Kapitel 3 Företaget är i trubbel
”Din pappa har rätt.” Harrison såg på Miranda, rösten mjukare men fortfarande nedlåtande.
”Miranda, sluta vara barnslig.”
”Om det kommer ut att vi ska skiljas kommer det att se illa ut för båda våra familjer.”
”Jag kanske gjorde ett misstag i dag, men du måste använda huvudet du också.”
Han gjorde en paus, och blicken blev plötsligt iskall, med en antydan till hot.
”Annars, om vi verkligen skiljer oss, förvänta dig inte att jag kommer krypande tillbaka.”
Miranda brydde sig inte ens om att se på honom längre.
Hon vände sig mot sin mamma och sin bror, blicken mer beslutsam än någonsin.
”Mamma. Christian.”
”Kom. Till tingsrätten.”
…
En halvtimme senare, utanför tingsrätten.
Miranda höll det tunna skilsmässopappret i händerna och kände sig lättare än hon gjort på evigheter.
Fem års kärlek, slut på en enda dag.
”Det här är ju absurt! Helt absurt!”
Dominics ilska, som han hållit tillbaka hela bilresan, exploderade till sist.
Han pekade på Miranda, ansiktet förvridet av plåga.
”Har du någon aning om vad du just gjorde framför familjen Whitmore? Hur tror du att de kommer behandla Ariana nu?”
”Hon är en ung kvinna! Hur ska hon kunna möta folk efter det här!”
Miranda snurrade runt och stirrade på sin egen far.
Hon hade fått missfall. Hennes man hade övergett henne. Hon hade just gått igenom ett helvete.
Och hennes pappa oroade sig för hur Whitmores skulle behandla Ariana? Var det så här en far skulle bete sig?
”Eftersom du bryr dig så mycket om Ariana”, sa Miranda och artikulerade varje ord noggrant, ”så åker du inte tillbaka med mig, mamma och Christian.”
Hon vände sig om, öppnade bildörren och hjälpte sin mamma in i baksätet.
Christian kastade en iskall blick på Dominic, ansiktet mörkt, och satte sig bakom ratten utan ett ord.
Den svarta sedanen drog iväg, och Dominic blev kvar där ensam, ansiktet askgrått av förnedring.
Sent den kvällen, på Lancaster-godset, i Mirandas sovrum.
Efter att ha tvättat av sig lade sig Miranda i den mjuka sängen.
Det här var hennes rum från tiden innan hon gifte sig. Allt var fortfarande välbekant, och hennes uppskruvade nerver från dagen kunde äntligen slappna av lite.
Hon tog upp mobilen och öppnade, nästan utan att tänka, Facebook.
Det senaste inlägget var från Ariana, upplagt för en halvtimme sedan.
”Tack för att du tar hand om mig, Harrison. Att ha dig här efter allt som hänt betyder så mycket.”
Bilden visade en scen på en restaurang.
Ariana höll i en skål med soppa, leendet milt och sött.
Harrison satt bredvid henne, tittade inte mot kameran utan såg på henne med ömma ögon.
Den blicken i hans ögon. Miranda hade jagat efter den i fem år och inte fått den en enda gång.
Hon mindes otaliga årsdagar när Harrison hade rusat iväg på grund av ett samtal från Ariana.
Hon mindes deras smekmånad, när Ariana gjorde slut med någon och han genast bokade en flygbiljett hem för att trösta henne.
Hon mindes hur hon låg med hög feber medan han var ute och firade Arianas födelsedag.
Det var inte så att han inte visste hur man älskar. Han älskade bara inte henne.
Den här kidnappningen, den här nära-döden-upplevelsen, det oskyldiga liv som gick förlorat – allt hade till sist öppnat hennes ögon helt.
Det var bra.
Och samtidigt fruktansvärt sorgligt.
Miranda lade försiktigt handen på magen, med svidande ögon.
”Förlåt, lilla vän.”
”Jag hoppas att du nästa gång föds in i en familj som verkligen älskar dig och vill ha dig.”
Hon skulle just stänga appen när fingret plötsligt stelnade.
Blicken låste sig vid nedre högra hörnet av bilden.
Där syntes en hand som höll i ett fruktfat, och på handleden satt en klocka.
Den där Patek Philippe-klockan med stjärnhimmel såg exakt ut som den hennes pappa hade haft på sig i dag.
Den absurda tanken dök upp igen, växte vilt och gick inte att stoppa.
Mirandas hjärta började dunka.
När hon försäkrat sig om att mamma sov reste hon sig tyst och gick bort till arbetsrummet.
Christian jobbade fortfarande, med rynkad panna.
”Christian.”
Han såg upp. När han såg att det var hon mjuknade hans ansikte en aning. ”Varför sover du inte?”
”Har pappa kommit hem än?” frågade Miranda försiktigt.
Christian gnuggade tinningarna. ”Nej. Jag har inte sett honom på hela eftermiddagen. Och när man ringer går det direkt till telefonsvararen.”
Mirandas hjärta sjönk, djupare och djupare.
Hon drog ett djupt andetag, som om hon fattade ett svårt beslut.
”Christian, kan du hjälpa mig att kolla upp en sak?”
”Vad då?”
”Jag behöver att du tar reda på om Arianas pappa, den som påstås sitta i fängelse, ens finns på riktigt.”
Christian ryckte till. När han såg sin systers kalla min och förstod att hon inte skämtade blev han allvarlig.
”Okej. Jag fixar det.”
Han reste sig och klappade henne på axeln. ”Du har precis skilt dig och du återhämtar dig fortfarande. Övertänk inte. Ta hand om dig.”
Miranda tvingade fram ett leende.
”Oroa dig inte för mig. Nu när jag är ifrån den där idioten Harrison mår jag toppen.”
Hon lade märke till de mörka ringarna under sin brors ögon och den nästan tomma kaffekoppen på skrivbordet. Hon tog bort koppen, med ett värkande hjärta för hans skull.
”Det är du som behöver vila. Sluta sitta uppe och jobba så sent.”
När hon tog koppen fångade hon i ögonvrån vad som syntes på datorskärmen.
Det var aktiekursen för Lancaster Corporation. Ett hav av rött, som rasade brant nedåt.
Mirandas pupiller drog ihop sig.
Något hade hänt med företaget.
Utan att visa någon reaktion sa hon god natt till sin bror och skyndade tillbaka till sitt rum och låste dörren bakom sig.
Med darrande händer sökte hon på ”Lancaster Corporation” på mobilen.
Den ena chockerande rubriken efter den andra dök upp.
”Lancaster Corporations projekt misslyckas – misstänkt likviditetskris”
”Samarbetspartners hoppar av – Lancaster Corporation på randen till konkurs”
”Lancasters ordförande Dominic utreds för förskingring”
Miranda höll handen över munnen för att inte skrika rakt ut.
Så allt hemma hade redan rasat samman.
Och hennes bror, som försökt få henne att slippa oroa sig, hade burit allt det här ensam.
Just som tankarna snurrade till tändes mobilskärmen av en nyhetsnotis.
