169. Tårar jag fällde för en livstid sedan

Jag rycker upp dörren till trapphuset snabbt, men stelnar till när jag hör Sebastians höjda röst, vilket får min hand att greppa hårdare om dörrhandtaget—

"Det där porträttet, Christopher… Martha… säg inte att du inte kände dig illamående... säg inte att magen inte vände sig!"

Deras samtal hörs ...

Logga in och fortsätt läsa