136. SEBASTIAN H. (POV)

"Samma?" Jag ler ett halvt leende—det där sneda leendet som provocerar och sårar, för jag vet att jag gräver i ett öppet sår, och det ger mig en bitter sorts tillfredsställelse. "Nu förolämpar du mig."

Orden lämnar min mun, genomsyrade av sarkasm, som het, giftig rök.

Hon stirrar på mig, hennes kind...

Logga in och fortsätt läsa