Kapitel 6
”Jag ville bara inte att Katniss skulle missförstå dig. Jag försökte förklara för henne, men jag hade aldrig väntat mig att hon skulle bli så arg …”
Lillian stod där med tårarna samlade i ögonvrårna, de långa ögonfransarna darrade lätt. Hon såg skör ut som en nyponros i morgonljus, alldeles för skrämd för att ens möta Katniss blick.
Den där skådespelarinsatsen – vilken bortkastad talang att inte stå på Dramaten.
”Släpp henne först.”
Cedrics ansiktsuttryck mörknade. När Katniss inte rörde sig flackade hans blick mot förbipasserande som nu stannat och följde upptrappningen. ”Vilket intryck tror du att du ger, så här offentligt?”
Så han var rädd att hon skämde ut familjen York?
”Katniss, snälla, släpp mig. Vad jag än har gjort så ber jag om ursäkt, okej? Sätt inte Cedric i en så obekväm situation mellan oss.”
Lillian framställde sig som så förstående att hon hellre led i tystnad. Vem som helst som såg detta skulle garanterat tycka synd om henne och döma Katniss som skurken.
”Okej. Be om ursäkt till mig först.”
Katniss röst var iskall. När hon ändå redan hade fått rollen som den elaka kunde hon lika gärna göra sig förtjänt av Lillians Oscarsvärdiga föreställning.
”Jag …”
Lillian hade utgått från att Katniss skulle hålla igen när Cedric var där. I stället verkade hon ännu mer fräck.
Trots att vreden brann i henne bet Lillian sig i läppen och tvingade sig att behålla sin änglalika fasad i Cedrics ögon. ”Förlåt.”
Katniss gav ifrån sig ett kort, kallt skratt och släppte hennes arm.
Lillian stapplade till, uppenbart i hopp om att återskapa sin tidigare scen genom att dramatiskt falla i Cedrics armar, med all den finess en såpaskådis har.
Men den här gången nappade han inte. Han tog tag i henne, men höll henne kvar vid sin sida.
”Gå inte än. Jag måste prata med dig,” sa Cedric och ställde sig i vägen när Katniss försökte gå förbi dem. Kunderna väntade fortfarande i det privata rummet.
”Duktiga hundar står inte i vägen!”
Efter att ha blivit manipulerad gång på gång hade Katniss tappat allt tålamod.
”Cedric, det gör ont i armen.”
När Lillian såg att Cedrics uppmärksamhet var låst vid Katniss svor hon tyst för sig själv, grep om sin arm och gav ifrån sig ett ynkligt kvidande.
Cedrics blick föll på hennes röda handled. Han tvekade ett ögonblick innan han med mjuk röst lugnade henne.
”Gå och vila i det privata rummet och be servitören hämta lite medicin. Jag kommer strax.”
”Det är mitt fel alltihop. Snälla, bråka inte på grund av mig.”
Lillian, ovillig att lämna dem ifred, fick sin smala kropp att se ut att svaja osäkert medan hon talade lågmält.
”Ingen fara, gå in igen.”
När Katniss såg hur Cedric talade så milt för att trösta Lillian fladdrade något obehagligt till i bröstet. En känsla hon inte kunde sätta ord på sköljde över henne, och tröttheten från de senaste dagarna kom rusande tillbaka.
”Okej då.”
Lillian visste att en smart kvinna förstår när hon ska dra sig undan. Hon kastade flera dröjande blickar mot Cedric innan hon motvilligt vände sig bort.
Först när han försäkrat sig om att Lillian försvunnit nerför korridoren vände Cedric sig ordentligt mot Katniss.
I ljuset framträdde Cedrics välvårdade drag skarpt, liksom kylan som Katniss tydligt kunde se i hans ansikte.
”Hur kan du med att låta Lillian lägga om ensam? Tänker du inte springa efter och ta hand om henne själv?”
Sarkasmen i Katniss röst var mer bitter än skämtsam.
Det var ju inte första gången han hade lämnat henne. Varför spela teater inför henne?
”Det här är mellan oss. Hon är oskyldig. Du går alltid på Lillian så här.”
Cedric rynkade pannan och släppte sedan ut en låg suck när han fortsatte.
”Jag är ute efter henne?”
Katniss skrattade kort och bittert, nästan med en sorts respekt för hans förmåga att vända anklagelserna.
Så han hade skickat bort Lillian för att ta fajten med henne.
”Är du inte det? Nyss i korridoren var du fientlig från första stund och knuffade henne. Om jag inte hade kommit i tid – hade du tänkt slå henne?”
Cedric kände hur irritationen steg inför Katniss trotsiga attityd.
Plötsligt kunde Katniss inte få fram en enda invändning. Han trodde på Lillian, och det gjorde honom blind för hennes upprepade provokationer.
”Din tystnad betyder att du håller med?”
”Om skilsmässan inte gav dig det du ville, och du nu tar till sådana här knep för att få min uppmärksamhet, jag …”
När han såg hur hon sänkte huvudet utan att svara, tog Cedric för givet att hon erkände. Tyvärr blev han avbruten mitt i meningen.
”Cedric!”
En våg av maktlöshet spred sig från fötterna och upp genom kroppen. Hon hade inte velat förklara sig, men hon vägrade bli missförstådd på det här sättet.
”Det finns övervakningskameror här i närheten. Jag föreslår att du kollar inspelningen.”
”Ta reda på vem som faktiskt bär skulden innan du dömer någon utan att veta hur det ligger till.”
”Och du borde säga det där till Lillian, inte till mig.”
Katniss ilska bara växte medan hon pratade, och till slut hittade känslorna en ventil.
Hennes ljusa kinder blossade röda. De där ögonen, som annars var klara som vårvatten, blixtrade nu av vrede när hon nästan pressade fram orden mellan sammanbitna tänder. ”Håll ordning på ditt folk! Och sluta jaga mig!”
När han hörde hennes sista ord missförstod Cedric uppenbarligen något.
Som om han anade Katniss frustration mjuknade hans röst plötsligt.
”Okej. Jag ser till att jag kommer hem i kväll och är med dig. Sluta ställa till en scen.”
”Jag minns att det är din ägglossningsdag i dag.”
Han kunde inte ha varit tydligare.
Katniss kände att hon pratade med en vägg. Ännu nu trodde han att hon var villig att bära hans barn. Han hade inte ens märkt att hon hade flyttat ut från deras hem.
”Jag kommer inte att få ditt barn! Jag vill skiljas, skiljas! Hör du mig?”
Katniss raseri nådde sin topp. Hade det funnits något inom räckhåll hade hon tappat kontrollen och krossat det i golvet, bara för att få Cedric att fatta vad hon menade.
”Är det inte på grund av barnfrågan du hotar med skilsmässa?”
”Nej! Jag bryr mig inte ens …”
Här, bland folk, var Katniss nära att avslöja den hemligheten – den som skulle få honom att förstå att hon inte hade något intresse av York-familjens tio procents aktier.
Cedrics ansikte mörknade på en gång. Precis när luften mellan dem verkade frysa till ringde hans telefon och bröt deras låsning.
”Hallå?”
”Vad sa du? Jag kommer direkt.”
Cedric lade på och såg på Katniss envisa ansikte, med en begynnande huvudvärk.
”Det är något akut på jobbet som jag måste ta hand om. Vad du än vill säga kan vi prata om när jag kommer hem.”
Cedric gav inte Katniss någon chans att svara innan han skyndade därifrån.
Eftersom hon stod så nära såg Katniss tydligt Lillians namn på skärmen.
Jobbärende? Vilken bekväm ursäkt!
”Chef! Är du okej?”
Flora, Katniss assistent, hade börjat leta efter henne när hon varit borta för länge och blivit orolig för hur hon mådde. Hon hittade Katniss stående ensam i korridoren. Hennes silhuett, långsträckt av belysningen, såg särskilt ensam och övergiven ut. Med ett borttappat, tomt uttryck i ansiktet skyndade Flora fram med några snabba steg, tog tag i henne och frågade bekymrat.
”Jag drack nog lite för mycket. Det är ingen fara, vi går tillbaka.”
När hon tänkte på kunderna som väntade i det avskilda rummet viftade Katniss bort det med handen och drog till med en svag ursäkt.
