Kapitel6 En kyss
Miranda drog tillbaka de två undertecknade fastighetsavtalen med ett belåtet leende.
Även om hennes pappa hade blivit avstängd i väntan på utredning hade han styrt Lancaster i så många år. Vem visste hur mycket pengar han hade gömt undan.
Att gå i clinch med honom just nu var inte smart.
Hon hade verkligen Ariana att tacka för att hon gav henne ett så perfekt tillfälle.
I morgon, efter att de två villorna hade förts över, kunde hon följa det här spåret och låta någon utreda ursprunget till pappans mystiska pengar.
Dominic stirrade på de två avtalen som om någon hade skurit loss köttstycken från hans kropp. Han petade knappt i maten innan han gick tillbaka till sitt rum med ett mörkt uttryck i ansiktet.
Miranda brydde sig inte.
Nästa morgon fick hon ett samtal från ett okänt nummer.
I andra änden hördes Cliftons djupa, avståndstagande röst.
”Min farfar vill träffa dig. Kom till Prescott-godset på middag i dag.”
”Och om inget oväntat händer behöver du bo hos mig från och med nu.”
När hon tänkte på de hundra miljonerna i ersättning tvekade Miranda inte.
”Okej.”
Efter att hon lagt på tänkte hon för sig själv att hon inte borde säga något till mamma och sin bror om snabbgiftermålet med Clifton för ersättningens skull än.
Ingen idé att oroa dem.
Hon gick till sin mammas rum med en ursäkt färdig.
”Mamma, nu när jag är skild från Harrison behöver jag lite utrymme för att rensa tankarna. Jag ska bo i lägenheten inne i stan ett tag.”
Arabella gick genast med på det.
”Det är bra. Att bo själv hjälper dig att varva ner. Bättre än att stanna här och behöva se din partiska pappa och bli upprörd igen.”
Den eftermiddagen, på Prescott-godset.
Den eleganta egendomen utstrålade diskret lyx i varje vrå.
Miranda hade knappt hunnit kliva ur taxin när hon fick syn på Clifton i sin rullstol, väntande vid huvudentrén till godset.
De gick in efter varandra. I vardagsrummet mötte de överhuvudet för familjen Prescott, Cliftons farfar.
Herr Prescott var skarp och pigg med vaksamma ögon, men när han såg Miranda mjuknade hans uttryck.
”Så du är Miranda. Duktig flicka. Ännu vackrare än på bilderna.”
Han nickade belåtet och skickade sedan en sträng blick mot Clifton bredvid.
”Om den här pojken någonsin ger dig besvär, då säger du till mig. Jag ska minsann sätta honom på plats!”
Miranda log och svarade mjukt: ”Farfar, Clifton behandlar mig mycket väl.”
Cliftons farfar verkade tydligt nöjd med hennes foglighet. Han drog henne närmare och pepprade henne med frågor.
”Hur träffades ni två?”
”Miranda, du har verkligen inget emot att gifta dig med min sonson, trots att han är handikappad?”
Miranda kastade instinktivt en blick på Clifton.
Hans ansikte var omöjligt att läsa bakom masken. Han sa ingenting och gjorde ingen ansats att hjälpa henne.
Hon hade inget val annat än att spela med.
Hon sänkte blicken och antog en blyg min.
”Farfar, Clifton har alltid varit den perfekta maken i vår krets, i alla societetsdamers ögon. Jag har faktiskt tyckt om honom länge.”
”Så jag ångrar inte att jag gifte mig med honom.”
Hon intalade sig att allt handlade om de hundra miljonerna i ersättning, att tillfredsställa herr Prescott.
Rädd att Cliftons farfar inte skulle tro henne satsade hon fullt ut. Hon vände sig åt sidan och, rakt framför Cliftons farfar, lutade hon sig fram och la en mild kyss på Cliftons kalla mask.
”Jag ska ta väl hand om honom.”
I rullstolen hade Clifton uppenbarligen inte väntat sig Mirandas drag. Han sänkte blicken och dolde sitt uttryck.
När Cliftons farfar såg det fördjupades hans leende. Han var helt nöjd.
”Bra, bra! Du är en underbar sondotter!”
Han bad genast betjänten hämta en mapp och räckte den till Miranda.
”Det här är en välkomstgåva från mig. En villa i södra distriktet.”
Miranda avböjde snabbt. ”Farfar, det här är för mycket. Jag kan inte ta emot den.”
Men innan hon hann säga mer talade Clifton plötsligt.
”Om farfar ger den till dig, så ta den.”
Cliftons blick vilade stadigt på Miranda.
Miranda vägrade inte igen.
När Cliftons farfar såg parets ömma samspel blev han överlycklig och bestämde sig.
”Eftersom ni två kommer så bra överens ska ni inte åka i kväll. Stanna på godset!”
”Jag har redan låtit tjänstefolket i ordningställa ett rum.”
Miranda och Clifton utbytte blickar. Ingen av dem sa emot.
...
Samma kväll, efter middagen.
Miranda kom ut ur badrummet, med varm ånga som fortfarande steg från huden.
Hon lyfte blicken och såg Clifton halvlutande mot sänggaveln med några papper i handen.
Månskenet silade in genom fönstret och föll över hans mask.
Miranda visste att hennes skyldighet i det här kontraktsäktenskapet var att ta hand om honom. Hon gick fram mot sängen.
”Det är sent. Du borde vila. Att vara uppe är inte bra för din benskada.”
Hon sträckte sig mot Clifton.
Men mannen drog snabbt undan papperen. Mirandas hand studsade mot dokumenten, och hon råkade slå till masken i hans ansikte.
Med ett svagt klick föll masken av.
Markanta ögonbryn, slående ögon, en rak näsrygg.
Mirandas hjärta hoppade till. Han var inte vanställd?
Och det där ansiktet såg exakt ut som mannen som hade räddat henne i det där övergivna lagret!
Men hon slog snabbt bort tanken.
Omöjligt.
Clifton var arvtagaren till Prescott-familjen. Han hade ju nyss varit med om en bilolycka. Hur skulle han kunna ha varit på en sådan plats?
Hon samlade sig och gick närmare Clifton.
”Ditt ansikte är inte vanställt?” Mirandas röst bar på ren förvåning.
”Det angår inte dig.” Cliftons röst var iskall.
När hon såg mannen framför sig undrade Miranda varför han dolde sitt verkliga utseende.
Kunde det finnas någon fara?
”Clifton, nu när jag känner till din hemlighet, är du inte rädd att jag berättar för folk?”
”Hotar du mig?” Cliftons röst fick en farlig skärpa.
Miranda ville backa och skapa lite avstånd.
Men innan hon hann röra sig greps hennes handled plötsligt av en het hand.
Allt snurrade. En stark kraft drog henne framåt, och hon hamnade i mannens hårda knä.
”Du...”
Hon hann knappt få fram ordet innan mannens stiliga ansikte fyllde hela hennes synfält. Hans svala läppar pressades hårt mot hennes.
Kyssen var krävande och lämnade inget utrymme för motstånd.
Miranda kämpade instinktivt emot och tryckte händerna mot hans bröst.
”Mm... släpp...”
Plopp.
En knapp framtill på hennes nattlinne gick upp i tumultet.
Mannen verkade lägga märke till det. Han stannade till ett ögonblick och kysste henne sedan ännu mer intensivt.
Det hann gå så lång tid att Miranda kände att hon skulle kvävas innan Clifton till slut släppte henne.
Hans blick mörknade när ögonen föll på den bleka rundningen som blottats vid hennes bröst. Hans adamsäpple rörde sig.
Miranda såg var han tittade. Hon korsade armarna över bröstet, upprörd i rösten.
”Det där ingick inte i avtalet. Jag säljer inte min kropp!”
När Clifton såg hur uppskakad hon var blev han nästan lekfull.
”Va, tror du att du får hundra miljoner så där lätt?”
Rodnaden i Mirandas ansikte lade sig något. ”Men vi kom ju överens...”
Clifton avbröt henne. ”Ta det lugnt. Jag är inte intresserad av kvinnor som du.”
Miranda rynkade pannan. ”Varför kysste du mig då?”
Clifton lät blicken glida över Miranda.
Han var tvungen att erkänna att kvinnan verkligen var vacker.
Han lutade sig nära hennes öra, rösten mörk och hes.
”Farfar skickade just någon till dörren. Jag hann inte säga det till dig.”
Miranda förstod direkt.
Det var ett skådespel.
Hon slappnade av, lättad.
Bara en kyss. Hon förlorade ingenting.
Hon var tvungen att erkänna att Cliftons ansikte var felfri perfektion.
Och när hon hade kämpat emot nyss hade hon känt hans bröst och mage. Musklerna var fasta och välfyllda. Känslan var väldigt behaglig.
Miranda klappade sina heta kinder, klev av hans knä och skyndade över till andra sidan sängen. Hon lade sig ner och drog täcket över huvudet.
Clifton såg på den lilla bulan under täcket och höll tillbaka hettan som steg i kroppen.
”Det här blir inte sista gången. Oavsett om det är bland folk eller när vi är ensamma kommer det att finnas många tillfällen då du behöver vara nära mig. Vänj dig.”
Under täcket kom ett dämpat ljud som svar.
Ett ögonblick senare tog Clifton stöd mot rullstolens armstöd och reste sig stadigt. Han gick rakt mot badrummet.
Miranda, som låg vänd bort med täcket över huvudet, märkte det naturligtvis inte.
Mannen bakom henne hade ben fulla av styrka. Han såg inte alls ut som någon som var funktionshindrad.
