och landade på hennes bleka hand.
Hon sträckte sig långsamt efter telefonen bredvid kudden, fingertopparna vitnade av hur hårt hon höll den, och slog ett nummer hon kunde utantill.
Samtalet kopplades fram snabbt. En mans stadiga, bekymrade röst hördes.
”Är du vaken?”
Miranda drog ett djupt andetag och använde sina sista krafter för att prata lugnt.
”Christian.”
”Jag behöver att du upprättar skilsmässopapper åt mig.”
Kvällen kom. Miranda skrevs ut från sjukhuset.
Taxin stannade framför en välbekant villa. Det här var hemmet hon delade med Harrison.
Men nu kändes det bara kallt och främmande.
Hon tryckte upp dörren. Skratt drev ut från vardagsrummet.
Harrison satt i soffan och skalade ett äpple. Ariana satt bredvid honom, blek som om hon knappt överlevt något fruktansvärt, fullständigt ynklig.
Scenen var hemtrevlig som en tavla, men den stack Miranda i ögonen.
Det här var bara andra gången hon såg sin man sedan kidnappningen och missfallet.
När han hörde dörren öppnas såg Harrison upp. När han fick syn på Miranda rynkade han lätt på pannan.
”Du är tillbaka.”
Tonfallet var platt, som om han hälsade på en oviktig gäst.
Han lade ifrån sig kniven och reste sig, rösten fick en stram, allvarlig kant.
”Ariana har varit med om ett rejält trauma. Hon mår inte bra psykiskt. Läkaren sa att hon behöver en trygg, lugn miljö som känns bekant för att återhämta sig.”
”Så hon kommer att bo här ett tag.”
Miranda sa ingenting. Hon bara såg på honom i tystnad.
Harrison undvek hennes blick och fortsatte. ”Jag har gjort i ordning stora sovrummet åt Ariana. Du kan ta gästrummet där uppe.”
Stora sovrummet.
Deras sovrum.
Varenda möbel där inne hade hon valt själv.
Det kändes som om någon stoppat bomull i Mirandas hals. När hon talade var rösten torr.
”Harrison, det är vårt sovrum.”
Arianas ögon blev genast rödkantade. Hon reste sig svagt och drog i Harrisons ärm.
”Harrison, vill hon inte ha mig här?”
”Om hon inte gillar det så borde jag bara gå. Jag vill inte skapa problem mellan er två.”
Hon såg ut att vara på väg att börja gråta och vände sig om för att gå.
Harrison grep tag om hennes arm. Hans ansikte mörknade när han vände sig mot Miranda, ögonen fulla av förebråelse.
”Miranda!”
Han skällde fram hennes namn.
”Ariana är familj. Hon behöver omsorg just nu!”
Han ställde Ariana bakom sig som en ointaglig fästning.
”Du stannar här, och det är slutdiskuterat!”
Det där var till Ariana.
”Utan mitt tillstånd är det ingen som slänger ut dig.”
Det där var till Miranda.
När Miranda såg hur han skyddade Ariana på det sättet kände hon som om en osynlig hand kramade hennes hjärta så hårt att hon knappt fick luft.
När hon bleknade utan att svara blev Harrisons röst allt mer otålig.
”Du brukar vara så lättsam. Bete dig inte som en svartsjuk kärring över det här. Det är inte vackert.”
En svartsjuk kärring?
Miranda vände och vred på orden i huvudet, och ett bittert leende snuddade vid hennes läppar.
”Ariana är fortfarande svag. Gå och laga något åt henne.”
Harrison talade som om han gav en order.
Han ville att hon, som precis hade fått missfall och inte ens hunnit återhämta sig, skulle laga mat åt kvinnan som hade fått henne att förlora sitt barn?
Miranda började plötsligt skratta. Ljudet var kallt och hånfullt.
”Harrison, vi skiljer oss.”
Hennes röst var inte hög, men den nådde tydligt ut i varje hörn av vardagsrummet.
”Min bror är redan på väg hit med pappren och en advokat.”
Harrison stelnade, som om han inte förstod vad hon hade sagt.
”Vad sa du nyss?”
Han rynkade pannan, ansiktet fullt av misstro.
”Jag bad dig laga mat och du pratar om skilsmässa?”
Orden hade knappt lämnat hans mun förrän en annan röst skar genom luften.
”Ja, skilsmässa.”
En kall röst kom från dörröppningen.
Villadörren slogs upp. Christian Lancaster klev in med bestämda steg i svart kostym, ansiktet hårt som sten.
Bakom honom kom Mirandas föräldrar, Arabella Lancaster och Dominic Lancaster, tillsammans med Harrisons föräldrar.
Båda familjerna hade kommit i samlad trupp.
Christian gick rakt fram till Mirandas sida, ställde sig beskyddande framför sin syster och stirrade kyligt på Harrison.
Han drog fram ett dokument ur portföljen och slog det i bordet.
”Journalkopior från sjukhuset.”
”Min syster har fått missfall. Hon är fysiskt svag. Och du, hennes man, var inte vid hennes sida. I stället står du här och tar hand om en annan kvinna?”
”Harrison, vi gav inte bort vår dotter till dig för att hon ska vara din piga, och definitivt inte för att hon ska bli förnedrad så här!”
I varje ord vibrerade Christians röst av raseri.
”Vi har inte råd att vara sammanlänkade med Whitmores längre!”
Mirandas mamma Arabella grät redan. Hon skyndade fram och slog armarna om sin smala dotter, hela kroppen skakade av sorg.
”Min Miranda, mitt barn…”
När Ariana såg scenen blev hon ännu blekare. Hon tog ett försiktigt steg fram.
”Tant… farbror…”
Arabella låtsades som om hon inte hörde. Hon höll bara om Miranda och grät.
Men Mirandas pappa Dominic suckade och tog till orda.
”Vi har alla sett Ariana växa upp. Hennes pappa sitter i fängelse. Hon har blivit uppfostrad av sin mamma ensam. Det är faktiskt riktigt sorgligt.”
Genast blev det knäpptyst i vardagsrummet.
Mirandas huvud for upp. Hon stirrade på sin far, oförmögen att tro det hon hörde.
I ett läge som det här borde han väl bry sig om sin egen dotter, som precis hade förlorat ett barn och blivit sviken av sin man?
Varför försvarade han Ariana?
Mirandas blick vandrade fram och tillbaka mellan sin far och Ariana, som grät ynkligt.
Under alla år de vuxit upp hade deras familj aldrig ens träffat Arianas pappa.
En löjlig och fruktansvärd tanke slog rot i hennes huvud, som ett frö som precis hade planterats.
