Kapitel hundra och trettiofem

Nästa morgon satt jag i ett stort tält med Alfa, några äldre och de fem häxor som överlevt massakern vid Umbra-sällskapets slott. Stämningen var laddad och alla trängdes runt kartan som låg utbredd på det träbordet. Trots gårdagens kaos kunde jag inte sluta tänka på häxornas ord—Eira och Savannah är...

Logga in och fortsätt läsa