Kapitel 5
När kvällen föll hängde månen klar över en himmel med bara några få stjärnor.
Restaurangen mitt i stadskärnan andades lyx i minsta detalj.
Flora gick tätt bakom Katniss, med bekymren skrivna i ansiktet. ”Fröken Astor, måste vi verkligen göra det här?”
Bara i natt, strax efter midnatt, hade hon fått ett meddelande från Katniss om att ordna en middag för samarbetspartnerna i resortprojektet.
Affärsmiddagar var inget annat än förhandlingar i en annan inramning.
”Det är bara standard—att prata affärer över en måltid,” svarade Katniss.
I en skräddarsydd dräkt, med håret elegant uppsatt, utstrålade hon effektivitet och gav Flora en lugnande blick.
Flora var inte orolig för att ro affären i hamn. Ryktena om att Katniss och Cedrics äktenskap höll på att falla isär hade blossat upp igen, starkare än någonsin.
I de fina kretsarnas äktenskap var fasaden allt. Att Katniss tog emot kunder just i det här läget var som att hälla bensin på en brasa.
Men eftersom det rörde chefens privata angelägenheter vågade hon inte lägga sig i, utan nickade bara lydigt.
”Vårt privata rum ligger på femte våningen, rum 306. Kunderna borde vara här om ungefär tio minuter.”
Flora tittade på klockan och märkte inte att Katniss plötsligt stannat, så att hon nästan gick rakt in i henne.
”Vad är det?”
När hon följde Katniss blick insåg hon att de gått rakt på Cedric.
”Katniss? Vad gör du här?”
Lillian, klädd i en eldröd klänning som framhävde hennes former, krokade demonstrativt armen i Cedrics precis framför dem. Hon gav en liten svängning på höfterna så att den generösa klyftan rörde sig en aning.
När hon fick syn på Katniss såg hon först förvånad ut, sedan lade hon handen för munnen i spelad insikt och gav Cedric en menande blick.
”Du har väl inte spårat upp oss, eller hur?”
”Kom du för att leta efter mig?” Cedric höjde på ögonbrynet och visade, till Fliras förvåning, inte sin vanliga irritation—som om han trodde att hon äntligen insett sitt misstag.
Katniss rynkade lätt pannan. Hon hade sett nog av Lillians falska spel kring Cedric och hade ingen lust att fastna i dem. ”Jag har ett ärende. Ursäkta mig.”
”Ett ärende? Vad för ärende kan du ha, Katniss? Cedric är ju här.” Lillian tänkte uppenbarligen inte släppa henne så lätt och grep tag i Katniss arm.
När Katniss förstod att det inte fanns någon chans att ta sig därifrån i lugn och ro gav hon Flora en blick—gå i förväg till det privata rummet och dra ut på tiden.
”Säg inte att du… fortfarande surar?” Lillian kastade en snabb blick på Cedrics missnöjda min, och ett stråk av skadeglädje glimmade till i hennes ögon.
”Du inbillar dig. Den kvällen ringde jag Cedric för att jag var full och mådde dåligt. Han kom bara för att ta hand om mig,” sa Lillian och blinkade oskyldigt, som om hon förklarade—men tonen var ren provokation.
Se där—din man rusade hit mitt i natten bara jag ringde.
”Det verkar som att fröken Watson inte har så många vänner,” konstaterade Katniss kyligt, med en ton av spelad medkänsla.
Det var värre än sarkasm.
”Va?” Lillian verkade inte förstå vad hon menade.
”Annars—hur kan det komma sig att du inte har någon att ringa, inte vet hur man köper medicin, inte ens vet var sjukhuset ligger—utan måste förlita dig på att en gift man kommer och tar hand om dig?”
Katniss lät orden falla lätt, men hennes klara ögon—kalla av förakt—mötte Lillians hatfyllda blick. Lillian kunde inte låta bli att fnysa.
”Katniss, så du vill bara att Cedric ska ge dig mer uppmärksamhet.” Hatet i Lillians ansikte skiftade snabbt och ersattes av en askblek min. Hon vände sig mot Cedric med en ynklig blick och pressade fram ett särskilt ansträngt leende.
”Då borde du ge den här till Katniss i stället.”
Hon drog av sig en enorm safirring från fingret. Hon lade märke till Katniss förvirrade min innan hon förklarade.
”Cedric har gjort den själv. Den kommer du att gilla.”
Den femkarats stenen, infattad i en detaljrikt utskuren ring, glittrade bländande i korridorens bärnstensfärgade ljus.
Det skenet skar rakt in i Katniss ögon. Hon mindes hur många gånger hon hade sagt till Cedric att hon ville ha en handgjord ring till deras årsdag.
Hon hade alltid tyckt att det var som att röra vid sin älskades ansikte när man frånvarande smekte det—även när man var ifrån varandra kunde man känna den där kvarhängande värmen av ömhet.
Katniss hade aldrig kunnat föreställa sig att den värme hon drömt om dag och natt skulle sitta på Lillians hand!
En vass, växande smärta slog ut i bröstet. Innan Cedric hann reagera hade Katniss redan knuffat Lillian åt sidan och gått därifrån.
Lillian gav ifrån sig ett skrik och föll, lägligt nog, rakt i Cedrics armar.
”Försiktigt!”
”Skyll inte på Katniss—jag tappade bara balansen,” sa Lillian mjukt och sänkte ögonfransarna för att dölja missnöjet i blicken, som om hon var rädd att Cedric annars inte skulle missförstå.
Katniss ignorerade Cedrics rop bakom sig, gick fram till dörren till det privata rummet, drog ett djupt andetag för att samla sig och öppnade med ett leende.
Affärer och drickande gick hand i hand.
Hon struntade i de inkommande samtalen på mobilen och efter flera rundor med drinkar bad Katniss om ursäkt och gick till toaletten för att få klart i huvudet.
Det svala vattnet sköljde bort hettan från ansiktet. Halvnykter tog Katniss fram sminket och bättrade på.
När hon lämnade toaletten ställde hon sig vid ett fönster längre in i korridoren för att få lite frisk luft. Även om hon brukade hantera sådana här situationer utan problem avskydde hon spelet som följde med affärsmiddagar. Det sög musten ur en.
”Jag visste att du inte skulle gå.”
Lillian verkade ha följt efter henne och väntade redan. Utan Cedric på plats dolde hon inte längre sin illvilja mot Katniss; föraktet syntes i varje drag.
Som kvinna själv tyckte Lillian att hon såg rakt igenom Katniss klumpiga knep. Med gift i rösten sa hon: ”Klänger du dig med flit fast vid Cedric? Är det allt du klarar av?”
Katniss höjde ögonbrynet en aning. Inför provokationen svarade hon lugnt: ”Kanske vill jag skilja mig från honom? Annars kan du ju inte ta min plats, eller hur?”
”Vem kallar du en hemknäckerska?”
Inget gjorde Lillian mer rasande än att bli kallad den andra kvinnan. Utan familjen Astor—hur skulle Katniss ens kunna mäta sig med henne?
Vem trodde hon att hon var som kunde läxa upp henne?
”Är inte det vad du är? Annars—varför säger du inte bara till Cedric att du vill gifta dig med honom? Varför står du och fjäskar här framför mig?”
”Jävla kärring!”
Hon hade träffat en öm punkt. Lillian kastade sig fram för att ge Katniss en örfil, men Katniss fångade hennes handled med snabb reflex.
Bara för att Katniss inte hade brytt sig om att ta striden tidigare betydde det inte att hon var lätt att köra över.
”Vad håller ni två på med?” Innan Katniss hann säga något hördes en välbekant röst bakom dem.
Cedrics blick låste sig vid Katniss hårda grepp om Lillians handled, och han rynkade omedvetet pannan.
”Cedric!” Lillians blick mörknade, och när hon vände huvudet hade hon redan förvandlats till en hjälplös, ynklig gestalt.
