Kapitel 5 Argumentet
Utanför myndighetskontoret tog Miranda en taxi hem.
I samma ögonblick som hon klev innanför dörren, innan hon ens hunnit ta av sig skorna, slog ljudet av ett häftigt gräl emot henne som en vägg.
”Dominic! Har du blivit helt från vettet? Det där är Mirandas sprillans nya kläder, hon har inte ens haft dem på sig än! Med vilken rätt ger du dem till den där otacksamma ungen!”
Hennes mamma Arabellas röst var fylld av raseri.
Mirandas hjärta drog ihop sig. Hon skyndade mot vardagsrummet.
På soffan satt Ariana och kramade en famn med märkeskläder och handväskor ur Mirandas garderob, med kränkta tårar i ansiktet. Hennes pappa Dominic stod beskyddande framför Ariana, vänd mot hennes mamma.
”Sänk rösten! Ariana har precis varit med om något fruktansvärt. Skräm henne inte!”
”Skrämma henne?” Arabella skakade av ilska och pekade Dominic rakt under näsan. ”Din dotter har nyss fått missfall och skilt sig! Och du, hennes pappa, har inte ens tittat till henne. I stället tar du hit den som förstörde hennes liv, in i vårt hem, och fjäskar för henne? Dominic, har du inget hjärta kvar!”
Dominics ansikte blossade rött av utskällningen, men han gav sig inte utan fräste tillbaka.
”Det där är bara strunt! Ariana är din systers enda dotter! Jag tar hand om henne av respekt för dig!”
När Ariana hörde det tog hon genast chansen. Hon grät ynkligt och talade svagt till Arabella.
”Tant, snälla bli inte arg. Det är mitt fel allting.”
”Efter kidnappningen blev jag så rädd. Jag hade ingen familj i närheten, så jag tänkte att jag skulle komma och hitta dig. Jag ville vara nära dig.”
”Jag förstod inte att du inte ville ha mig här.”
Hon snyftade och kramade kläderna medan hon reste sig.
”Om det är så, borde jag bara gå. Jag har ändå ingen familj kvar. Det spelar ingen roll vart jag tar vägen.”
Det där manipulativa pratet fick Dominic att explodera.
Han vände sig om och blängde på Arabella.
”Titta på dig själv! En vuxen kvinna som ger sig på ett barn! Är det så här en äldre ska bete sig!”
”Pappa, det där stämmer inte riktigt. Hon är lika gammal som jag. Hon är knappast ett barn.”
En kall röst kom från hallen.
Miranda gick fram steg för steg, precis i tid för att se sin mamma vackla till, kritvit i ansiktet.
Hon skyndade fram och tog tag i Arabella för att stötta henne.
”Mamma, är du okej?”
Hon lyfte blicken, skarp som en kniv, rakt mot Ariana.
”Lägg ner det du håller i.”
”De där kläderna, de där väskorna. Jag skulle hellre klippa sönder dem och ge dem åt hundarna än låta någon som du få dem.”
Bilder flimrade förbi i Mirandas huvud.
Ända sedan Ariana kommit hem till dem hade hennes mamma daltat med henne, eftersom hon mindes att det var hennes lillasysters enda barn.
Vad Miranda än hade saknade Ariana aldrig.
Märkeskläder, väskor i begränsad upplaga. Så fort hon bad om något sa deras mamma aldrig nej.
Och hur hade hon betalat tillbaka den omtanken?
Genom att förföra hennes man. Och nu försöka göra hennes mamma så upprörd att hon dör.
Mirandas uttryck blev kallare för varje sekund.
Hon skulle aldrig låta Ariana ta en enda sak till från det här huset.
När Dominic såg att hon inte tänkte vika sig flög han i raseri.
”Miranda! Är det där ett sätt att prata med din kusin! Du har tappat kontrollen!”
Han höjde handen för att ge Miranda en örfil.
Smack!
En vass smäll ekade genom vardagsrummet.
Men det var inte Miranda som blev träffad.
Det var Arabella som, med styrka från ingenstans, slog Dominic hårt över ansiktet.
”Dominic! Lägg en hand på min dotter och du ska få se!”
Arabellas ögon var röda, som en lejoninna som skyddar sin unge.
”Det här är mitt hus! Mitt hem! Ta nu den där lilla slampan och försvinn!”
Dominic höll sig om kinden och stirrade chockat på sin fru. Efter en lång stund blängde han ilsket på Arabella.
”Bra. Jättebra! Ni två kan hålla på och spela ut så mycket ni vill!”
Med de orden grep han tag i den fortfarande gråtande Ariana och stormade ut, och smällde igen dörren bakom sig.
Vardagsrummet föll till slut till ro.
Arabellas kropp slappnade av. Hon höll på att sjunka ihop.
”Mamma!” Miranda skyndade fram och hjälpte henne ner i soffan.
Arabella kramade sin dotters hand medan tårarna äntligen rann nerför kinderna.
”Det är mitt fel. Allt är mitt fel.”
”Jag borde aldrig ha tyckt synd om henne och tagit in henne i vårt hem. Och titta vad vi har fött upp. En otacksam stackare!”
Hon slog sig för bröstet, fylld av ånger.
”Och din far. Han är helt senil!”
Senil?
Miranda skrattade bittert för sig själv.
En slipad affärsman som byggt upp Lancaster från ingenting till ett börsnoterat bolag kunde omöjligt vara senil.
Det måste finnas en annan anledning.
Men utåt tröstade hon bara sin mamma mjukt.
”Mamma, vi åker till sjukhuset. Jag är orolig för din hälsa.”
”Det behövs inte. Jag mår bra”, viftade Arabella bort det. ”Jag är bara upprörd. Jag blir bättre efter lite vila.”
Efter att ha hjälpt sin mamma tillbaka till rummet för att vila gick Miranda tillbaka till sitt eget.
I samma ögonblick som hon satte sig vibrerade mobilen.
Ett meddelande från Ariana.
Ett foto med en hånfull text.
”Kusin, morbror är så snäll mot mig. Han köpte precis en villa åt mig och gav mig massor av presenter. Bli inte ledsen, okej?”
På bilden syntes ett överdådigt inrett vardagsrum i en villa, och på soffbordet låg lyxiga shoppingkassar huller om buller.
Men Mirandas blick fastnade på något i bakgrunden bakom Ariana. Ett öppet köpeavtal för fastigheten.
Hade inte hennes pappa blivit avstängd och utredd för förskingring?
Företagets kassaflöde var nästan knäckt. Varifrån hade han fått pengar till att köpa Ariana en villa?
En djärv plan tog snabbt form i hennes huvud.
Miranda drog ett djupt andetag och ringde Dominic, med en röst som inte avslöjade en enda känsla.
”Pappa, kom hem och ät middag i kväll. Christian kommer också.”
...
Vid middagsbordet var stämningen kvävande spänd.
Miranda lade lugnt sin mobil på snurrbrickan och sköt den mot Dominic.
Arianas skrytiga inlägg på sociala medier syntes tydligt för alla att se.
”Pappa, du är så snäll mot kusin Ariana.”
Hon sa det med eftertryck, med en antydan till hån i rösten.
”Men du kan inte favorisera så där. Christian och jag vill också ha villor. Inget märkvärdigt. Bara några tiotals miljoner dyrare än hennes.”
Dominics ansikte mörknade direkt.
”Det är ju befängt! Var skulle jag få tag i så mycket pengar!”
”Jaså?” Miranda höjde på ögonbrynet.
”Varifrån kom pengarna till hennes villa då? Pappa, jag är säker på att du inte vill att folk ska börja prata om att du behandlar utomstående bättre än dina egna barn.”
Hon gjorde en paus och lade till lätt.
”Folk kanske till och med tror att Ariana är din oäkta dotter.”
”Sluta prata strunt!” Dominic reagerade som om någon trampat honom på tårna. ”Jag tyckte bara synd om den stackars flickan som var helt ensam!”
”Om det handlar om att tycka synd om henne, då borde vi som dina barn självklart hjälpa dig att bära den bördan.”
Miranda drog fram två dokument någonstans ifrån och smällde ner dem på bordet.
”Christian och jag har redan valt ut två villor. De ligger precis bredvid varandra. Då blir det lätt för familjen att ha koll på varandra.”
”Pappa, skriv på.”
”När du har skrivit på sköter vi det praktiska i morgon.”
Arabella och Christian fattade direkt, och fyllde i från var sitt håll.
”Precis, skriv på! Vi kan inte låta utomstående tro att Lancaster-barnen är mindre värda än någon med ett annat efternamn!”
”Pappa, Miranda har rätt. Om det här kommer ut blir det dåligt för Lancasters rykte.”
Trängd av att alla tre gick ihop skiftade Dominic i färg, från röd till kritvit. Pennan svävade över avtalet och ville inte ner.
Miranda iakttog honom, och hennes leende blev bredare.
”Kom igen, pappa. Skriv på. Du vill väl inte att skvaller ska förstöra ditt rykte.”
